Halvvättern 2014

Sub8-klungan jag åkte med förra året skulle göra ett försök att gå under 3:42. Ett tufft mål. Jag är inte alls tränad för det men hade lovat att vara med och dra så länge jag bara kunde. Min målsättning var att finnas med i 5 mil och allt över det skulel bara vara bonus. Eftersom det var kant-/motvind ner så var min inre förhoppning att hänga med till vändpunkten för att få medvind hem.

Tror vi var 14-15 st till start. Det blev ryckigt i början. Små vägar och eftersom vi inte startade först så blev det till att åka om en del cyklister. I en rondell precis efter vi åkt över väg 50 fick vi stanna för en ambulans och när vi satte igång igen tappade vi direkt Dag, som inte hade märkt att vi satte fart. Efter någon kilometer ytterligare var Henrik tvungen att släppa. Det fick jag höra efter loppet, jag märkte inte förrän efter 2-3 mil att han inte var med.

Tempot var tufft för mig från start. Låg mellan 85-90% konstant tror jag. Fick kämpa så att jag t.o.m. hade tufft att pilla i mig energi när jag behövde. Men så helt plötsligt var vi vid Omberg. Nu kunde jag andas ut. Backar är min styrka så nu kunde jag ligga i gruppen och återhämta mig. Kunde t.o.m. putta på en kille som fick fel växel. I med energi och nu kändes det bra igen. Kunde konstatera att det är rätt vackert på Omberg, har inte varit där sen en klassresa när jag var 8-9 år. Såg familjen Spetz stå och heja på där, det gav också en energiboost. Här tappade Kasper sitt visir. Han vände, hämtade det och kom sedan tillbaka till gruppen. Starkt.

Ner på platten igen och tufft i kant-/motvinden. Vi låg 5-6 km bakom ”idealcyklisten” (40,5 km/h) och det skulle bli tufft att hämta igen det.

Vi tuffade på och milen försvann. Jag blev gladare och gladare över hur bra mina ben var. Vid 95-100 km blev det väldigt böljande väg och det var ryckig körning. Några starka drog och det blev utdraget i ett led, kändes som att alla fick täppa luckor där. Vi fick igång lite belgisk till slut men jag var tvungen att lägga mig bakom några förningar och vila. Jag rullade med några gånger tills vi kom ut på platten igen. Nu hade vi svängt om och hade sid-/medvind. Jag kunde inte längre hjälpa till utan fick fullt upp att försöka hänga med.

Till slut, vid 115 km gick snöret för mig. Samtidigt gick snöret även för Alexander. Han behövde uträtta behov, efter det fortsatte vi tillsammans. Efter depån i Skänninge märkte jag att han tappade mer och mer. Väntade in honom några gånger, sedan sa han att jag fick gå iväg om jag ville. Efter en uppförsbacke var han långt bakom, så jag bestämde mig för att gå ikapp en cyklist som hade släppt ett kort tag efter oss. Det var jobbigt, för nu var det ren sidvind. Till slut kom jag ikapp, det var en kille från Onsala (tror jag) som legat bakom oss från start. Vi kunde hjälpas åt lite i sidvinden och snacka i medvinden.

När jag släppte klungan tänkte jag att det vore gött med sub4 åtminstone. Vid sjökumla insåg jag att det var möjligt. Jag jagade på min medcyklist, som var rätt slut nu. Jag drog den mesta biten, men ibland fick jag välbehövlig hjälp av honom. In på verkstadsvägen var det motvind, fartgupp och kullersten. Jobbigt! Benen brände rejält, de var riktigt slut, men nu var vi nära. Vi kom i mål. Jag fattade inte var tidtagningen slutade så jag jagade på ända in, det hade jag inte behövt. Min klocka stannade på 3:59:33 men marginalen till sub4 var större än så, 3:58 blev den officiella tiden. Tydligen var det 38:e bästa tid. Det kan jag bara vara nöjd med.

Klungan hade splittrats lite några mil efter jag släppt. Inga klarade målet, de bästa körde in på 3:46. Bra jobbat ändå.

Jag är väldigt nöjd över att jag kunde trycka på så pass mycket, trots att benen skrek av plåga. Väldigt överraskad att jag kunde hjälpa till och ta mitt ansvar i 10 mil. Jag borde inte ha så bra ben, med tanke på hur lite jag tränat. Framför allt har jag inte tränat så mycket fart. Det som dock gladde mig mest är att jag under loppet bara hade en ynka känning i foten. Då hjälpte det att knyta foten (typ som att knyta näven) några sekunder, sedan släppte det. Efter loppet har jag inte haft ont eller domningar i foten alls! Väldigt skönt resultat!

Ett kul och vackert lopp som jag säkert kommer åka fler gånger.