Veckorna innan loppet kantades av förkylningar på barnen. Vi försökte stå emot så länge vi kunde men veckan innan loppet åkte jag dit på halsont. Som tur var så var det en mild variant och jag blev frisk framåt torsdag och vågade ändå hoppas på start, även om kroppen kanske inte skulle vara tillbaka i fullt slag. Det fick tiden utvisa.

Jag och min äldsta bror, Rickard, skulle köra tillsammans, och pappa följde med som chaufför. Vi åkte upp på söndagen, vi tog vägen via Mora och åkte mot strömmen för att kika på lite depåer. Visa pappa var i depåerna vi skulle mötas mm. Vid kl 16 på eftermiddagen var vi framme i Sälen. Det första vi gjorde var att lämna in skidorna, kl 20 skulle de vara klara. Vi hämtade ut nummerlappar, jag passade också på att köpa kinesiotejp till kinderna och vindkalsonger, prognosen utlovade -20 grader vid starten. Därefter åkte vi till huset i Lima för att packa in väskor. In till Sälen igen för att äta, sedan skulle det vara lagom att hämta skidorna. De var dock inte klara, det skulle dröja ytterligare 40 minuter. Vi återvände vid kl 21, då var de fortfarande inte klara. När klockan slagit 22 fick vi skidorna och kunde åka hem och sova. Mindre sömn än beräknat, inte bra.

Uppstigning 04:00, frukost, packa och sedan åka mot starten. Vi var där 05:30 så det fanns plats relativt långt fram i fållan. Därefter häckade vi i tältet. Vi insåg att det skulle bli kallt. Jag tänkte om och bytte till ett varmare ytterlager. Helt rätt beslut. Jag hade dessutom förberett vätskebältet för att kunna ha gels utanpå, för enklare tillgång. Jag inser att gels kommer inte funka, varken i bältet eller utanpå, och skippar det helt och hållet. Kontrollerna är ju så ofta ändå. När vi går ut från mässan ser vi att prognosen ljög. Det var inte -20, på skyltarna stod det -27! Aldrig har jag varit så aktiv på en uppvärmning, det gällde att hålla värmen. Kroppen klarade sig bra men fingrarna frös snabbt.

Startskottet gick och äntligen var vi på väg! Ett underbart ljud av tusentals stavar i den knastrande snön, ett ljud som bara förstärktes när vi packades ihop i första backen. Rickard låg bakom mig i ingången till backen, sedan såg jag inte till honom mer. Fick upp flåset och värmen hyfsat, men den kalla luften gjorde sig påmind. Jag ångrade bittert beslutet att lämna gristrynet hemma, en värmeväxlare hade gjort susen nu. I takt med att vi kom upp så steg också temperaturen, både invändigt och utvändigt och det blir ändå behagligt. Väl uppe på myrarna var det en sån där magisk syn som folk har berättat om. Solen hade gått upp, den gnistrade i snön och man såg hur långt som helst. Magiskt. Det var en trevlig stämning, jag småpratade med några i spåret. Fortfarande åkte jag om en hel del och en del åkte om mig. Alla var inte helt rätt positionerade än.

Vi kom till Smågan och jag kikade på mitt körschema. Jag hade gjort ett schema hemma baserat på 6:27 i sluttid, som försökte ta hänsyn till hur svår terräng det var mellan respektive kontroll. Lappen hade jag laminerat och satt med två resårband runt höger underarm. Det funkade riktigt bra!

Schema Öppet Spår 2018

Just tiden 6:27 var en idealtid för mig, skulle jag gå under 6:30 skulle jag vara riktigt nöjd. I somras pratade jag Vasaloppet tillsammans med min bror och min svåger, som hade åkt loppet förut. Då hade jag ju ingen aning så jag frågade vad de trodde var möjligt. De gissade på 7:30, kanske ner mot 7 timmar en bra dag. Det blev rejäl tändvätska, och jag tänkte att jag minsann ska gå ner mot 6:30! Innan start hade jag dock dragit ner förväntningarna, pga att kylan skulle göra snön riktigt kärv. Så var det också, man fick inget glid gratis, även om jag noterade att jag gled bättre än de andra runt omkring. Tack Vasasvahn! Även om 7-7:30 var mer rimligt i dagens före var det ändå intressant att ha schemat som referens. När jag kollade i Smågan så låg jag ändå 5 minuter före schemat. Hade jag öppnat för hårt? Jag trodde inte det, det kändes som en rimlig öppning. Jag fortsatte tuffa på över myrarna och kom till Mångsbodarna. Fortfarande 5 minuter före schemat. Oj. I Mångsbodarna skulle pappa stå så jag åkte mot platsen vi bestämt. Då står Rickard där med pappa. Jag blev förvånad, jag såg aldrig honom gå förbi mig men tydligen hade han gjort det i första backen och nu kommit till kontrollen en minut före mig. Bra kört!

Vi sa hejdå till pappa och fortsatte tillsammans. Jag märkte ganska snart, visste det egentligen redan innan, att jag är märkbart sämre i stakning än de flesta. Uppför och nerför är mer min melodi. Jag låg bakom Rickard på platten, fick ta i lite för att hänga på honom. Backarna ner mot Tennäng var kalla. Vid ett tillfälle så frös ögonlocken så jag kunde inte blinka helt, tur de frös i öppet läge. Snart var vi framme vid lite uppförsbackar, då fick man upp temperaturen igen. Efteråt fick jag höra att det hade varit -32 grader i Tennäng. Jag la mig före Rickard och började tuffa på uppåt. Hörde honom hela tiden bakom mig så jag visste att vi var tillsammans. Trodde jag. Vände mig när jag hörde att ljudet kom lite längre bakifrån. Det var inte Rickard som började tappa, det var någon annan, Rickard syntes inte nånstans. Jag fortsatte köra mot Risberg. Det gick uppåt och uppåt. Jag var inte säker så jag frågade en man bredvid ”är det här Risbergsbackarna?”. Fick ett flåsande och irriterat ”JA!” till svar. Det var inte min mening att verka dryg, nu visste jag åtminstone att jag var mitt i en av de stora backarna, det skulle inte bli mycket jobbigare.

Väl inne i Risberg slår jag en kik på klockan, den var död. Kylan måste ha varit för hård mot klockan, som dessutom satt utanpå jackärmen och var väl exponerad för den kyliga luften. Lyckades starta om klockan och så att jag baserat på klockslaget fortfarande var ca 5 min före.

Risberg – Evertsberg var en rätt härlig sträcka, men nu började det bli riktigt tomt på folk. Åkte fram över det böljande landskapet. Kände igen vissa partier från när vi åkte Vasaloppsvägen med bil dagen innan. Mot slutet av sträckan började det kännas lite tyngre. Nu fick jag börja motivera mig mer mentalt, men det blev ganska enkelt då jag just passerat 45 km och bara hade någon km kvar till Evertsberg. Väl där var jag fortfarande före planen med 5 minuter. Kunde inte riktigt tro det var sant. Tog två muggar sportdryck och åkte fram till pappa, som stod där vi bestämt. Det blev ingen lång pratstund dock. Jag var sugen på att komma iväg och ville inte stå still alltför länge, så efter bara en minut for jag vidare.

Det började med ett härligt glidparti. Mycket fart och gratis vila. Lyckades dra en vurpa här också. Lutade mig lite för mycket inåt i en kurva och la mig ner. Första tanken gick till skidorna, höll de? Men all utrustning var hel, det var bara ett stukat självförtroende. Backarna upp mot Oxberg började tära mer på kroppen. Det kändes tungt nu. Jag hade tappat fart i spåret och nu började åkare gå om mig, åtminstone på platten. Jag längtade mer till varje depå nu, snarare än att njuta av skidåkningen. Glider in i Oxberg, ser på klockan att jag inte har tappat fart gentemot schemat, det har tydligen räknat med att man tappar fart här. Samtidigt hör jag i bakgrunden hur någon ropar i högtalarna ”snart har 150 åkare passerat kontrollen”. 150?! Är jag så långt fram i fältet? Inte konstigt att det är så glest med åkare. Det blev en motivationshöjare. Jag tar en kisspaus kort efter Oxberg och bestämde då att oavsett hur mycket fart jag tappar på slutet ska jag in bland de 200 första!

Nu börjar rakan mot Gopshus. Rickard hade varnat dagen innan att den sträckan var riktigt jobbig mentalt. Han hade rätt, man såg hur långt fram som helst på den långa rakan utan att verka komma närmare, men samtidigt var jag förberedd på det. Någon enstaka åkte om mig då och då men jag krigade på. Strax innan Hökberg så varnar klockan igen för lågt batteri och stänger av sig. Nu brydde jag mig inte om att få liv i den igen, jag tänkte att jag får snegla på klockorna som finns vid kontrollerna. I Hökberg blir det blåbärssoppa för första gången. Vad gott det var? Varför hade jag inte tagit det tidigare? Fortfarande 5 min före planen enligt klockan i Hökberg. Nu var det bara att borra ner huvudet. Det var inte mycket njutåkning på slutet, bara fokus på att hålla tekniken.

För att mentalt orka kriga på bestämde jag vid 17 km-skylten att jag bara fick släppa max en förbi mig per km, dvs totalt 17 från där och då in till Mora. Det var skönt att ha något annat att fokusera på. Strax innan Eldris märkte jag att det kom ett gäng bakom. Höll undan fram till Eldris. Här brydde jag mig inte ens om att kolla klockan, svepte i mig två muggar blåbärssoppa och fortsatte direkt för att hålla så många som möjligt bakom mig.

Någon km innan Mora kommer jag ifatt en som åkte bara snäppet långsammare än mig. Vi småpratade lite, försökte peppa varandra. Vi höll ihop ända till den sista bron där jag inte orkade åka samma tempo som den andra killen. Försöker ta ikapp det på spurtrakan men ändrar mig snabbt och vill istället ta in känslan. Jag är på upploppet i Öppet Spår! Jag har klarat hela vägen. Precis innan mål står Rolf från lägret i Grönklitt och hejar, han ska åka Halvvasan dagen därpå. Vilken glädje att se honom! Efter mål står pappa och tar emot. Jag småpratar lite med honom och Rolf. Kollar upp på tavlan och ser att 154 åkare har kommit i mål, bra där!

Fick veta att Rickard bara hade varit 7-10 minuter bakom mig i Evertsberg och snart borde komma i mål. Jag var frusen och behövde få nåt i mig så jag lämnade in skidorna och satte mig på bussen mot duscharna. Det visade sig att Rickard bara var 6 minuter bakom i mål, han kom med nästa buss till duscharna. Bra kört av honom!

Tankar efteråt

Jag är otroligt nöjd med loppet. Det gick bättre än jag hade trott. När alla tider räknats samman hade jag 172:a bästa tid totalt, 166:e bästa bland herrar, 26:a i H35. Under loppet så passerade jag 824 personer och blev passerad av 28. Det var ett riktigt tufft lopp. Av 5428 anmälda var det 629 som inte hämtade ut sin nummerlapp. Hela 924 personer bröt (eller hämtade lapp utan att starta). 3875 personer tog sig i mål. Med de förutsättningarna var det ett riktigt bra lopp. Min klassikertid blev också bra. När jag registrerade mig hade jag 101:a bästa klassiker av alla. Det är en tid jag inte kan räkna med att slå igen. Vasaloppet kan bli bättre men det blir svårt att toppa Vätternrundan.

Men redan i bilen hem blev jag sugen på en revansch. Jag vet att jag kan göra det här bättre. Jag är förstagångsåkare och har nog möjlighet till förbättring på många områden. Jag var starkare än de flesta omkring mig när vi åkte uppför, men jag märkte att jag var sämre i stakåkningen jämfört med många andra, kanske jämfört med de flesta. Jag hade bra glid men fick ändå kämpa på platten. Det är en sak jag vill förbättra. Min tid räckte gott och väl till startled 5. I Engelbrektsloppet var jag ett fåtal minuter från startled 6. I Öppet Spår var jag 7 minuter från led 4, 27 minuter från led 3. Om man kan översätta tiderna mellan Öppet Spår och Vasaloppet rakt av så åkte jag på medaljtid.

Jag vill åka Vasaloppet igen. Den här gången vill jag åka riktiga loppet. Och jag ska vara i led 4, minst. Gärna led 3. Led 3 ska vara mitt guldmål under träningen men jag kommer vara glad om jag når led 4. Under själva loppet ska jag gå för medalj! Och, om jag inte redan startar i led 3 så ska målet vara att tiden på VL räcker till led 3.