Del tre i min klassikersatsning, Lidingöloppet. Ända fram till start var jag osäker på hur det skulle gå. Jag kände mig säker på att kunna hålla en viss fart en viss tid, men jag visste inte alls hur hälsenan skulle reagera. Under en semester i Spanien första veckan i augusti sprang jag lite för mycket, och hälsenan blev överbelastad. Efter Spaniensemestern så var löpningen på ett minimum. 5 pass blev det, varav det längsta var 8 km. Inte alls optimalt. Hjärtat kunde jag hålla igång bra med både rullskidor och cykling men mina leder behövde härdas för löpning. I samråd med sjukgymnast gav jag mig ändå klartecken att starta. Jag kände mig säker på att kunna springa en mil, i absolut värsta fall fick jag väl gå resten bara för att inte sabotera klassikern.

Det skulle ändå bli en bra helg. Både jag och Emma skulle springa och vi hade både barnvakt och hotell inplanerat. En romantisk getaway där vi först får frusta lungorna ur oss bland folk och fä på Lidingö. Kärlek.

Vi kom upp i god tid och fick parkering nära Lidingövallen, vi hade räknat med att ställa oss vid Ropsten och ta gratisbuss men det här blev bättre. Då fick vi genast jättemycket tid på Lidingövallen. Nummerlappen var snart fixad, vi fikade lite, Emma träffade en bekant, jag pratade med en kollega.

Till sist var det dags att röra sig mot starten på Koltorps gärde. Det var massor folk på väg dit, som ett packat lämmeltåg. Efter halva promenaden började jag jogga, dels för att bli varm och dels för att jag skulle starta 10 min innan Emma. Vi önskade varandra lycka till och jag joggade iväg. Han precis slänga upp överdragspåsen på traktorsläpet innan det var dags att gå in i fållan.

Så gick startskottet. Alla rusade iväg. Jag hade intalat mig själv att ta det riktigt lugnt, lyckades nästan. Jag tänkte innan att ett 5:00 min/km-tempo skulle vara behagligt och försökte hålla det. Den stora massan ville springa lite fortare än så och det var lätt att falla in i den rytmen. Kilometrarna rullade på och efter 6 km kom första vätskestationen. Jag klämde en av de fyra gels jag hade i händerna och svepte en mugg sportdryck. Tempot skruvades oavsiktligt upp lite. Ett 5:00-tempo gör det ju ganska lätt att hålla reda på km-passeringar, jag märkte för varje passering att jag hela tiden sprang lite fortare än 5:00 min/km för jag ”drygade ut” min ledning mot min idealtid lite hela tiden. Jag tänkte att det skulle bli en bra buffert mot senare delen av loppet.

Första delen var ganska lugn, publikmässigt sett. När vi kom till Lidingövallen ändrades det, vilket tryck! Nu var det mycket folk i flera km, vilken löparfest!

Första milen gick på ca 48 min. Helt ok och jag kände mig fräsch. Hälsenan kändes också bra. Nu började partiet mot Bosön, snart skulle jag känna igen lite av omgivningarna. Här var det mycket upp och ner. Jag märkte att jag sprang tvärtemot många andra, jag tog det riktigt lugnt uppför och lät benen rulla på nerför. Tog många placeringar i utförslöpor. Nu började det kännas att jag inte hade så många långpass i kroppen. Lårmusklerna blev trötta och vid 15 km kände jag för första gången att vänster vad började bli trött. Andra milen hade dock gått rätt bra, höll ca 50 min på milen så jag hade fortfarande 2 min tillgodo på ett 5:00-tempo.

Ut på sista milen vid Grönsta gärde och jag hade helt glömt bort backen som kom direkt. Det blev tungt mentalt att jag inte var beredd på den. Försökte tänka på tekniken men det var svårt att springa snyggt nu när jag var trött lite överallt. Jag hade trott att det skulle vara lite mer lättlöpt fram till Aborrebacken än vad det faktiskt var, det var ganska tungt nu. Så kom Aborrebacken. Nu gick jag för första gången, men så fort backen planade ut så började jag jogga igen. Nästan uppe på krönet så springer Tina F från Nocout om mig. Jag tänkte att hon nog var på väg mot 2:30 och att det skulle vara en bra rygg att hålla för att nå det målet. Men just då var jag lite för rädd för att gå på så mycket som skulle krävas, det var ju ändå 5 km kvar. Jag kollade på klockan, aborrebacken hade kostat tid. Nu låg jag precis på ett 5-tempo, med tanke på att loppet är 30,25 km så skulle jag behöva öka lite och försökte göra en ansträngning. Med 3 km kvar var det fortfarande ungefär samma läge. Jag började intala mig själv att inte jaga sönder mig. Karins backe är kvar, det kommer bli jättetufft. Jag ska ändå vara nöjd med loppet, för hälsenan har hållt utmärkt fram till nu. Så kom Karins backe. Inte så tuff som jag förväntat mig men den sinkade lite grann. 500 m skylten dök upp och jag ökade något. Jag såg målet när klockan passerade 2:30 men hade lite kvar. Sprang i mål på 2:30:26. Jag hade ändå överlevt mitt första Lidingölopp.

I mål träffade jag Tina. Hon sprang in på 2:29:30. Om jag hade naglat mig fast i hennes rygg så hade jag klarat det. Det kanske hade gått, pulsen var inte helt på mörkrött sista km. Men det gör inget nu. Jag är bara glad att jag kom i mål, hel och hållen.

Musklerna var inte vana vid det här och de kommer nog protestera i flera dagar efteråt, men senor och leder verkar ha hållt. Underbart!

Jag promenerade till Lidingövallen för att hämta väskan och skulle sedan tillbaka för att ta emot Emma i mål. Hon hade sprungit snabbare än hon trott så hon var redan i mål innan jag kom tillbaka på tiden 2:48:39, superbra!

Vi stapplade tillbaka till bilen och åkte till hotellet. En lång skön dusch senare var kroppen riktigt mör. Att ta sig ut till restaurangen 100 m från hotellet var nästan en svårare uppgift än själva loppet. Men det var det värt.

Nu har jag en tid att slå nästa gång. Jag måste göra åtminstone ett försök till. Det kändes lite tamt att ställa upp i ett lopp och inte vara fullt förberedd för det. I år var det för mycket fokus på cykel så när väl löpningen skulle rampa upp var kroppen inte beredd på det. Så fort hälsenan är helt bra så ska löpning bli ett självklart inslag i den vanliga träningen. Förhoppningsvis blir då 2018 ett mycket bättre, och skadefritt, löparår.

”Hur ska Mr. 100% ta sig an Vasaloppet?”

Frågan ställdes, med glimten i ögat, av en nära vän. Han syftade på min förmåga att gå in 100% i projekt, kanske i synnerhet när det kommer till träningsrelaterade projekt. När frågan ställdes, någon gång i våras, svarade jag något i stil med att jag nog köper ett par rullskidor och ”kör lite”. Inte visste jag då att det svaret inte var 100% sanning. Idag kom jag hem från första barmarkspasset tillsammans med en skidcoach. Jag var visst mer Mr. 100% än jag ville erkänna för mig själv…

Jag vill dock ta mig själv i försvar lite grann. För ett tag sedan så funderade jag på vad jag skulle använda friskvårdspengen till. Jag läste igenom skatteverkets lista med förslag på giltiga aktiviteter och så dök ”skidåkning” upp. Jag surfade vidare på webben och hittade en skidcoach med anknytning till klubben, Vreta SoMK. Hon föreslog både barmarkspass och teknikpass på snö. Vi bokade in en första träff och nu är alltså barmarkspasset avklarat.

Jag bokade ett pass, där vi under 80 min gick igenom det mesta som rör barmarksträning. Så det var mer fokus på genomgång och mindre fokus på träning, även om jag blev duktigt trött emellanåt också. Tanken var att ge mig ett smörgåsbord med övningar som jag kan plocka av under min egen träning i höst. Skidspecifik styrka, balansövningar, skidgång med och utan stavar, sprättande skidgång med och utan stavar, älghufs mm. Själva styrkedelen hade jag koll på sen tidigare, men balansen och de olika varianterna på gång var nyttiga att få gå igenom.

Med tanke på gårdagens besked från fysioterapeuten angående hälsenan och ”börja lugnt” var det kanske inte det bästa att börja med ett sånt här pass direkt. Men jag blev faktiskt glatt överraskad av hur lite det här kändes i hälsenan jämfört med vanligt löpning. Om tiden inte finns för att köra ett längre rullskidpass och senan inte tillåter ett hårt intervallpass i löparspåret så kan lite barmarksintervaller i Olstorps backar ge ordentligt med träning utan att slita för mycket på kroppen. Det kan bli en kul träningshöst!

Smärtan jag haft i hälsenan senaste tiden vägrade ge med sig. Det gjorde inte jätteont, men det var tillräckligt för att jag skulle veta att senan försökte säga mig något. Jag bokade en tid hos en fysioterapeut för att ta reda på hur det låg till. Väl där blev jag undersökt både ”manuellt” och med ultraljud. Ultraljudet visade att vänster hälsena var större, 7,4 mm mot högersidans 5,9 mm. Inte många mm som skiljer men procentuellt sett hade det, enligt fysion, betydelse. Som kuriosa nämnde han i förbifarten att en sena som var mer än 12 mm tjock betraktades som av, och hölls endast ihop av ”någon annan tjock smet”. 7,4 mm var alltså ingen större fara, men jag blev ändå ordinerad löpvila i två veckor samt stötvågsbehandling under den tiden. Totalt blev det 3 behandlingar med stötvågsmaskinen och dessutom rehabövningar 2 gånger om dagen: 3×15 excentriska enbenståhävningar, först med rakt ben och sedan 3×15 igen med böjt ben.

Nu har jag haft min tredje behandling. Har det gett resultat? Jag vet inte. Jag tycker mig känna att stelheten på morgnarna har minskat lite, men den finns fortfarande kvar. Jag är större på vänster sida och det ömmar om jag klämmer senan mellan tummen och pekfingret. Samtidigt är hälsenor en långsam process, fysion trodde att det kommer krävas ca 6-9 månader innan det känns helt bra. Inget jättekul besked, såklart, men samtidigt var det inget som hindrade att jag kunde börja löpträna försiktigt. Med försiktigt menades kanske 1 km till en början, jag får se hur det går… Jag kan också lägga på mer vikt på tåhävningarna. Det som bestämmer hur snabbt jag kan gå framåt med övningar/löpning är hur det känns morgonen därpå. Om det känns som vanligt kan jag fortsätta med den belastningen, känns det bättre än vanligt kan jag öka på lite, ömmar det mer får jag backa hem lite.

Jag fick också ”klartecken” att genomföra Lidingöloppet. Risken att jag skulle göra något som gav bestående men bedömde han som liten, det enda är nog att jag förlänger rehabtiden lite grann. Hade jag inte siktat mot en klassiker så hade jag troligtvis avstått men nu ska jag nog ta mig igenom på något sätt. Även om jag går hela Lidingöloppet så är ju en superklassiker fortfarande inom räckhåll. Troligtvis kommer det dock kännas bra i hälsenan under loppet, smärtan får jag dagarna därpå. Däremot kommer nog andra muskler ömma en hel del under loppet med tanke på att löpträningen helt avstannat…