Vägen till VR – laget:
Stommen av laget var från vår sub8 från 2015, kompletterat med några fler cyklister. Jag, Henrik, Henning och Jerker hade än en gång fått förtroendet att få leda en grupp till förmån för Ride of Hope (RoH), som cyklar och samlar in pengar till barncancerfonden. Det är en ära och ett stort förtroende att få leda en sådan grupp. Vi var ca 35 i gruppen, något avhopp och någon reserv kom in. Tanken var att bygga på samma koncept som för två år sedan: att bygga ett lag som är sammansvetsat och vill köra för varandra. En grupp där alla tänker laget före jaget, och fokus är snarare att cykla snyggt och säkert än att cykla snabbt. Om bara ”snyggt” och ”säkert” faller på plats, är vi övertygade om att ”snabbt” kommer automatiskt. Jag vill tro att vi lyckades där. Under vintern pågick flitiga diskussioner i facebookgruppen, det mesta träningsrelaterat men också helt andra, mer eller mindre utflippade, ämnen avhandlades. Sedan kom utesäsongen och vi hade satt upp tre stycken gemensamma träningstillfällen och ett träningsläger i Jerkers stuga utanför Hultsfred. Uppslutningen på dessa tillfällen, speciellt på lägret, var långt över förväntan. Förutom väldigt bra cykling så hade vi otroligt trevligt tillsammans och byggde upp en riktigt bra känsla i gruppen.

Vägen till VR – jag själv:
Under årens lopp så har önskan att få genomföra en svensk klassiker (ESK) växt sig starkare. Förra året sprang jag min första halvmara (Göteborgsvarvet) och började uppskatta de andra sporterna mer och mer. När det stod klart att vi skulle få leda en sub7:30 för RoH så insåg jag att jag knappast kommer få en bättre start på ESK, så jag anmälde mig till de andra loppen också. Träningen trappades upp och strukturerades bättre jämfört med sub8 2015. Från början såklart mest fokus på cykel. Sedan kom ett par bakslag. I september åkte vi speedway med jobbet som en prova-på-aktivitet. Med facit i hand borde jag avstått. I första kurvan så vurpar jag. Jag önskar jag kunde säga att det var en häftig vurpa åtminstone, men gott om vittnen kan bekräfta att det var en av de mesigaste vurporna någonsin. Tyvärr tog mitt vänsterknä ändå stryk och jag tänjde ut de inre ledbanden. Första tanken var att en snabb VR var över, men jag kom snabbt igång med rehab och började bygga upp knästabilitet igen. Jag kunde träna på som vanligt, åtminstone på cykeln, och planen fortskred. Vintern blev väldigt mycket trainer hemma framför Vinterstudion när barnen hade somnat. Det funkade för mig. Jag kände mig starkare och var redo för utesäsongen. Parallellt med cyklingen så började också simningen trappas upp. Under vårterminen gick äldsta sonen på simskola, medan vi var där passade jag på att träna simning. Samma sak var det denna fredag, 21/4. Det var också fredagen innan vår första gemensamma cykelträning i Linköping. Jag simmade frisim och allt gick bra. Jag var färdig och skulle snart möta upp sonen men bestämde mig för lite avsim först. Jag tog ett bröstsimsbentag och det bara högg till i knät, jag hade lyckats slå upp skadan igen. Jag kunde knappt stödja på benet, fick halta ut ur simhallen. På kvällen svullnade knät upp riktigt mycket och jag kunde knappt böja det. Jag kunde precis utföra cykelrörelsen och var uppe på trainern på lördagen. Jag tog också en lugn tur på söndagen för att möta upp de andra vid den gemensamma träningen. Jag kom dit och kunde hälsa på alla, innan jag fick fortsätta hemåt. Nu fick jag för fösta gången utnyttja jobbets sjukvårdsförsäkring, vilken tur att vi har en sådan. Redan på måndagen kom jag till en ortoped som kunde tömma knät, 109 ml vätska fick han ut, en del kortison fick han in. Det gjorde underverk för rörligheten. Jag fick ta det lite lugnt ett tag och tappade mycket bra träning, från och med nu var all annan träning än rehab och cykling förbjuden. Jag kom ändå igång hyfsat och fick en allt bättre känsla under våren. Vår andra gemensamma träning i Nyköping blev mitt första utepass denna termin, bortsett från lite jobbpendling. Lägret hos Jerker blev en riktigt välkommen genomkörare där jag fick boosta träningen ytterligare. Några av oss i klungan var också på Tour of Öland, boende i sommarstuga på Öland tillhörde en i klungan. Ett fantastiskt läger med god cykling och kamratskap! Slutligen kom den sista gemensamma träningen med gänget. Nu var jag så redo jag kunde bli, givet förutsättningarna.

Lagbild innan loppet. Alla är tyvärr inte med utan några nervöskissar innan start.

Lagbild innan loppet. Alla är tyvärr inte med utan några nervöskissar innan start.

Loppet:
Vi samlades några timmar innan loppet och gick igenom förutsättningarna för dagen. Alla var där men tyvärr skulle inte alla åka. Henrik hade känningar i kroppen och beslutade på morgonen att kasta in handduken. Riktigt tråkigt. Istället åkte han med till depån i Karlsborg för att hjälpa till. Jerker hade också aviserat att han inte kommer fullfölja loppet. Träningen hade inte blivit alls som planerat men han ville offra det han hade för laget och bombade på så länge som möjligt. Förhoppningsvis skulle det räcka till Jönköping, där han bor. I övrigt var förutsättningarna bra, det skulle bli ett närmast perfekt väder. Lite svag kantvind men förutom det väldigt bra förhållanden. Vi startade samtidigt som en annan RoH-klunga, också de med målet 7:30. Vi ville göra vårt eget lopp, framför allt ur säkerhetssynpunkt. De hade deklarerat att de skulle göra allt för att nå 7:30 så de skulle lägga sig i vår svans. För mig är det konstigt att inte vilja göra sitt eget lopp men om de ville ligga bakom oss hela tiden så kunde jag inte påverka det. Ur startfållan rullade vi då allihopa kl 12.40.

För egen del hade jag satt upp ett guldmål och ett silvermål. Guldmålet var såklart att rulla i mål med klungan under 7:30. Med tanke på skadorna så var silvermålet att jag åtminstone skulle vara med och bidra till gruppens mål ända till Karlsborg och sedan ta mitt eget tempo för en hyfsad tid till ESK.

Vi rullade på med ganska hög hastighet till en början, som planerat. Det slet lite mer än vanligt, för det var väldigt ryckig körning. Dels var vi 34 stycken, så många hade vi aldrig varit på ett träningspass, sedan märktes det också att en del inte hade tränat lika mycket med gruppen som andra. Efter några mil satte sig dock flytet och det gick både fort och smidigt. Tyvärr hade nog den ryckiga början satt sina spår i flera ben, och några hade redan gått ner bakom grindvakten. Vi låg dock enligt plan. Strax innan Kaxholmen började de första klungomkörningarna. Vi fick göra dem i ett led och några fick ta långa förningar. Det var sub8-klungor vi körde om så det tog sin tid. Uppför backen i Kaxholmen så ser jag hur Jan börjar krampa i båda vaderna. Nej! Han lyckas nagla sig fast i svansen dock. Vi rullar på ner mot Jönköping och strax därefter kommer nästa omgång av omkörningar, vi tar det ändå lugnt och fint i uppförsbackarna och slösar inte för mycket energi. Själv hade jag en stark känsla här, stor skillnad mot 2015 då jag bara längtade efter depån. Vi kom till depån och bytte flaskor/energi. Jag hann säga några korta ord till Emma, som langade tillsammans med en annan av de närmast sörjande, men var mest fokuserad på jobbet framför. Vi låg 2 min efter plan, men det var ingen fara, planen styrde mot 7:24. Vi hade tappat några fram till Bankeryd, en del av dem valde att kliva av här andra fortsatte med andra klungor.

Depåstopp i Bankeryd. Kanske inte den mest tillrättalagda eller vackra bilden, men verklighetstrogen.

Depåstopp i Bankeryd. Kanske inte den mest tillrättalagda eller vackra bilden, men åtminstone autentisk.

Den andra RoH-klungan var lite snabbare än oss i depån, men någon mil efter var vi ifatt och förbi dem igen. På västsidan händer inte så mycket. Det rullar på men jag känner att jag börjar bli sliten. Riktigt sliten. Vinden hade hela tiden legat på från väster, på öppna partier kändes det. Det var inga problem att gå med i tempot, men accelerationen från långsamma till snabba ledet och luftmotståndet längst fram blev lite för mycket för mig. Den här svackan kom väldigt hastigt. Det var inte länge sedan jag kände mig stark. Nu bet jag ihop allt jag kunde, jag skulle åtminstone klara mitt silvermål och ge allt för gruppen till Karlsborg. Vi passerar Hjo och vi ligger fortfarande 2 min efter plan, men ändå helt ok. I övrigt har jag inte så mycket tankar från denna del. Jag satt mest och var uppmärksam på alla signaler i kroppen. Går jag för hårt? har jag fått i mig tillräckligt med vätska/energi? Hur mycket återhämtar jag mig i ”vilan”? Det var inte bara jag som hade det kämpigt, många andra hade det värre. Jag var till slut tvungen att gå ner bakom grindvakten vid ca 18 mil och kvar i rotationen låg då endast ca 10 man. Jag hade missat mitt silvermål! Det kändes inte alls bra. Det här var vid 18 mil och vi hade 3 mil kvar till depån i Karlsborg. De där framme slet hårt men kunde inte klara det själva.

Nu tog jag ett avgörande beslut för rundan. Kanske var jag inte i bästa skick att fatta beslutet, jag var mosig i både ben och huvud. Jag var säker på att jag inte kan bidra mycket mer, men ville ge gruppen bättre möjligheter att klara tidsmålet. Vi behövde hjälp av den andra gruppen. Jag började glida nedåt, och blev riktigt förvånad över hur lång vår egen svans var. Många var slitna. Till slut kom jag ner till de andra och frågade om de hade några som kunde bidra. Jag tror ca 8 man kom upp och hjälpte till. Jag blev lite förvånad av det, de hade ju varit 22 till start och låg bara bakom oss. Jag låg fortfarande kvar direkt bakom Axel, som var grindvakt. Jag såg att det blev lite oreda i klungan när de andra kom in, vi var inte vana vid varandra och det märktes att vi inte tränat ihop.

Nu kände jag mig helt rökt. Varje acceleration ur kurvor mm sved, jag kunde nätt och jämnt gå med. Jag gled upp till Axel och frågade honom om han hade vårt tidsschema tillgängligt. Jag sa att han får vara beredd att ta över för mina ben är helt slut, jag var inställd på att släppa iväg gruppen vid depån i Karlsborg. Axel svarade något i stil med ”nu f*n hänger du i, Tomas!!”, jag försökte lyda så gott jag kunde. Väl i Karlsborg var det en välkommen paus. Jag fick i mig mer energi och vi kunde rulla iväg igen, även om jag var beredd på att låta dem åka. Vi låg 1-2 minuter bakom schemat även här. Väl ute på vägarna igen så kände jag mig helt plötsligt piggare. Inte i toppform men nu var det helt plötsligt ”enkelt” att gå med. Jag låg fortfarande direkt bakom Axel och kunde notera att grindvaktens jobb var än viktigare nu när de andra var med i rotationen. Det var inte så energisnålt alla gånger och Axel fick styra rätt mycket. Vissa bytte från långsamma till snabba ledet mitt i kedjan och skapade onödiga luckor. En del åkte oannonserat ner för att vila bakom grindvakt, det var luckor som grindvakten fick täta. Jag fick tillbaka mer energi och hade en bättre känsla i kroppen. För två år sedan hade jag en svacka här också, då klarade jag inte av att gå upp och hjälpa till även fast de andra desperat behövde hjälpen. Så ville jag inte ha det igen, jag skulle ge det jag hade för gruppen! Jag lyckades gå med några varv i kedjan, åkte sedan ner bakom Axel för att vila lite, för att sedan återkomma några rotationer igen. Så höll det på till strax innan Askersund. Axel frågade om jag hade tillräckligt kvar för att agera grindvakt, så han kunde ta lite förningar istället. Benen var tillräckligt fräscha för grindvaktsjobbet, och jag var grindvakt resten av resan. Fortfarande var det stundtals väldigt osmidig körning, så det gällde att vara på hugget som grindvakt och ropa ut vem som var sist i kedjan när de andra glömde det. Det var också en strid ström av cyklister som både gick upp i rotation och ner för att vila, de behövde slussas in ordentligt. Jag vill inte höja mig själv till skyarna, det var grabbarna där framme som var motorn åt allihopa, men grindvaktsjobbet var riktigt viktigt sista 10 milen.

Jag agerar grindvakt någonstans runt Medevi.

Jag agerar grindvakt någonstans runt Medevi.

Redan vid Askersund visste jag att vi skulle fixa målet, vinden hade faktiskt vänt lite och det blev sida-med istället för sida-mot. Men det var fortfarande fullt fokus på uppgiften. I Medevi låg vi precis enligt plan och det vara bara ca 20 km kvar. Det började gå upp för fler och fler att vi kommer klara det. Sedan, helt plötsligt tycks det, glider vi under tidtagningsbommen i Motala och tiden stannar på 7:24. Vi gjorde det! Ett stort jubel utbröt från flera i klungan. Jag själv var så trött att jag inte orkade visa glädje. Efter några minuter släppte det dock och jag gick runt och kramade om alla jag kunde. Fortfarande helt slut i benen men skallen var åtminstone med.

I mål. Ansiktsuttrycket utstrålar för mig enbart trötthet, men där bakom fanns en hel del glädje också.

I mål. Ansiktsuttrycket utstrålar för mig enbart trötthet, men där bakom fanns en hel del glädje också.

Tankar efter loppet:
Först och främst, tiden är jag riktigt nöjd med! Det finns ingen anledning att vara besviken på den, speciellt med tanke på skadeläget, och den blir ett riktigt bra avstamp till ESK. Över laget är jag otroligt stolt och tacksam. Tacksam att jag har fått vara en del av en så härlig gemenskap och fått åka med så starka cyklister. De slet verkligen för varandra där ute och många offrade sina chanser helt för att laget skulle lyckas. Personligen då? Jag hade ett silver- och ett guldmål. Silvermålet uppfylldes inte, jag kunde inte bidra hela vägen till Karlsborg, även om jag bidrog efter Karlsborg också. Guldmålet då? Nja. Jag gick förvisso i mål med klungan under 7:30, men kändes det som guld? Guldfärgat, definitivt, men inte 24 karat guld. Fortfarande funderar jag på beslutet att inte göra vårt eget lopp utan be om hjälp vid 18 mil. Jag tror inte vi hade klarat tidsmålet utan den hjälpen, men hade det ändå inte varit roligare att göra 7:33 och göra det som helt egen grej? Kanske. Jag tror det, och jag tror flera i klungan hellre hade sett den utvecklingen, även om alla är nöjda med tiden. Jag var som jag skrev tidigare väldigt trött vid den tidpunkten, hade jag själv varit fräsch hade jag kanske tänkt annorlunda. Fast nu i efterhand så börjar både silver- och guldmål bli ovidkommande. Den största insikten jag har fått om loppet är att ju mer jag har fått smälta det, desto mindre betydelse har det fått. Nu, med tiden 7:24 i bagaget, kan jag säga detta: Tiden 7:24 var inte det viktiga, inte ens själva VR var det viktiga. Vägen dit var det som gjorde resan värd! Jag tycker verkligen det. Den cykelvår vi har haft tillsammans har varit fantastisk. Lägren utanför Hultsfred och på Öland kommer garanterat vara de två stora höjdpunkterna när jag summerar 2017! Gemenskapen med både gamla och nya cykelvänner har, som vanligt, varit otroligt berikande.

Uppstigning mitt i natten för att sätta sig i bilen och åka mot Motala. Dealen sedan några år tillbaka är att jag tar bilen in själv och frun tar med barnen och åker kommunalt till Motala för att se målgång. För barnen är nog resan in det roligaste av allt, vid vilken ålder upphör kommunal åkning att vara ett roligt äventyr? Hur som helst, väl vid parkeringen överraskades jag positivt av att det inte regnade. Prognosen för loppet var regn, mer eller mindre, hela tiden och en vind på 4-6 m/s som kom från nordväst eller väst, dvs mycket kantvind. Inte de bästa förutsättningarna med andra ord.

Glad över att det var uppehåll, men velade länge om hur jag skulle klä mig. 2012 satt fortfarande kvar i minnet, och pga det bestämde jag mig för neoprenskoöverdrag, ullunderställströja under cykeltröjan, knävärmare och armvärmare. Vindväst utanpå det men en vindjacka som reserv i ryggfickan. Knävärmarna, vindjackan och underställströjan hade jag kunnat skippa med facit i hand.

Hela gruppen kom till start, även om JP var osäker pga ett ont knä. Han hade dock bestämt sig för att starta och se hur det känns. I startfållan var det vår sub9 från Ride of Hope (RoH), en annan sub9 samt en sub11, båda från RoH.

DSC_0069

Vi rullar ut från starten, fortfarande utan regn även om det var lite blött på vägarna. Tyvärr hör jag efter bara några kilometer från vår grindvakt att JP fick bryta. Knät höll inte. Väldigt tråkigt men inget vi kunde göra något åt heller. Efter ca 2 mil var det dags för mig att gå ner som grindvakt. Vi var fem stycken som skulle dela på grindvaktsjobbet och då det var risk för att det skulle bli slitigt i kantvinden hade vi valt att dela upp det i kortare pass på ca 2 mil styck. Det är ganska öppet bitvis och kantvinden kändes av då och då. Kort efter att jag börjat mitt pass som grindvakt kommer JS ner och behöver vila, lite senare finns också ON bakom grindvakt. Kantvinden var tuff för en del.

Planen var en kort kisspaus efter ca 8 mil men redan efter 4 var en i kraftigt behov. Vi rullade ytterligare en mil och stannade sedan för en kort paus. Schemat tillät 3 minuter stopp. Vi var snabba och gjorde stoppet på 1:30 men det tog 2 minuter rullning i ca 25 km/h innan alla var samlade och vi kunde köra på, så 3 minuter tidsförlust var nog ganska rimligt. Den andra sub9-gruppen hade legat bakom oss och stannade även de. Vi rullade vidare och höll vår plan bra. Vid gamla Grännadepån var vi ca 4 min före plan, troligtvis pga att kantvinden var blandad kant-/medvind. Nu kom de första riktiga regnskurarna och det var blandat regn/uppehåll. Vi tog det lugnt uppför, som planerat. I backen vid Kaxholmen hörs det ett klonkande någonstans från GE vevparti. Inget jag funderade så mycket på då, och det grämer mig lite nu. Vi borde ha dragit på lite i backen, han och jag, för han är stark uppför. Då kunde vi ha lite tid på toppen att undersöka cykeln utan att det skulle bli för stor tidsåtgång för gruppen. Vi fortsatte hur som helst mot Jönköping och nu tilltog regnet allt mer, temperaturen var dock behaglig så nedkylningen blev inte så stor. Backarna ner mot Jönköping var ganska blöta men vi var fortfarande inte på 2012s nivåer. Här märker GE att bromsarna inte tar som de ska. Han lägger sig bakom grindvakt för att hålla lite avstånd till övriga och väljer sedan att lämna oss vid depån för att låta mekanikerna se över cykeln. De 20 var nere på 18. Det visade sig vara rätt beslut, pedal var lös och det var något fel på bromsarna.

Jönköping var riktigt trångt. De smala passagerna verkade ännu smalare i år. Bitvis rullade vi mycket sakta men nu hade det åtminstone slutat regna. Någon liten lätt skur var allt vi fick efter detta. Vi fortsatte ta det lugnt uppför backarna. Jag kände mig pigg och kunde putta på en kamrat som jag vet har tufft i backar. Jag ville få ut så mycket som möjligt av hans kvalitéer på de platta partierna, då är det dumt att grilla för mycket uppför. De två som kom ner bakom grindvakt i början kom aldrig tillbaka i rotationen, och efter Jönköping valde de att släppa gruppen. Det var inte deras dag och vi var nere på 16 man. Vi såg dem igen när de kom till depån i Fagerhult, det var skönt att se dem vid gott mod. Då hade vi precis haft vårt enda depåstopp och skulle just åka iväg. Depåstoppet var planerat att ta 7 minuter, min fil sa att det var 8 min från att vi svängde in på depå-vägen till att vi började rulla på stora vägen igen. Hyfsat enligt plan. Jag gjorde ett nytt pass som grindvakt och fick MG bakom mig som ville ta det lugnt ett tag.

Nu flöt det på bra. Vägarna är större och tillåter bra körning. Nu kom ett av de få tillfällen då vi blev omkörda. En snabbare klunga från Pölder kör om, vårt gäng kommer in i suget av dem och tempot skruvas upp en aning. Jag får ner RL bakom mig också. Pölder försvinner bortåt men vårt gäng drar inte av på tempot så mycket som vi borde. Kanske var det stress efter att Jönköping gick segt. Nu kom även CL (tror jag) ner bakom mig och det här skulle inte hålla. Jag fick ner en annan som grindvakt och kunde gå upp i rotation för att se till att vi sänkte tempot till det planen faktiskt föreskrev. Jag tror många var på gränsen och jag hoppades hastighetskorrigeringen inte kom för sent.

Timmarna och milen flög på. Vi höll planen och västsidan bjöd inte på mycket överraskningar. Vi hade en kort kisspaus i Boviken som reserv, den behövde utnyttjas. Stoppet tog närmare 2 minuter, för det blev lite energiutbyte här och var. Jag gav bort en vattenflaska och 2 gels till MG som hade tappat en flaska och behövde lite energi snabbt. 1 minut sakta rull innan vi kör på för fullt. Ett tag efter stoppet börjar distansen ta ut sin rätt på en del. RL, GN och PB gick ner bakom grindvakt. CL gjorde också några besök för att vila upp sig men återkom i rotationen. De fick nu själva bli grindvakter så vi fick så många som möjligt med i rotationen. Vi var 10-11 st som drog resten av vägen.

Schemat var satt så att den sista tredjedelen av loppet var mycket lugnare. Dels pga trafik och dels pga att vi inte skulle vara lika många som drog. Vi var få som drog och det var mycket trafik men trots det höll vi uppe farten bra och nu tog vi snabbt tid på det lugnare schemat. Övertygad om att vi skulle nå vårt mål så blev utmaningen nu att hålla nere tempot tillräckligt mycket för att inte tappa de bakom grindvakten. Tyvärr gick JB helt tom strax innan Medevi och var tvungen att släppa oss, dessvärre utan att kunna meddela oss så vi märkte det inte förrän det var för sent. 15 kvar. Vi rullade in i mål på tiden 8.42, 8 minuter före planen, och jag hör ett stort jubel i gruppen. Ren och skär glädje!

IMG-20160618-WA0003

Många satte ett fint personbästa på rundan, och det på ett bra sätt. Gruppen hade cyklat säkert hela rundan och peppat varandra. Sann laganda. Även JB hade lyckats samla krafter i Medevi och sedan kämpat sista två milen för att komma in sub9. Stort. GS hade fått cykeln lagad i Jönköping och stod sedan för en mäktig prestation återstående 2/3 av rundan med ett fint personbästa som belöning. Även ON och JS, som släppte efter Jönköping, putsade sina rekord med 30 min.

DSC_0070

Gänget i mål!

IMG-20160618-WA0004

Jag hade bästa hejaklacken i år. Igen.

Egna reflektioner

För egen del kändes det väldigt bra. Nästan oförskämt bra. Mina cykelmil 2016 var blott 200. En del löpning har det förvisso blivit men det var väldigt lite träning. Benen var jag inte orolig för men jag trodde att ryggen/axlarna inte skulle vara tillräckligt tränade för detta. Magen klagade inte heller men den hade gärna tagit emot åtminstone en av de två gels som jag gav bort. De största problemen var nog att jag var för varmt klädd på överkroppen och knävärmarnas sömmar hade gett skavsår i knävecket.

Det gav rejäl mersmak att göra om detta en gång till. Nästa år blir det förhoppningsvis hårdkörning så det står härliga till men efter det kanske det går att göra en repris på detta. En repris med ändringen att alla ska med i mål och vädret bjuder på sol samt vindstilla!

 

Data från resultatjakt.se

Summering

Fullföljande: 18351
Medeltid: 12:17:51.2179
Ej fullföljande: 1218 (5%)
Ej startande: 3580 (15%)
Tomas Hektor

Vätternrundan 2016

Totaltid: 08:42:00
Pos: 1218
Pos Medevi: 1245
Pos Aspa: 1206
Pos Hjo: 1271
Pos Bankeryd: 1114
Pos Gyllene Uttern: 1209
Mål: 13:26:00
Medevi: 12:48:00
Aspa: 11:50:00
Hjo: 09:48:00
Bankeryd: 08:14:00
Gyllene Uttern: 06:54:00
Start: 04:44:00
Medelhastighet: 34.5 km/h
Kronologisk pos: 7589
Passerade: 6768
Passerad av: 73
Pos grupp 278: 2 / 76
Medeltid grupp 278: 10:02:59.1304
Pos i Vreta Kloster: 1 / 11
Medeltid klubb Vreta Kloster: 11:42:06.6666

Äntligen dags för delmål 1 av 2 för många i klungan (inkl mig själv) och slutmålet för vissa andra: Halvvättern sub4 med Ride of Hope. Vi var beredda på att det skulle bli en blåsig dag. Jag och Hoffa hade knarkat väderprognoser och forskat i gamla pass för att försöka utröna hur mycket vind påverkar klungan. Prognosen sa att det skulle bli SW vind, vilket är bra för då blev det ganska rak motvind ner och sid-/medvind hem. Det skulle dock blåsa mycket, 8-9 m/s enligt prognos. Vi gjorde vårt bästa för att hitta ett schema vi trodde på.

För ovanlighetens skull fick jag en bra uppladdning denna gång. Alla barn sov ganska bra och jag kände mig utvilad när jag vaknade. Satte av mot Motala för att hämta ut nummerlapp och möta upp med de övriga.

Vi var 32 st till start tror jag. Genomgången höll vi i stadsparken och vinden bet verkligen. Jag stod och huttrade och längtade tills vi skulle få börja trampa.

Starten gick och vi satte av. I samma startgrupp fanns ytterligare en sub4 från RoH men de hade sagt att de skulle låta oss komma iväg och lägga sig bakom, vilket de gjorde. De respekterade vår önskan att köra själva, det var tacksamt, även om jag funderar på hur kul de kan ha tyckt det var att ligga bakom i 15 mil (vilket de faktiskt gjorde).

Så fort vi kom ut på vägarna så kändes det att det blåste. Det kändes också att det inte var ren motvind. Efteråt konstaterade Axel att det hade blåst 10-11 m/s, aldrig under 9 m/s. Vinden hade också vridit sig mot WSW så det blev mer kantvind än vi räknat med. Så första milen tog ordentligt på samtliga. Många fick slita, även jag. Pulsen var skyhög första milen men det kändes ändå rätt ok. Klungkörningen kunde varit bättre. Det var ryckigt och lite oroligt. Vid två tillfällen bromsade den framför mig hårt så jag fick kasta mig ut i den lilla bit vägren som fanns kvar. Kom upp jämsides med den framför men som tur var skedde aldrig några olyckor.

Vid första kontrollen i Ödeshög låg vi redan 2-3 minuter efter planen. I Borghamn låg vi 5 minuter efter. Nu började klättringen upp på Omberg, skönt att få ta det lite lugnt igen. Vi körde snyggt och säkert över Omberg samt enligt plan. I Stocklycke var det fortfarande de 5 minutrarna efter. Här tappade vi någon för en punktering men övriga tror jag hängde med.

Ut på stora vägen igen och nu fungerade klungan bättre. Det var fortfarande hård kantvind och många gick på rött. Vi tappade ett par stycken men jag kände ändå att vi inte kunde slå av på tempot för då hade vi inte klarat schemat.

När vi kom till vändpunkten under E4 hade vi t.o.m. tagit nån minut och nu blev det medvind ett tag. Farten skruvades upp ordentligt men kändes ändå hanterlig för de flesta. Vi kapade tid utmed hela sträckan. Mot slutet upp mot Skänninge fick vi hålla igen ett par gånger då farten trissades upp hela tiden. Väl i Skänninge kunde jag och Hoffa konstatera att vi var bara max 30 sekunder efter planen, det kändes verkligen som det skulle gå vägen nu… Om vinden inte hade vridit mot väster. Det gjorde att vägen från Skänninge blev i rejäl kantvind istället för lite snett bakifrån som jag hade räknat med. Denna kantvind tog riktigt hårt på många av oss. Vi bet i och jag sneglade på klockan. Vi låg som mest 2.6 km bakom ”idealcyklisten”, dvs snittet på 37.9 km/h och totaltiden 3h55min. Vid några tillfällen vände vi upp och fick medvind och farten trissades upp direkt. De 4 km från Sjökumla in mot Motala blev igen en rejäl kantvind. Nu gick plötsligt snöret för min del. Jag låg i långsamma ledet och fixade inte att hålla hjul i vinden. Jag sjönk som ett sänke genom klungan och hamnade bakom grindvakterna bland den andra sub4-gruppen. Det var väldigt retligt eftersom jag hade tagit mina förningar hela vägen och ville inte sluta med 5-6 km kvar. Jag vet inte var den klubban kom ifrån, jag kände inte att den var på väg och trodde jag hade fyllt på med energi. Trodde. Väl inbakad i gruppen återhämtade jag mig bra och fick en bekväm resa sista km. Väl framme i mål låg jag sist i vår sub4-grupp och stängde av min klocka på 4:00:01. Först vid diplomhämtningen fick jag min officiella tid: 3:59:57! Alla som var kvar i klungan klarade målgränsen. Underbar känsla!

Efter lite gruppfotografering gick hela klungan och åt tillsammans. Jag kastade i mig maten snabbt. Emma och barnen hade tagit emot oss vid mål och nu var barnen hungriga, så vi gick för att hitta ett matställe de skulle gilla. Det fick bli Sibylla.

Efter att alla var mätta och belåtna drog vi ner till mässtältet. När jag hämtade ut nummerlappen såg jag att de reade ut förra modellen av Bliz-glasögon med fotokromatiska linser. Jag tänkte för mig själv då att om jag klarade sub4 så skulle jag unna mig det som belöning. Jag hade slagit bort den tanken eftersom min klocka hade stannat på 4:00:01 men när den officiella tiden trillade in var det bara att gå in och belöna sig!

Allt som allt var det en riktigt bra dag. Det enda som bekymrar mig är varför jag inte kände klubban komma. I efterhand kan jag konstatera att jag inte följde min matplan strikt. 1 av 4 gels var kvar och 1 och 2/3 av totalt 4 snickers var kvar. Jag hade dessutom bara druckit en flaska. Så energiintaget ska jag definitivt bättra på till VR. Sedan kan man inte förneka att det var en riktigt jobbig vind. Den tog nog det bästa ur de flesta och under VR ser prognosen som tur är inte ut att vara så kämpig. Men tack vare vädret fick vi mycket bra analysunderlag för hur klungan påverkas av olika vindar. Jag ska studera ordentligt för att få ett så realistiskt schema som möjligt till VR.

20150607_8979 DSC_6777
Ser min familj efter målgång – Glädje! Fotograf: Monica Larsson

20150607_8991 DSC_6789
Rätt så sliten och glad att det är över. Fotograf. Monica Larsson

20150607_9012 DSC_6810_small

Nästan hela gänget efter målgång. Fotograf: Monica Larsson

Halvvättern 2014

Sub8-klungan jag åkte med förra året skulle göra ett försök att gå under 3:42. Ett tufft mål. Jag är inte alls tränad för det men hade lovat att vara med och dra så länge jag bara kunde. Min målsättning var att finnas med i 5 mil och allt över det skulel bara vara bonus. Eftersom det var kant-/motvind ner så var min inre förhoppning att hänga med till vändpunkten för att få medvind hem.

Tror vi var 14-15 st till start. Det blev ryckigt i början. Små vägar och eftersom vi inte startade först så blev det till att åka om en del cyklister. I en rondell precis efter vi åkt över väg 50 fick vi stanna för en ambulans och när vi satte igång igen tappade vi direkt Dag, som inte hade märkt att vi satte fart. Efter någon kilometer ytterligare var Henrik tvungen att släppa. Det fick jag höra efter loppet, jag märkte inte förrän efter 2-3 mil att han inte var med.

Tempot var tufft för mig från start. Låg mellan 85-90% konstant tror jag. Fick kämpa så att jag t.o.m. hade tufft att pilla i mig energi när jag behövde. Men så helt plötsligt var vi vid Omberg. Nu kunde jag andas ut. Backar är min styrka så nu kunde jag ligga i gruppen och återhämta mig. Kunde t.o.m. putta på en kille som fick fel växel. I med energi och nu kändes det bra igen. Kunde konstatera att det är rätt vackert på Omberg, har inte varit där sen en klassresa när jag var 8-9 år. Såg familjen Spetz stå och heja på där, det gav också en energiboost. Här tappade Kasper sitt visir. Han vände, hämtade det och kom sedan tillbaka till gruppen. Starkt.

Ner på platten igen och tufft i kant-/motvinden. Vi låg 5-6 km bakom ”idealcyklisten” (40,5 km/h) och det skulle bli tufft att hämta igen det.

Vi tuffade på och milen försvann. Jag blev gladare och gladare över hur bra mina ben var. Vid 95-100 km blev det väldigt böljande väg och det var ryckig körning. Några starka drog och det blev utdraget i ett led, kändes som att alla fick täppa luckor där. Vi fick igång lite belgisk till slut men jag var tvungen att lägga mig bakom några förningar och vila. Jag rullade med några gånger tills vi kom ut på platten igen. Nu hade vi svängt om och hade sid-/medvind. Jag kunde inte längre hjälpa till utan fick fullt upp att försöka hänga med.

Till slut, vid 115 km gick snöret för mig. Samtidigt gick snöret även för Alexander. Han behövde uträtta behov, efter det fortsatte vi tillsammans. Efter depån i Skänninge märkte jag att han tappade mer och mer. Väntade in honom några gånger, sedan sa han att jag fick gå iväg om jag ville. Efter en uppförsbacke var han långt bakom, så jag bestämde mig för att gå ikapp en cyklist som hade släppt ett kort tag efter oss. Det var jobbigt, för nu var det ren sidvind. Till slut kom jag ikapp, det var en kille från Onsala (tror jag) som legat bakom oss från start. Vi kunde hjälpas åt lite i sidvinden och snacka i medvinden.

När jag släppte klungan tänkte jag att det vore gött med sub4 åtminstone. Vid sjökumla insåg jag att det var möjligt. Jag jagade på min medcyklist, som var rätt slut nu. Jag drog den mesta biten, men ibland fick jag välbehövlig hjälp av honom. In på verkstadsvägen var det motvind, fartgupp och kullersten. Jobbigt! Benen brände rejält, de var riktigt slut, men nu var vi nära. Vi kom i mål. Jag fattade inte var tidtagningen slutade så jag jagade på ända in, det hade jag inte behövt. Min klocka stannade på 3:59:33 men marginalen till sub4 var större än så, 3:58 blev den officiella tiden. Tydligen var det 38:e bästa tid. Det kan jag bara vara nöjd med.

Klungan hade splittrats lite några mil efter jag släppt. Inga klarade målet, de bästa körde in på 3:46. Bra jobbat ändå.

Jag är väldigt nöjd över att jag kunde trycka på så pass mycket, trots att benen skrek av plåga. Väldigt överraskad att jag kunde hjälpa till och ta mitt ansvar i 10 mil. Jag borde inte ha så bra ben, med tanke på hur lite jag tränat. Framför allt har jag inte tränat så mycket fart. Det som dock gladde mig mest är att jag under loppet bara hade en ynka känning i foten. Då hjälpte det att knyta foten (typ som att knyta näven) några sekunder, sedan släppte det. Efter loppet har jag inte haft ont eller domningar i foten alls! Väldigt skönt resultat!

Ett kul och vackert lopp som jag säkert kommer åka fler gånger.