Årets stora mål med löpningen var äntligen här. Innan själva racerapporten börjar måste jag börja med en tillbakablick, detta för att riktigt understryka hur nöjd jag var med loppet.

Vägen fram – Vinter
Direkt efter VR förra året ville jag ha en annan utmaning. Jag och frun bestämde att vi skulle springa GV tillsammans. Jag kände mig stark efter VR och ville försöka bevara formen så gott jag kunde. Därför satte jag upp ett tufft mål: jag skulle genomföra GV på under 90 minuter. Träningen gick bra och i november sprang jag ett seedningslopp i Norrköping för att se hur formen var. Jag klarade milen på 40:43, inte så snabbt som jag hoppats men jag kände ändå att jag var på rätt väg. Sedan hände något. Jag började få känningar i hälen efter löpturer. Först bara under dagen. Sedan dagen efter och efter ett tag satt känningarna i flera dagar efter ett pass. Som mest kändes det när jag satte ner fötterna på golvet på morgonen. Jag anade redan att det var plantar fasciit (jag har haft det förut, fast då i höger fot). I februari kom jag till en sjukgymnast som kunde bekräfta det. Det kändes såklart surt, men jag tror ändå det var till det bättre. Mer om det sen.

Sjukgymnasten gav mig rehabövningar för att bli av med känningarna. Han ville också titta på mitt löpsteg, och även där fann han förbättringar att göra. Jag sprang med mycket hälisättning. Om det inte var den avgörande orsaken trodde han ändå att det kunde bidra till mina problem. Så han skolade om mitt löpsteg till att bli mer framfotalöpning Skorna jag använde hade för stort drop (12 mm) och gjorde det nya löpsteget svårare att utföra, därför blev det nya skor också. Jag klickade hem ett par Saucony Kinvara 7 på chans (4 mm drop)

Vägen fram – Vår
I mitten av mars var jag igång igen. Men nu var det lugn tillvänjning av kroppen, det nya löpsteget satte verkligen sina spår i vaderna och även hamstrings. Fötterna hade också problem med de nya skorna, det blev mycket blåsor. Jag hade hittills sprungit med mina prefabricerade inlägg med pelott. Sjukgymnasten tyckte jag skulle prova med sulorna som följde med. Fötterna gillade det men knäna gjorde det inte. Jag fick vad jag tror var känningar av löparknä. Direkt googlade jag på självhjälp vid sådant och la till det till min dagliga rehab. Kroppen kändes sakta bättre men jag hade inte riktigt presterat många km löpträning. Jan-Mars var i princip fri från löpning. Veckorna från april till GV blev det 15 km – 7 km – 6 km – 26 km – 28 km – 20 km – 13 km – 13 km. Totalt ca 13 mils löpträning på 8 veckor. Inte direkt drömupplägget för sub90 på GV. Som tur var funkade cykelträningen och det blev en hel del sweet spot på trainern.

Dags för race!
Jag och Emma åkte ner på fredagen. Vi hade en lyxhelg med två nätter på hotell utan barn, så oavsett hur loppet gick skulle det bli en bra helg. Jag var osäker in i det sista på hur jag skulle lägga upp loppet. Att nöta på i 4:15-tempo (sub90) gick ganska bra, men skulle jag fixa det i 21 km? 4:30-tempo (sub95) kändes mer humant och under 1:35 kändes som ett mer realistiskt mål. Jag hade nästan bestämt för att ändå göra en heroisk satsning och gå in för sub90 så länge det höll. Jag vandrade från hotellet de få kilometrarna mot startområdet. Väl där träffade jag på några från NocOut som åkt ner med buss över dagen. Det visade sig att vi var i samma startgrupp och att de skulle satsa på sub90, Per skulle vara farthållare. Då blev det ett lätt val att försöka gå med så länge som möjligt. Per, Fredrik M, Fredrik A, Anna och jag var gruppen.

Startskottet gick. Vi sprang iväg mot slottsskogen. Där hörde jag David och Hanna skrika och heja på oss, det peppade. Van vid cykeltröjor och ryggfickor som jag är, hade jag inte tänkt på var jag skulle ha mina gels. Jag visste inte ens om gels behövdes på loppet men jag ville ändå ha en nödraket. Jag hade en buff runt handleden och knölade ner min gel där, men efter bara en kilometer så var jag så svettig att den halkade ur. Nåväl, inget att göra åt med så mycket folk. Håll bara ryggen på Per. Vi kom ut ur skogen och det stod folk överallt på gatorna. Vilken härlig folkfest! Det var nog mestadels nerför här så det gick lätt ända fram till Älvsborgsbron. Uppför bron tog vi det lugnt och sparade krafterna. Det syntes på tiden för vid nästa km-passering låg vi kanske 20-30 sekunder efter plan men det skulle vi ta igen på Hisingen sa Per.

Jag fick gå på ganska hårt på Hisingen. Pulsen var skyhög men det kändes ändå hanterligt för stunden. Jag låg nånstans runt 90% av maxpuls. Jag hade fullt fokus framåt och låg bakom Fredrik A. Jag hade sett Anna bakom och bredvid mig titt som tätt men Fredrik M tappade vi. Per sprang lite bakom oss för att hålla koll men avancerade upp vid 10-11 km för att sätta tempot igen. Jag försökte gå med, det gick tungt nu. Jag kollade ner på klockan och såg att pulsen var på 192 bpm (96% av max). Det blev en ytterst kort överläggning med mig själv, jag kom fram till att det här inte kommer gå, jag måste ta mitt eget tempo och försöka fokusera på det mer rimliga målet 1:35. Anna sprang förbi mig, jag försökte pusha henne att komma ikapp Per och Fredrik A.

Nu struntade jag i vad tempot var, jag försökte istället styra på pulsen och se till att den hamnade någonstans runt det relativt bekväma 180-185 bpm. Jag tog det riktigt lugnt uppför Göta Älvbron, blev omsprungen av alla kändes det som. Vidare ut förbi Nordstan och uppför Avenyn. Det var motigt, men överkomligt. Strax innan vändpunkten mötte jag Per och Fredrik. Anna hade inte kommit ikapp utan var en bit efter dem. Vände ner igen, tog en svamp och kylde ner mig. Grymt skönt. Jag hade som hastigast skummat banprofilen och trodde det var relativt plant från Avenyn och in mot mål. Oj, vad jag misstagit mig. Det kändes som att det var kuperat hela tiden och mest uppför. Tempot sjönk och jag sneglade ner på klockan. Vid 18 km hade jag ungefär 14 minuter på mig att komma in under 1:35. Jag tänkte att det nog skulle vara görbart men jag trodde fortfarande att det skulle plana ut snart och bli lättsprunget… Någonstans på Övre Husargatan blev jag omsprungen av Linus som försökte peppa mig. Det var omöjligt att ta hans tempo men det lättade upp att bli påhejad av en bekant.

Uppför sista backen gav jag allt jag hade, det syntes förmodligen inte utifrån men jag tog i ordentligt. Jag blev faktiskt lite yr och kände hur jag vinglade till. Pulsen låg på 195, så det var nog inte så konstigt. Men nu var jag uppe och det var bara nerför/slätt kvar. Här blev jag igen påhejad av David och Hanna, ännu än humörboost! Jag tittade på klockan innan jag sprang in på Slottsskogsvallen, det var bara 30-40 sekunder kvar tills klockan slog 1:35. Nu var det inte långt kvar så det var bara att ta i för allt vad jag var värd. I mål stannade jag klockan på 1:34:47 (officiell tid 1:34:44). Det gick!!

Aftermath
I mål träffade jag Anna. Hon hade känt av löparknä och kunde inte komma ikapp de andra. Hon sprang in halvminuten före mig. Vid NocOuts samlingsplats träffade vi de andra. Per hade sprungit in på 1:29:57 och Fredrik A på 1:30:10. Riktigt bra gjort av dem! Fredrik M kom in ytterligare någon minut efter mig så även han höll i loppet bra.

Min första känsla efter loppet var jag lite sur över att jag inte kunde fixa sub90. Det hade ju varit min målbild sedan sommaren. Men ju mer jag har tänkt på det desto mer glad är jag över min tid. När jag ser tillbaka på den lilla mängd löpträning jag har haft så är jag jättenöjd med tiden och över att kroppen höll, trots så kort tid att vänja sig vid skor och löpsteg.

För framtiden tror jag det var bra att jag fick plantar fasciit. Jag hade nog inte lagt om löpsteget annars och jag känner att det nya steget är snabbare och mer ekonomiskt. Det kommer behövas inför nästa attack på halvmaran, för en ny attack blir det. Folkfesten i Göteborg vill jag tillbaka till. 2017 är för tillfället vigt åt andra mål men 2018 är jag sugen på att försöka igen. Jag vet inte om jag fortfarande svävar på några moln från helgen men just nu har jag målbilden klar för mig med löpningen: 2018 ska jag springa under 40 min på milen och ta sub90 på Göteborgsvarvet!