Första gången jag simmar i Vansbro. Det märktes på min nervositet innan. Nervositet har jag ofta innan lopp, men av annorlunda karaktär. Inför Vätternrundan är nervositeten mer fokuserad runt min prestation. Nu gällde nervositeten allt. Jag hade ingen koll på loppet. Jag visste inte vart jag skulle gå, hämta kuvert, byta om mm. Tur var väl då att jag slapp färdas upp själv med mina tankar. Jag samåkte med två från Linköping, som hade simmat förut. De är anställda av försvarsmakten så den wannabe-MÖP (Militärt Överintresserad Person) som bor inom mig fick delta i många intressanta diskussioner om bl.a. prepping (ok, inte strikt militärt ämne, utan viktigt för alla), Robert Karjel och PRIO.
På vägen upp gick mina tankar till min gamla kollega, Ernst, och till den numera bortgångne Anders Gyhlenius (ni vet han i första säsongen av SVT:s ”En Klassiker” som tyvärr förlorade kampen mot cancer). De tillhör(de) en klick människor som gör alla klassikerlopp alla år. De verkar vara som en stor familj som har som släktträff varje gång ett lopp genomförs. Jag undrade hur de kunde gilla Vansbro så mycket. För mig var det än så länge ett nödvändigt ont för att få ESK genomförd. Mina känslor inför simningen blev inte bättre av att det regnade hela vägen upp.
Jag hade funderat på vad jag egentligen hade för mål med loppet. Jag visste egentligen ingenting om min kapacitet. Pga knäskadan hade jag simmat väldigt lite av rädsla för att sabba cyklingen. Jag hade dessutom inte alls simmat OW. Måndagen innan loppet hämtade jag ut min våtdräkt och på tisdagen resp. torsdagen gjorde jag mina enda OW-pass, 1 km vardera. Tempot var inte heller jättehögt, ca 10:30-11:00 min/500 m. Baserat på det skulle det bli tider knappt över timman på 3000 m. Att gå under en timma vore ju roligt, men jag visste inte om jag orkade hålla mitt tempo i 3000 m. Kompisar i cykelklungan hade berättat om första gången de gick under timman. Om de hade kämpat med det målet, kunde jag verkligen vänta mig att simma under timman?? Jag beslutade mig till sist för att mitt silvermål skulle bli att simma under 60 min. Guldmålet då? När jag kikade på hemsidan kvällen innan noterade jag seedningsgränserna för de första 6 startgrupperna. Att seeda sig till sjätte gruppen hade som gräns 58:00 både 2016 och 2015. Jag bestämde mig för att 58 min blankt skulle bli mitt guldmål. Så nu hade jag alltså ett guld- och ett silvermål utan någon som helst känsla för hur realistiska de var. Men ändå.
Vi kom upp till Vansbro strax efter 11. Min starttid var kl 12:03 så jag kände mig lite stressad, de andra i bilen startade inte förrän 15:03. Jag skyndade iväg mot målområdet, hittade kuvertutdelningen och fick min startmössa. Det gick ju jättesmidigt, inte alls så stor apparat som t.ex. VR. Så långt allt väl. Jag följde strömmen av människor som jag trodde var på väg mot starten, 2 km gångväg bort. Med en liten bit kvar stannade jag vid banvallen klev undan, nervöskissade en sista gång och bytte om. Solkrämen lät jag ligga kvar, den kändes väldigt onödig idag. Däremot saknade jag vaselinet, hittade inte det hemma kvällen innan. Senast jag såg den var VR, nu var den borta. Jag fick nätt och jämt ner väskan och skorna i påsen som skulle transporteras till målområdet. Det blir en lärdom till nästa gång: ta med så lite som möjligt till starten.En liten väska och kanske sandaler istället för skor. Efter att ha lämnat påsen står jag med alla andra grönmössor som väntar på att släppas in i startfållan. Jag känner mig väldigt bortkommen men gläds åt den härliga stämning som råder. Mycket förväntan ligger i luften. Speakern frågar hur många som gör sin första simning, många händer lyfts upp i luften. Skönt, jag är inte ensam. Speakern frågar hur många som gör sin sista simning. Min hand lyfts inte men förvånansvärt många andra och ett skratt går genom gruppen.
12:03 släpps vi äntligen i vattnet. Jag har hört mycket om att det skulle vara trångt och man får många sparkar och slag i början. Jag försökte komma så långt fram som möjligt i gruppen för att åtminstone minska antalet sparkar i ansiktet i början. Det är kolsvart i vattnet. Jag simmar på någons fötter och låter den sköta navigeringen så fokuserar jag bara på att bli lugn och hitta andningen. Efter bara 100 m simmar fötterna ifrån mig och jag får navigera själv, det gick ändå ok.
Min klocka var inställd på autolap var 500:e meter. Efter 500 m surrar den första gången och jag kikar på displayen: 9:16 min/500 m. Oj, det var fort. Men det kändes ok ändå, kanske var det att vi simmade medströms som gjorde det. Jag simmar på. Simmar ikapp ett par fötter, ligger där bakom ett tag, går om och hittar nya fötter. Klockan surrar igen. Nästa femhundring på 9:14. Fortfarande fort. Nu börjar vi simma ikapp rödmössorna från gruppen innan oss. Jag konstaterar att så här långt har jag aldrig simmat i ett svep förut och jag kände mig lite fånigt glad. Tankarna gick till teckningen av Jan Stenmark nedan, så löjligt glad kände jag mig.
Rädslan för bröstsimsbentag (knäskadan) gör att det är frisim som gäller. Jag körde med tvåtaktsandning och det funkade klart bättre att andas åt vänster. Synd, det var åt höger som merparten av publiken stod. Jag kände också att det började skava i nacken från våtdräkten. Vaselinet hade varit bra nu. Av någon anledning skavde det inte lika mycket när jag andades åt vänster, så det var ytterligare en anledning till att jag hela tiden tittade bort från Vansbro när jag simmade. Till nästa gång (ja!) ska jag lära mig att andas lika bra åt båda hållen!
Vid 1500 m surrar klockan igen. Halvvägs. Denna femhundring gick på 9:13. Kan det verkligen gå så fort? En kort stund senare ser jag en boj som det står ”1250 m” på. Har jag bara simmat 1250 m? Räknar klockan fel på avståndet? Inte konstigt att tiderna är snabba. Undrar vad jag egentligen har för tider. 250 m senare kommer nästa boj som det står ”1000 m” på. Nu fattar jag att bojarna räknar ner hur långt det är kvar. Alltså har min klocka räknat fel på avstånd, men åt ”rätt” håll. Jag har alltså simmat ännu lite snabbare än vad klockan anger. Oj! Nu viker vi av från Vanån och in i Västerdalälven. Jag ville gärna ha fritt spår så jag simmade ut en bit från kanten, även om det innebar att motströmmen var lite starkare där. Vid 600-700 m kvar kommer en grönmössa ikapp som håller ett lite högre tempo än mitt bekvämlighetstempo. Jag biter ihop och går på hans fötter. Med 200 m kvar ökar han tempot ytterligare. Jag naglar mig kvar men det känns i kroppen. Jag lyckas hålla hans fötter ända in i mål. Dunkar handen i tidtagningsplattan på tiden 53:00! Jag försöker ställa mig upp. Benen bär inte riktigt, trots att jag står i vatten som når upp till bröstet. Jag sjunker ihop samtidigt som jag tar ett andetag, första kallsupen ett faktum. Hostar och haltar uppför rampen och lägger mig på bryggan. Jag hamnade bredvid killen vars fötter jag följde efter på upploppet och jag fick chans att tacka honom för fin draghjälp.
Vidare mot duscharna och sedan in till mattältet. Regnet fortsatte så det var packat inne i tältet. Där i mängden ser jag Ernst och kunde byta ett par ord med honom. Efter maten sammanstrålar jag med resesällskapet och tar deras väskor medan de förbereder sig för sin start. Jag går runt en stund och insuper stämningen. Stephan Wilson går i mål och intervjuas på storbild. Kul, han har inspirerat mig, framför allt hans Vasaloppssatsning. Jag kikar resultat på diverse folk. På skoj kikade jag vad Johan Olsson simmade på, han gick i mål på 53:39. Min ledning från VR drygades ut med ytterligare 39 sekunder. Nu kommer det bli som sämst 2-2 i grensegrar mellan oss. Eller. Det kommer bli 2-2. Men jag vill tro att spänningen lever än så länge… Jag lyckas hitta kamraterna i vattnet och hejar fram dem sista kilometern. Vi tar ännu en bit mat i tältet och sätter sedan av hemåt.
Vansbrosimningen överraskade verkligen på flera plan. Tiden är jag otroligt nöjd med! Jag trodde inte att jag skulle kunna simma så fort, fast jag visste ju inget egentligen. Både guld- och silvermål klarades med marginal och den här tiden hade i år räckt för att seeda in sig i startgrupp 5 (55:30). Det blir bra till nästa gång att få simma med ”likasimmade”, även om det faktiskt inte var så mycket sparkar och slag som jag innan trott. För det kommer bli en nästa gång, då med mer än 2 km träning innan. Betydligt mer. Som jag skrev i början så såg jag mest på Vansbrosimningen som ett nödvändigt ont för ESK. Men det var riktigt roligt! Bra komplement till den benintensiva cyklingen jag annars bedriver. Som arrangemang betraktat var det här väldigt mycket mindre och mer familjärt än t.ex. VR. Bara det att inlämningen av påsen skedde på en släpkärra dragen av en av (vad jag gissar) lokalbefolkningens Volvo 740 skvallrar om det genuina i det hela. VR och Vansbro är verkligen två helt olika grejer, men jag uppskattar dem båda. Jag börjar så sakta förstå vad det är Ernst och de andra har sett. Hade det dessutom varit soligt i Vansbro hade det varit bättre än bra.