Så var det dags för Göteborgsvarvets seedningslopp, 10 km på Bråvalla flygplats.

Några veckor innan loppet kändes det ok. Det kändes som att mitt drömmål att springa under 40 min skulle kunna gå vägen. Jag hade sprungit 7 km i 4:00-tempo på en lunchlöpning och kände att jag hade mer att ge. 3×2 km på en annan lunchlöpning gick också undan. Sedan blev jag förkyld och kunde inte träna ordentligt på två veckor. Med två veckor kvar till loppet blev jag äntligen frisk och kunde träna på, frågan var bara om jag skulle komma i form.

Nu var det alltså upp till bevis. Jag kom till Bråvalla en timma innan start och hämtade ut nummerlapp. Började känna lite på kroppen, benen kändes sega. Med en 25-30 min kvar till start började jag värma upp lite mer seriöst, benen kändes riktigt sega. Som klumpar.

Kände ingen i startfältet som hade samma tidsambition som jag. Snackade med en kille som också ville springa under 40, då hade jag åtminstone någon rygg att hålla. Startskottet gick och alla for iväg som gaseller! Kollade efter 200-300 m och tempot var 3:30, trots motvind på denna landningsbana. Alldeles för fort för mig så jag slog av på tempot och släppte iväg alla ryggar framför mig, inkl sub40-killen. Målet var dels att försöka hålla 4:00 ganska jämnt rakt igenom loppet och dels att inte gå ut för hårt utan istället kunna springa ifatt folk som gick ut för hårt.

Första 1,5 km var i både mot- och medvind, sedan kom den långa flygrakan med motvind och svagt, svagt motlut. Jag tänkte inte så mycket på det då, för jag hade fortfarande ryggar att hålla koll på framför och försökte fokusera på dem istället. Jag hade några sekunder tillgodo vid 2 km, när jag kommit till slutet på rakan så var de borta. Jag blev också lite mer ensam nu, ryggarna jag hade framför mig hade gått lite för hårt från början så de flesta sprang jag om. Jag blev ensam biten in mot varvning men lyckades nästan hålla tänkt tempo ändå. Vid varvningen var jag 10 sek bakom planen men hade kommit ikapp sub40-killen och låg någon meter bakom. Motvinden ut från varvning sänkte tempot rejält och vid 6 km låg jag 25-30 sek bakom. Jag anade redan nu att sub40 skulle bli svårt, framför allt med flygrakan i motvind/motlut kvar, men ville ändå klara 40:45 (som var årets gräns för startgrupp 2). Jag borrade ner huvudet på flygrakan och lämnade sub40-killen bakom samtidigt som jag tog någon enstaka placering. Vid slutet på flygrakan låg jag 50 sek efter och började tappa hoppet även om startgrupp 2. En Akelelöpare sprang om mig och sänkte humöret ytterligare. Jag tänkte ändå borra på som jag gjorde på den långa rakan och tempot blev betydligt högre, tack vare både medvind och medlut. Akelelöparen var bara ca 10 m framför på upploppsrakan och jag gav allt jag hade. Lyckades faktiskt ta honom i spurten och stannade min egen klocka på 40:51. Lite besviken över att det gått så dåligt och att jag troligtvis missade grupp 2 också. Det var förvisso personbästa på 10 km men jag trodde jag hade mer i kroppen. Den officiella tiden blev 40:43 och en 18:e plats bland männen, det lyfte humöret något.

Jag trodde inte att det skulle vara så mentalt jobbigt att springa på flygfältet men det var verkligen en kamp mot hjärnan. Tror inte att jag gör om det här loppet, det är roligare när det händer något med banprofilen och man får annat att tänka på. Men man ska aldrig säga aldrig.