Veckorna innan loppet kantades av förkylningar på barnen. Vi försökte stå emot så länge vi kunde men veckan innan loppet åkte jag dit på halsont. Som tur var så var det en mild variant och jag blev frisk framåt torsdag och vågade ändå hoppas på start, även om kroppen kanske inte skulle vara tillbaka i fullt slag. Det fick tiden utvisa.

Jag och min äldsta bror, Rickard, skulle köra tillsammans, och pappa följde med som chaufför. Vi åkte upp på söndagen, vi tog vägen via Mora och åkte mot strömmen för att kika på lite depåer. Visa pappa var i depåerna vi skulle mötas mm. Vid kl 16 på eftermiddagen var vi framme i Sälen. Det första vi gjorde var att lämna in skidorna, kl 20 skulle de vara klara. Vi hämtade ut nummerlappar, jag passade också på att köpa kinesiotejp till kinderna och vindkalsonger, prognosen utlovade -20 grader vid starten. Därefter åkte vi till huset i Lima för att packa in väskor. In till Sälen igen för att äta, sedan skulle det vara lagom att hämta skidorna. De var dock inte klara, det skulle dröja ytterligare 40 minuter. Vi återvände vid kl 21, då var de fortfarande inte klara. När klockan slagit 22 fick vi skidorna och kunde åka hem och sova. Mindre sömn än beräknat, inte bra.

Uppstigning 04:00, frukost, packa och sedan åka mot starten. Vi var där 05:30 så det fanns plats relativt långt fram i fållan. Därefter häckade vi i tältet. Vi insåg att det skulle bli kallt. Jag tänkte om och bytte till ett varmare ytterlager. Helt rätt beslut. Jag hade dessutom förberett vätskebältet för att kunna ha gels utanpå, för enklare tillgång. Jag inser att gels kommer inte funka, varken i bältet eller utanpå, och skippar det helt och hållet. Kontrollerna är ju så ofta ändå. När vi går ut från mässan ser vi att prognosen ljög. Det var inte -20, på skyltarna stod det -27! Aldrig har jag varit så aktiv på en uppvärmning, det gällde att hålla värmen. Kroppen klarade sig bra men fingrarna frös snabbt.

Startskottet gick och äntligen var vi på väg! Ett underbart ljud av tusentals stavar i den knastrande snön, ett ljud som bara förstärktes när vi packades ihop i första backen. Rickard låg bakom mig i ingången till backen, sedan såg jag inte till honom mer. Fick upp flåset och värmen hyfsat, men den kalla luften gjorde sig påmind. Jag ångrade bittert beslutet att lämna gristrynet hemma, en värmeväxlare hade gjort susen nu. I takt med att vi kom upp så steg också temperaturen, både invändigt och utvändigt och det blir ändå behagligt. Väl uppe på myrarna var det en sån där magisk syn som folk har berättat om. Solen hade gått upp, den gnistrade i snön och man såg hur långt som helst. Magiskt. Det var en trevlig stämning, jag småpratade med några i spåret. Fortfarande åkte jag om en hel del och en del åkte om mig. Alla var inte helt rätt positionerade än.

Vi kom till Smågan och jag kikade på mitt körschema. Jag hade gjort ett schema hemma baserat på 6:27 i sluttid, som försökte ta hänsyn till hur svår terräng det var mellan respektive kontroll. Lappen hade jag laminerat och satt med två resårband runt höger underarm. Det funkade riktigt bra!

Schema Öppet Spår 2018

Just tiden 6:27 var en idealtid för mig, skulle jag gå under 6:30 skulle jag vara riktigt nöjd. I somras pratade jag Vasaloppet tillsammans med min bror och min svåger, som hade åkt loppet förut. Då hade jag ju ingen aning så jag frågade vad de trodde var möjligt. De gissade på 7:30, kanske ner mot 7 timmar en bra dag. Det blev rejäl tändvätska, och jag tänkte att jag minsann ska gå ner mot 6:30! Innan start hade jag dock dragit ner förväntningarna, pga att kylan skulle göra snön riktigt kärv. Så var det också, man fick inget glid gratis, även om jag noterade att jag gled bättre än de andra runt omkring. Tack Vasasvahn! Även om 7-7:30 var mer rimligt i dagens före var det ändå intressant att ha schemat som referens. När jag kollade i Smågan så låg jag ändå 5 minuter före schemat. Hade jag öppnat för hårt? Jag trodde inte det, det kändes som en rimlig öppning. Jag fortsatte tuffa på över myrarna och kom till Mångsbodarna. Fortfarande 5 minuter före schemat. Oj. I Mångsbodarna skulle pappa stå så jag åkte mot platsen vi bestämt. Då står Rickard där med pappa. Jag blev förvånad, jag såg aldrig honom gå förbi mig men tydligen hade han gjort det i första backen och nu kommit till kontrollen en minut före mig. Bra kört!

Vi sa hejdå till pappa och fortsatte tillsammans. Jag märkte ganska snart, visste det egentligen redan innan, att jag är märkbart sämre i stakning än de flesta. Uppför och nerför är mer min melodi. Jag låg bakom Rickard på platten, fick ta i lite för att hänga på honom. Backarna ner mot Tennäng var kalla. Vid ett tillfälle så frös ögonlocken så jag kunde inte blinka helt, tur de frös i öppet läge. Snart var vi framme vid lite uppförsbackar, då fick man upp temperaturen igen. Efteråt fick jag höra att det hade varit -32 grader i Tennäng. Jag la mig före Rickard och började tuffa på uppåt. Hörde honom hela tiden bakom mig så jag visste att vi var tillsammans. Trodde jag. Vände mig när jag hörde att ljudet kom lite längre bakifrån. Det var inte Rickard som började tappa, det var någon annan, Rickard syntes inte nånstans. Jag fortsatte köra mot Risberg. Det gick uppåt och uppåt. Jag var inte säker så jag frågade en man bredvid ”är det här Risbergsbackarna?”. Fick ett flåsande och irriterat ”JA!” till svar. Det var inte min mening att verka dryg, nu visste jag åtminstone att jag var mitt i en av de stora backarna, det skulle inte bli mycket jobbigare.

Väl inne i Risberg slår jag en kik på klockan, den var död. Kylan måste ha varit för hård mot klockan, som dessutom satt utanpå jackärmen och var väl exponerad för den kyliga luften. Lyckades starta om klockan och så att jag baserat på klockslaget fortfarande var ca 5 min före.

Risberg – Evertsberg var en rätt härlig sträcka, men nu började det bli riktigt tomt på folk. Åkte fram över det böljande landskapet. Kände igen vissa partier från när vi åkte Vasaloppsvägen med bil dagen innan. Mot slutet av sträckan började det kännas lite tyngre. Nu fick jag börja motivera mig mer mentalt, men det blev ganska enkelt då jag just passerat 45 km och bara hade någon km kvar till Evertsberg. Väl där var jag fortfarande före planen med 5 minuter. Kunde inte riktigt tro det var sant. Tog två muggar sportdryck och åkte fram till pappa, som stod där vi bestämt. Det blev ingen lång pratstund dock. Jag var sugen på att komma iväg och ville inte stå still alltför länge, så efter bara en minut for jag vidare.

Det började med ett härligt glidparti. Mycket fart och gratis vila. Lyckades dra en vurpa här också. Lutade mig lite för mycket inåt i en kurva och la mig ner. Första tanken gick till skidorna, höll de? Men all utrustning var hel, det var bara ett stukat självförtroende. Backarna upp mot Oxberg började tära mer på kroppen. Det kändes tungt nu. Jag hade tappat fart i spåret och nu började åkare gå om mig, åtminstone på platten. Jag längtade mer till varje depå nu, snarare än att njuta av skidåkningen. Glider in i Oxberg, ser på klockan att jag inte har tappat fart gentemot schemat, det har tydligen räknat med att man tappar fart här. Samtidigt hör jag i bakgrunden hur någon ropar i högtalarna ”snart har 150 åkare passerat kontrollen”. 150?! Är jag så långt fram i fältet? Inte konstigt att det är så glest med åkare. Det blev en motivationshöjare. Jag tar en kisspaus kort efter Oxberg och bestämde då att oavsett hur mycket fart jag tappar på slutet ska jag in bland de 200 första!

Nu börjar rakan mot Gopshus. Rickard hade varnat dagen innan att den sträckan var riktigt jobbig mentalt. Han hade rätt, man såg hur långt fram som helst på den långa rakan utan att verka komma närmare, men samtidigt var jag förberedd på det. Någon enstaka åkte om mig då och då men jag krigade på. Strax innan Hökberg så varnar klockan igen för lågt batteri och stänger av sig. Nu brydde jag mig inte om att få liv i den igen, jag tänkte att jag får snegla på klockorna som finns vid kontrollerna. I Hökberg blir det blåbärssoppa för första gången. Vad gott det var? Varför hade jag inte tagit det tidigare? Fortfarande 5 min före planen enligt klockan i Hökberg. Nu var det bara att borra ner huvudet. Det var inte mycket njutåkning på slutet, bara fokus på att hålla tekniken.

För att mentalt orka kriga på bestämde jag vid 17 km-skylten att jag bara fick släppa max en förbi mig per km, dvs totalt 17 från där och då in till Mora. Det var skönt att ha något annat att fokusera på. Strax innan Eldris märkte jag att det kom ett gäng bakom. Höll undan fram till Eldris. Här brydde jag mig inte ens om att kolla klockan, svepte i mig två muggar blåbärssoppa och fortsatte direkt för att hålla så många som möjligt bakom mig.

Någon km innan Mora kommer jag ifatt en som åkte bara snäppet långsammare än mig. Vi småpratade lite, försökte peppa varandra. Vi höll ihop ända till den sista bron där jag inte orkade åka samma tempo som den andra killen. Försöker ta ikapp det på spurtrakan men ändrar mig snabbt och vill istället ta in känslan. Jag är på upploppet i Öppet Spår! Jag har klarat hela vägen. Precis innan mål står Rolf från lägret i Grönklitt och hejar, han ska åka Halvvasan dagen därpå. Vilken glädje att se honom! Efter mål står pappa och tar emot. Jag småpratar lite med honom och Rolf. Kollar upp på tavlan och ser att 154 åkare har kommit i mål, bra där!

Fick veta att Rickard bara hade varit 7-10 minuter bakom mig i Evertsberg och snart borde komma i mål. Jag var frusen och behövde få nåt i mig så jag lämnade in skidorna och satte mig på bussen mot duscharna. Det visade sig att Rickard bara var 6 minuter bakom i mål, han kom med nästa buss till duscharna. Bra kört av honom!

Tankar efteråt

Jag är otroligt nöjd med loppet. Det gick bättre än jag hade trott. När alla tider räknats samman hade jag 172:a bästa tid totalt, 166:e bästa bland herrar, 26:a i H35. Under loppet så passerade jag 824 personer och blev passerad av 28. Det var ett riktigt tufft lopp. Av 5428 anmälda var det 629 som inte hämtade ut sin nummerlapp. Hela 924 personer bröt (eller hämtade lapp utan att starta). 3875 personer tog sig i mål. Med de förutsättningarna var det ett riktigt bra lopp. Min klassikertid blev också bra. När jag registrerade mig hade jag 101:a bästa klassiker av alla. Det är en tid jag inte kan räkna med att slå igen. Vasaloppet kan bli bättre men det blir svårt att toppa Vätternrundan.

Men redan i bilen hem blev jag sugen på en revansch. Jag vet att jag kan göra det här bättre. Jag är förstagångsåkare och har nog möjlighet till förbättring på många områden. Jag var starkare än de flesta omkring mig när vi åkte uppför, men jag märkte att jag var sämre i stakåkningen jämfört med många andra, kanske jämfört med de flesta. Jag hade bra glid men fick ändå kämpa på platten. Det är en sak jag vill förbättra. Min tid räckte gott och väl till startled 5. I Engelbrektsloppet var jag ett fåtal minuter från startled 6. I Öppet Spår var jag 7 minuter från led 4, 27 minuter från led 3. Om man kan översätta tiderna mellan Öppet Spår och Vasaloppet rakt av så åkte jag på medaljtid.

Jag vill åka Vasaloppet igen. Den här gången vill jag åka riktiga loppet. Och jag ska vara i led 4, minst. Gärna led 3. Led 3 ska vara mitt guldmål under träningen men jag kommer vara glad om jag når led 4. Under själva loppet ska jag gå för medalj! Och, om jag inte redan startar i led 3 så ska målet vara att tiden på VL räcker till led 3.

Precis som föregående år dog cyklingen ut efter VR. Jag är en av de som alla riktiga cyklister beklagar sig över när de noterar att det blivit mycket glesare med cyklister på vägarna efter VR. Cyklingen har tagit mycket tid under våren och när huvudmålet är avklarat är det skönt att ta det lugnt ett tag. Förutom att ta det lugnt ville jag också ha mer tid över med familjen. Lägg därtill att semestern börjar, vi far kors och tvärs, då blir det svårt att få till träning.

Jag har märkt att jag funkar bäst i projektform. Jag behöver ett tydligt mål att satsa mot för att känna mig nöjd och motiverad. Nästa år blir det ingen storsatsning inför VR. Det får vänta en liten stund. Jag kommer cykla runt sjön ändå, men i ett beskedligare tempo. Istället har jag velat sätta upp ett mål tillsammans med min fru. Hon cyklar inte, än, men springer gärna. Jag har inget emot löpning, det har bara blivit så att jag tycker mer om cykling. Mitt (vårt) nästa mål kommer dock vara löprelaterat: vi har anmält oss till Göteborgsvarvet 2016. I detta ligger inte bara själva loppet utan en helg på hotell i Götet, bara hon och jag. Då jag nuförtiden ofta bara får ca 40 cm av vår 180 cm breda säng, inte sällan med en barnfot som sparkar in i revbenen, är en helg med god sömn i en skön säng hårdvaluta och en bra motivator!

Jag har aldrig sprungit GV förut. Jag har inte sprungit 21 km alls. Det längsta jag gjort är några 12 km rundor och de längsta loppen är 10 km. Kanske inte så konstigt då jag sällan springer. En normal målsättning borde egentligen vara att ta mig runt GV och se vad det är för något. Jag hittar inte så bra i Göteborg heller så det skulle vara ett bra tillfälle att bara småjogga, lära mig gatunamn osv, men det funkar inte riktigt för mig. Jag gillar tuffa mål! Jag gillar också snygga, jämna siffror och en sådan snygg siffra är 1:30, eller 90 min. Det vore riktigt kul att springa under 90 min, men jag vet verkligen inte om jag pallar det. Det är en fart på 4:17 min/km.

Som ett delmål till allt detta finns att göra en bra tid på ett seedningslopp till GV. I november går ett lopp i Norrköping. Det är på 10 km. För att få en bra startgrupp i GV och en indikation på att 90 min är möjligt är delmålet att springa de 10 km på 40 min, ännu en jämn och fin siffra.

Då mitt hjärta med all säkerhet är starkare än mina löparben så gäller det att börja försiktigt. Jag har börjat springa några gånger i veckan. Bara lugn löpning för att stärka leder och ligament. Hittills bara på grusväg, förutom i helgen då det blev 8 km asfalt hos svärföräldrarna. Någon dag senare blev det vandring i snygga, icke fotriktiga skor en hel dag på Astrid Lindgrens Värld. Efter det har jag små känningar i knät. Om det är löpningen eller dagen på ALV som är boven vet jag inte, förmodligen en kombination, men jag tar det lugnt några dagar extra och kör prehabstyrka istället.

Nu blir det att knarka löparforum, böcker mm för att hitta bra upplägg för löpningen!

En dålig start på träningsprogrammet mot VR. Kände första dagen då Mattias Recks program skulle ha börjat (3:e mars) att jag hade en liten förkylning i kroppen och bestämde mig för att vänta en dag. Gjorde det och genomförde resten av veckans fyra pass men hade ändå en liten känsla av förkylning i kroppen. Det var kanske dumt. I tisdags skulle vecka två ha börjat men då hade förkylningen eskalerat. Två dagar med lugn jobbpendling blev det men annars inga träningspass alls. Riktigt sur och segdragen förkylning. Nu sitter jag på söndagkvällen och ska planera in vecka tre i kalendern men har fortfarande en tät näsa och lite slemhosta kvar. Ska smyga igång med jobbpendling imorgon och känna efter, jag hoppas verkligen att jag är redo för hårdare träning. På schemat står Vo2-max, tröskelintervaller, styrkeintervaller och distans. Tung vecka med andra ord så kroppen måste vara riktigt frisk för att klara det. Jag ska inte göra något dumt, men jag är riktigt sugen på hårdträning nu så det är svårt att vara klok och avstå om det skulle visa sig nödvändigt. Får se hur det går.

Länge sedan ett inlägg kom. Det har hunnit bli en del mil i trainern under vintern. Häromdagen kom jag upp i 150 mil. Träningen har dock varit något ostrukturerad sista tiden, det ska det bli ändring på nu. Jag har tänkt att inspireras av Mattias Recks träningsprogram för sub8, som är publicerat på cykla.se. Den planen börjar imorgon. Det är en ganska tuff plan, ca 10-12 timmar per vecka i början för att stegra ännu mer mot slutet. Det kommer jag inte klara. Jag tror att varken mitt schema eller min kropp är redo för det (mer om kroppen sen) men jag ska inspireras av programmet för att få något som funkar för mig. Jag tror det bästa är att planera träningen vecka för vecka, att varje söndag eller liknande göra upp en plan för kommande vecka. Faktorer jag behöver ta hänsyn till i veckoplanen är bl.a. dessa:

  • Jobbpendlingen kommer snart ske varje vardag. Många dagar blir återhämtningscykling men en del dagar får förlängas till att bli nyckelpass.
  • Torsdagsintervallerna med Hymer. Dessa ska med.
  • RoH-klungans övergripande plan med bla träningshelger, motionslopp och Cycle Camp Isaberg ska beaktas.
  • Löpning en helgdag i veckan. För kropp och familj.

Den sista punkten ska jag utveckla lite mer. Recks plan har som regel två distanspass varje helg. Det blir tråkigt för familjen (och mig) att vara borta 3-6 timmar varje lördag och söndag i 15 veckor. Dessutom behöver jag nog variera min träning lite. Denna vinter har det blivit nästan bara cykling och inte så mycket annat. Det har lett till att jag har fått ont i vänster knä. Det gör ont när jag går i trappor och gör liknande rörelser, men inte när jag tränar. För länge sedan hade jag något liknande, sjukgymnasten gav mig diagnosen Patellofemoralt smärtsyndrom (PFSS). Vad jag har läst verkar det vara lite av en slaskdiagnos när inget annat passar in. Hur som helst har jag liknande smärtor nu, och kör med lättare styrketräning för att rehabilitera/förebygga. Kopplingen till träningsprogrammet är att jag ska lägga in löpning en av helgdagarna. Dels för att löpning är lite mer tidseffektivt men också för att få variation i träningen och lite bättre träning för skelett/muskler. Givetvis kommer styrka också finnas med.

Just nu har jag en lättare snuva. Jag hoppas den går över med en god natts sömn så träningen kan börja på allvar imorgon. Jag är väldigt taggad nu! Oavsett vilken tid jag cyklar VR på så ska jag i juni vara i mitt livs bästa form!

Basträningen inför VR2015 inleddes för ett tag sedan. Nu är första fyraveckorsprogrammet avklarat och jag har kommit en vecka in på program nummer två.

Jag följde ett fyraveckors basträningsprogram från Trainerroad.com. En av de första sakerna jag fick göra var ju ett test för att fastställa min FTP. Hela fyraveckorsprogrammet är sedan anpassat för just min förmåga. En intressant aspekt för min del med wattbaserad träning var att jag inte hade koll på ansträngningsnivåerna. Hela programmet var basträning fyra pass i veckan, basträningen visade sig ha en högre intensitet än jag trodde. Hade jag kört på egen känsla hade jag definitivt kört för lugnt. Att bli coachad genom varje träningspass gjorde det mycket roligare dessutom.

Nu har en vecka av det nya programmet gått. Jag utgick från nästa program enligt Trainerroad men modifierade det något för att passa bättre. För det första kände jag att det blir för mycket med enbart cykling. Därför bytte jag ut ett av passen (lördagspassen) mot löpning. Löpningen stärker kroppen på ett annat sätt än vad cyklingen kan och jag tror att det är bättre för det allmänna välbefinnandet. Dessutom är det trevligt med lite ombyte. Sedan har jag kortat ner längden på en del pass. De längsta passen i första programmet var 120 min långa, denna gång sträcker de mot 165 min. Egentligen är det fullt görbart men jag försöker anpassa min träning så att den får så lite familjepåverkan som möjligt. Det innebär att jag oftast sätter mig på trainern när barnen somnat och frun är ute på andra aktiviteter. Att då cykla nästan tre timmar gör att det blir för sent på kvällen när jag är klar. Jag tror inte det får så värst negativ påverkan på formen att korta ner passen. Jämför jag med min hittills största satsning på VR, sub8 2012, så kommer jag ändå ha väldigt mycket mer träningstimmar registrerade jämfört med motsvarande period den gången.

Det är otroligt kul att planera sin träning så mycket som jag gör nu. Det har jag inte gjort förut och jag hoppas detta hjälper mig att hålla uppe motivationen genom hela vinterhalvåret så jag har en grym bas att stå på när det är dags att börja träna hårt i mars. Ska försöka att snart få på pränt en grovskiss för hela vägen fram till juni 2015.

Resan mot att vara i toppform juni 2015 börjar denna vecka. Äntligen!

Det var länge sedan jag hade någon kontinuitet i konditionsträningen. Nu brakar det loss på allvar. Jag har skaffat mig två nya träningskompisar inför inomhussäsongen: en ny trainer och en prenumeration hos trainerroad.com.

Trainern, en Kurt Kinetic Road Machine II, sägs vara en av de som mest efterliknar riktig cykelkänsla när det gäller hastighet vs. motstånd. Den är vätskebromsad och ska då också vara bland de tystare. Trainerpass blir en riktig nyckel för mig under vintern då jag inte kommer komma ut när det är dagsljus. Min träning kommer oftast ske efter att barnen lagt sig, ofta kommer jag vara ensam hemma med barnen så jag kan heller inte ta mig utanför huset för träning. Då blir trainern framför TV:n perfekt. Denna trainer har ingen wattmätare, då blir prislappen för dyr, men för just denna trainer går det bra att virtuellt skatta watt genom att mäta hastigheten på hjulet och omvandla det till effekt. I absoluta tal blir det kanske inte rätt men det ska vara konsekvent och repeterbart, därför ska det gå att följa sin utveckling bra.

Att sitta på en trainer helt planlöst kan blir rätt…tråkigt. Det är där trainerroad.com kommer in i bilden. En uppsjö av pass och träningsplaner finns att tillgå där för endast $10/månad. Abonnemanget går dessutom att frysa de månader jag hellre cyklar ute. Bland det första de låter dig göra är att cykla ett pass med ett FTP-test, för att ta fram din FTP (functional threshold power = tröskeleffekt). Baserat på din FTP anpassas alla pass du cyklar så att du ligger på rätt intensitetsnivå. Inte cyklar för hårt när det ska vara lätt, eller vice versa. Som jag nämnde har de också en uppsjö av träningsplaner. Denna vecka är tanken att jag börjar följa ett av dem. Eftersom jag inte suttit på cykeln på länge så blir det en lång period av basträning och imorgon (tisdag) börjar första fyraveckorsprogrammet för min del. Det blir en rejäl ökning av träningsdosen, fyra pass och totalt 6-8 timmar per vecka, även om de blir på låg intensitet. Programmen är periodiserade, dvs mängden ökar för varje vecka för att låta fjärde veckan bestå av lättare återhämtning.

Jag hoppas att kroppen är redo för detta. Både fysiskt och psykiskt. När de första fyra veckorna är klara får jag utvärdera om kroppen och livspusslet klarar av denna mängd. Förhoppningsvis kan jag fortsätta med nästa steg men går inte det får jag korrigera och följa ett lättare program.

Det här inlägget har legat och malt ett tag, mest i mitt huvud.

Vätternrundan gav en extremt bitter eftersmak. Det positiva beskedet från Halvvättern höjde mina förhoppningar. Farten hade jag. Tyvärr hade jag inte uthålligheten i ryggen. Jag var besviken på mig själv.

Bitterheten byttes ganska snart mot en stor revanschlusta. Jag ville inte bara ha revansch på min tragiska rygg. Jag ville även ha revansch på förra årets 8:00:50-ish. Redan samma kväll som Vätternrundan var över så började tanken på en sub8 mala. Så tidigt har aldrig lusten att köra VR kommit tillbaka, det brukar dröja några veckor.

Jag började räkna på hur många träningstimmar som var rimligt att få ut av en vecka. Jag sneglade en del på Mattias Recks träningsprogram för en sub8 och hur det skulle kunna ändras för att passa mitt liv med jobbpendling och familjeliv. Samtidigt pratade jag ihop mig med några RoH-kollegor om att sätta ihop en grupp med starkt folk som vi känner till. Vi skulle känna varandra, veta att alla har ett gott hjärta till Ride of Hope samt att alla är duktiga cyklister. Vi ville även ha så många som möjligt från samma ställe, så vi kunde träna en del tillsammans. Allt för att få en så samkörd klunga som möjligt.

Nu verkar det som att jag får en riktigt bra chans på revansch! I Ride of Hopes färger är vi ca 30 cyklister som ska försöka nå målet. Huvuddelen av gruppen är klickar ur årets Sub9 RoH-gäng från Östergötland samt ur en sub8:30 från Skåne.

Under senaste tiden har jag varit mest fokuserad på löpning och lite allmän styrka. Då det blev endast cykling under våren vill jag blir mer allsidig igen. Funktionell träning för hela kroppen och löpning som stärker skelettet. Men snart, snart börjar planeringen för hur sub8 ska nås. Denna gång ska jag göra det rätt. En långsam upptrappning med lugn mängdträning. Jag ska låta kroppen hänga med och inte skada mig, igen.

Det kommer bli en kul träningsvinter/vår. För att inte glömma hösten.

Jag reggar all min träning på funbeat.se. Det är en riktigt bra träningsdagbok med en väldigt aktiv forumdel, som har hjälpt mig med både inspiration och mektips för cykeln. Kan varmt rekommendera sidan.

En nackdel med mitt användande av funbeat är att jag reggar min träning där, men sedan blir det inte så mycket analys av det hela. Jag funderar på ifall bloggen kan bli ett bra sätt att reflektera över veckan som gått, samt göra en liten plan för kommande vecka. Jag testar så får vi se.

Träningsmässigt hade jag nog önskat mer av veckan. Sju min plankor fyra dagar. Veckan bjöd också på två simpass, 60 min i måndags och endast 20 min igår. Det korta passet igår berodde på att jag vaknade sent och hann inte känna efter hur jag mådde då jag stressade iväg till simhallen. På insimmet så kände jag en huvudvärk komma smygande och efter 20 min insåg jag att det är bättre att åka hem och vila lite.  Efter lite nya krafter blev det en rask promenad med Emma och barnen längs med kanalen. Ungefär 40 min och 4,5 km.

Promenaden blir nästan en radioöverlämning till nästa stycke. Jag vill komma igång mer med löpningen, för att bli allsidig och för att se vad foten klarar. Har läst lite i Malin Ewerlöfs bok om löpning och sneglat på hennes nybörjarprogram. Egentligen tror jag inte jag är nybörjare men jag är rädd att mitt hjärta klarar mer än lederna gör så jag tänkte tvinga mig själv till att ta det lugnt och bygga upp fötterna i sakta mak. Första veckan var bara promenader några km ett par dagar i veckan. Sedan byggs det på med kombinerade gång-/löprundor osv. Tänkte försöka komma ut i veckan och gå/springa åtminstone två pass. Det får bli målet för kommande vecka.

Något som också har fattats denna vecka är inspiration. Mycket tankar snurrar i huvudet just nu. Sedan är vår minsting (1,5 månad) inte gärna själv på kvällarna utan någon av oss måste hålla henne. Så tiden/orken/motivationen finns inte alltid där. Jag hoppas det kan ändra sig snart.

Vidare var jag också hos sjukgymnasten i torsdags för att påbörja behandlingen av plantar fasciit. Han gick loss med en stötvågsmaskin på foten. 2000 stötar på fem minuter. Tanken är att tillfoga en skada och inflammation på senan för att sätta igång kroppens egna läkningsprocess, som förhoppningsvis läker både den nya skadan och den gamla plantar fasciit. Gick därifrån med en ömmande fot, men det känns redan bättre nu. Minst två besök till ska det bli, sen får vi se om senan har läkt.

 

Nu är snart min andra jobbvecka efter sex månaders föräldraledighet över. Jag har inte riktigt vant mig vid rutinerna än. Under ledigheten satt vi ofta uppe rätt sent på kvällarna. Nu går jag upp kl 05.30 varje vardag, då är inte sena tv-kvällar optimalt. Denna vecka har varit extra illa då vi har haft aktiviteter flera vardagskvällar och kommit hem sent.

Energin till att träna finns inte där, det är knappt jag orkar motivera mig till 10 min fot(p)rehab varje kväll.

I onsdags var jag så trött att jag flera gånger var tvungen att gå till utkorgen på mailkontot, för att se vad jag skrivit i mail som hade skickats bara någon minut tidigare… Illa.

Jag vill rycka upp mig! Hitta motivationen igen. För att nå dit behöver jag bli mer disciplinerad gällande att fastna i soffan på kvällarna. Det låter ju som en lätt sak? Bara att göra det? Får se hur det går. Snart är det helg i alla fall, då blir det lite mer sömn.

Så har då tillfälle 4 i simkursen varit. Dagens pass var inte lika fysiskt krävande som de andra varit. Idag var det fokus på balans och vattenläge.

Passet fokuserade på fyra saker:

  1. Streamline. Att hålla ihop händerna över huvudet vid frånskjut. Viktigt att här även spänna magen samt sträcka på benen och vristerna.
  2. Huvudet. Att titta ner eller möjligen något lite framåt men inte rakt fram, för då sjunker kroppen. Att hålla huvudet still, inte röra runt på det för mycket vid t.ex. andning – kroppen följer huvudet! Blicken ska vara neråt när vid simning och i väggen på sidan när vid andning, inte i taket, inte bakåt, inte framåt.
  3. Bältet. Spänn åt bältet runt höften och vinkla den lite. Om man har kroppshållning som en säck potatis i vattnet kommer man att tappa fötterna och får mer motstånd.
  4. Lodlinje. Rotera runt en punkt mitt i kroppen, tänk en laserstråle som går från mitt på hjässan och bort i kaklet på andra sidan, den går rakt igenom kroppen och det är runt den axeln vi roterar. Även här är också armbågen viktig för balansen. Om man slänger fram armen från sidan svänger hela kroppen och det uppstår obalans. Krattan är en bra övning för detta.

Första övningen var streamline med frånskjut. Helt enkelt bara att skjuta ifrån, utan att sparka med benen, och se hur långt man kom. Det var häftigt att känna hur mycket fortare jag gled och hur mycket längre jag kom när jag hade en bra streamline kontra en dålig.

Andra övningen var väldigt svår. Vi skulle börja med att krypa ihop som en köttbulle, sedan sträcka ut armar och ben till en supermanposition. Det gällde att koppla in magen i det hela för att få upp benen till ytan. Först av allt fick en av tjejerna i kursen visa hur det skulle gå till, och det såg så lätt ut. När jag sedan provade gick det verkligen inte. Kroppen var helt rak, men fötterna sjönk ner till botten direkt.

Sedan körde vi kickar under vattnet. Fem kickar streamline med kroppen riktad neråt, sedan rotera 90 grader med hjälp av benen och göra fem kickar på sidan, osv tills vi hade roterat runt.

Sista övningen var enarmsimning, med andra armen framåt eller utmed sidan.

Vi avslutade med att simma 200-100-50 m fritt med ökande intensitet. 50 m skulle vara max. Tidsmässigt var det nog bra, jag simmade på 42 sekunder och tror jag var bland de snabbare på kursen. Fredrik noterade dock att något inte riktigt ser rätt ut när jag går på max. Han kunde inte riktigt sätta fingret på vad. Det var som att jag slingrade mig fram trots att jag ändå roterade (även om jag kunde rotera mer). Själv hade jag känslan att jag guppade lite mer upp och ner när jag gick på max. Samtidigt hörde jag tydligare ”plums” vid isättningarna. Jag ska fortsätta nöta och hoppas att jag eller Fredrik inser vad det är jag gör konstigt.

Idag var också första dagen tillbaka på jobbet efter sex månaders föräldraledighet. Jag har haft det lyxigt en tid nu när jag har kunnat träna i princip när som helst på dagen. Nu blir det tidiga morgnar för att ta sig till jobbet, och idag var jag riktigt trött när jag kom hem. Jag tror det gäller att prioritera för min del. Det har blivit en del tv-tittande på kvällarna, jag tror jag får välja bort det och verkligen vara strukturerad/disciplinerad för att hinna med både träning och vardagssysslorna. Jag ska testa att cykla till jobbet någon gång denna vecka och jag hoppas att foten håller för de 30 minuterna utan att jag får betala för det resten av dagen.