En katastrofalt dålig försäsong gjorde att jag kände mig tvungen att cykla CK Hymers 20-milatur den 26/4. Jag behövde verkligen få lite mil i kroppen till VR.

Jag gjorde en summering på funbeat. Sedan VR 2013 hade jag lyckats skrapa ihop 23 pass som var 16 km långa (jobbpendling) och 5 trainerpass på 45-60 min. Det var med viss förskräckelse jag ställde upp. Hur skulle kroppen klara det? Skulle foten palla? Det var ju på detta lopp förra året som jag skadade foten, hur skulle det gå nu?

Jag har skaffat ett par nya skor. Ett par Pearl Izumi, med kolfibersula och extra utrymme för tårna. Nu skulle det ultimata testet komma. Vi var ett stort gäng på nånstans mellan 20-25 cyklister som rullade iväg från linköping. Vi var sex st från RoH-klungan som ställde upp. Vi rullade lugnt till efter Sturefors nånstans, då Kalle sa att det var fri fart. Genast lägger Håkan in en tempoökning. Jag och Peter, som låg sist i klungan, ser hur fyra RoH-dräkter + två till sätter iväg. Vi bestämmer oss för att jaga ikapp och drar om fältet. När vi väl kommer ikapp ser jag att de andra två är Fredrik Carlén och Jakob Karlsson. Då insåg jag att det kommer gå fort det här.

Vi nådde första stämplingen i Ringarum utan problem (65 km). Mot Valdemarsvik (85 km) börjar jag känna mig sliten. Tacksamt nog blev det en lång fika då caféet inte var beredd på åtta cyklister. Efter en kaffe och en, väldigt torr, macka satte vi av igen mot Rimforsa. Detta var den längsta etappen. Redan i början kände jag att mina ben inte svarar längre. Jag la mig sist. Det gick rätt bra att rulla med på platten men i slakmotorna var det jobbigt. Riktigt jobbigt. Efter 13-14 mil var jag tvungen att släppa gruppen i en lång slakmota. De hade saktat in flera gånger för min skull, nu kändes det inte rätt att åka snålskjuts längre.

Någon kilometer senare ser jag hur Peter och Henrik har stannat för att vänta in mig. De var rätt trötta också. Sa de. Jag tror nog de hade orkar hänga med gruppen in i mål. Men jag var riktigt tacksam att de väntade. Mot Rimforsa (165 km) var det riktigt tungt. Henrik och Peter turades om att dra med mig på rullen. Sista fem km var otroligt jobbiga. Jag hade ont i ryggen och var vimmelkantigt. Det började susa i öronen.

Foten, som hade känts bra hittills, började domna bort lite. Jag gissar att jag var så slut att jag inte kunde göra ordentligt rundtramp, med konstant tryck på foten som följd.

Väl i Rimforsa var jag bara tvungen att ha mat. När vi går in till grillen så ser vi första gruppen sätta av mot Linköping. Efter en lång stund får vi vår mat, varsin kebabtallrik. Efter en ännu längre stund, hade jag återfått krafterna och vi satte av mot Linköping. Totalt var stoppet ca 75 min. Väldigt långt. Sista etappen kunde jag någon gång gå upp jämsides med de andra men allt som oftast låg jag bakom och tuggade styrlinda för att hänga med.

Jag var väldigt glad när vi kom fram till målet i Linköping (215 km). Kroppen hade, nätt och jämnt, klarat av det. Min fysiska form är långt ifrån vad den skulle behövt vara. Samtidigt var den nog i paritet, om inte bättre, med hur den borde vara med tanke på all den obefintliga träning jag gjort. De övriga fem RoH-killarna var alla starka, det bådar gott inför VR.

Jag själv tar med mig två positiva saker från denna dag:

1. Mitt pannben är tydligen starkare än jag trodde. Jag hade inga stora förhoppningar om dagen.

2. Foten verkar klara av den här belastningen. Skönt att kunna cykla igen!

Nu börjar träningen mot VR sub9 på allvar…