Del tre i min klassikersatsning, Lidingöloppet. Ända fram till start var jag osäker på hur det skulle gå. Jag kände mig säker på att kunna hålla en viss fart en viss tid, men jag visste inte alls hur hälsenan skulle reagera. Under en semester i Spanien första veckan i augusti sprang jag lite för mycket, och hälsenan blev överbelastad. Efter Spaniensemestern så var löpningen på ett minimum. 5 pass blev det, varav det längsta var 8 km. Inte alls optimalt. Hjärtat kunde jag hålla igång bra med både rullskidor och cykling men mina leder behövde härdas för löpning. I samråd med sjukgymnast gav jag mig ändå klartecken att starta. Jag kände mig säker på att kunna springa en mil, i absolut värsta fall fick jag väl gå resten bara för att inte sabotera klassikern.

Det skulle ändå bli en bra helg. Både jag och Emma skulle springa och vi hade både barnvakt och hotell inplanerat. En romantisk getaway där vi först får frusta lungorna ur oss bland folk och fä på Lidingö. Kärlek.

Vi kom upp i god tid och fick parkering nära Lidingövallen, vi hade räknat med att ställa oss vid Ropsten och ta gratisbuss men det här blev bättre. Då fick vi genast jättemycket tid på Lidingövallen. Nummerlappen var snart fixad, vi fikade lite, Emma träffade en bekant, jag pratade med en kollega.

Till sist var det dags att röra sig mot starten på Koltorps gärde. Det var massor folk på väg dit, som ett packat lämmeltåg. Efter halva promenaden började jag jogga, dels för att bli varm och dels för att jag skulle starta 10 min innan Emma. Vi önskade varandra lycka till och jag joggade iväg. Han precis slänga upp överdragspåsen på traktorsläpet innan det var dags att gå in i fållan.

Så gick startskottet. Alla rusade iväg. Jag hade intalat mig själv att ta det riktigt lugnt, lyckades nästan. Jag tänkte innan att ett 5:00 min/km-tempo skulle vara behagligt och försökte hålla det. Den stora massan ville springa lite fortare än så och det var lätt att falla in i den rytmen. Kilometrarna rullade på och efter 6 km kom första vätskestationen. Jag klämde en av de fyra gels jag hade i händerna och svepte en mugg sportdryck. Tempot skruvades oavsiktligt upp lite. Ett 5:00-tempo gör det ju ganska lätt att hålla reda på km-passeringar, jag märkte för varje passering att jag hela tiden sprang lite fortare än 5:00 min/km för jag ”drygade ut” min ledning mot min idealtid lite hela tiden. Jag tänkte att det skulle bli en bra buffert mot senare delen av loppet.

Första delen var ganska lugn, publikmässigt sett. När vi kom till Lidingövallen ändrades det, vilket tryck! Nu var det mycket folk i flera km, vilken löparfest!

Första milen gick på ca 48 min. Helt ok och jag kände mig fräsch. Hälsenan kändes också bra. Nu började partiet mot Bosön, snart skulle jag känna igen lite av omgivningarna. Här var det mycket upp och ner. Jag märkte att jag sprang tvärtemot många andra, jag tog det riktigt lugnt uppför och lät benen rulla på nerför. Tog många placeringar i utförslöpor. Nu började det kännas att jag inte hade så många långpass i kroppen. Lårmusklerna blev trötta och vid 15 km kände jag för första gången att vänster vad började bli trött. Andra milen hade dock gått rätt bra, höll ca 50 min på milen så jag hade fortfarande 2 min tillgodo på ett 5:00-tempo.

Ut på sista milen vid Grönsta gärde och jag hade helt glömt bort backen som kom direkt. Det blev tungt mentalt att jag inte var beredd på den. Försökte tänka på tekniken men det var svårt att springa snyggt nu när jag var trött lite överallt. Jag hade trott att det skulle vara lite mer lättlöpt fram till Aborrebacken än vad det faktiskt var, det var ganska tungt nu. Så kom Aborrebacken. Nu gick jag för första gången, men så fort backen planade ut så började jag jogga igen. Nästan uppe på krönet så springer Tina F från Nocout om mig. Jag tänkte att hon nog var på väg mot 2:30 och att det skulle vara en bra rygg att hålla för att nå det målet. Men just då var jag lite för rädd för att gå på så mycket som skulle krävas, det var ju ändå 5 km kvar. Jag kollade på klockan, aborrebacken hade kostat tid. Nu låg jag precis på ett 5-tempo, med tanke på att loppet är 30,25 km så skulle jag behöva öka lite och försökte göra en ansträngning. Med 3 km kvar var det fortfarande ungefär samma läge. Jag började intala mig själv att inte jaga sönder mig. Karins backe är kvar, det kommer bli jättetufft. Jag ska ändå vara nöjd med loppet, för hälsenan har hållt utmärkt fram till nu. Så kom Karins backe. Inte så tuff som jag förväntat mig men den sinkade lite grann. 500 m skylten dök upp och jag ökade något. Jag såg målet när klockan passerade 2:30 men hade lite kvar. Sprang i mål på 2:30:26. Jag hade ändå överlevt mitt första Lidingölopp.

I mål träffade jag Tina. Hon sprang in på 2:29:30. Om jag hade naglat mig fast i hennes rygg så hade jag klarat det. Det kanske hade gått, pulsen var inte helt på mörkrött sista km. Men det gör inget nu. Jag är bara glad att jag kom i mål, hel och hållen.

Musklerna var inte vana vid det här och de kommer nog protestera i flera dagar efteråt, men senor och leder verkar ha hållt. Underbart!

Jag promenerade till Lidingövallen för att hämta väskan och skulle sedan tillbaka för att ta emot Emma i mål. Hon hade sprungit snabbare än hon trott så hon var redan i mål innan jag kom tillbaka på tiden 2:48:39, superbra!

Vi stapplade tillbaka till bilen och åkte till hotellet. En lång skön dusch senare var kroppen riktigt mör. Att ta sig ut till restaurangen 100 m från hotellet var nästan en svårare uppgift än själva loppet. Men det var det värt.

Nu har jag en tid att slå nästa gång. Jag måste göra åtminstone ett försök till. Det kändes lite tamt att ställa upp i ett lopp och inte vara fullt förberedd för det. I år var det för mycket fokus på cykel så när väl löpningen skulle rampa upp var kroppen inte beredd på det. Så fort hälsenan är helt bra så ska löpning bli ett självklart inslag i den vanliga träningen. Förhoppningsvis blir då 2018 ett mycket bättre, och skadefritt, löparår.

Första gången jag simmar i Vansbro. Det märktes på min nervositet innan. Nervositet har jag ofta innan lopp, men av annorlunda karaktär. Inför Vätternrundan är nervositeten mer fokuserad runt min prestation. Nu gällde nervositeten allt. Jag hade ingen koll på loppet. Jag visste inte vart jag skulle gå, hämta kuvert, byta om mm. Tur var väl då att jag slapp färdas upp själv med mina tankar. Jag samåkte med två från Linköping, som hade simmat förut. De är anställda av försvarsmakten så den wannabe-MÖP (Militärt Överintresserad Person) som bor inom mig fick delta i många intressanta diskussioner om bl.a. prepping (ok, inte strikt militärt ämne, utan viktigt för alla), Robert Karjel och PRIO.

På vägen upp gick mina tankar till min gamla kollega, Ernst, och till den numera bortgångne Anders Gyhlenius (ni vet han i första säsongen av SVT:s ”En Klassiker” som tyvärr förlorade kampen mot cancer). De tillhör(de) en klick människor som gör alla klassikerlopp alla år. De verkar vara som en stor familj som har som släktträff varje gång ett lopp genomförs. Jag undrade hur de kunde gilla Vansbro så mycket. För mig var det än så länge ett nödvändigt ont för att få ESK genomförd. Mina känslor inför simningen blev inte bättre av att det regnade hela vägen upp.

Jag hade funderat på vad jag egentligen hade för mål med loppet. Jag visste egentligen ingenting om min kapacitet. Pga knäskadan hade jag simmat väldigt lite av rädsla för att sabba cyklingen. Jag hade dessutom inte alls simmat OW. Måndagen innan loppet hämtade jag ut min våtdräkt och på tisdagen resp. torsdagen gjorde jag mina enda OW-pass, 1 km vardera. Tempot var inte heller jättehögt, ca 10:30-11:00 min/500 m. Baserat på det skulle det bli tider knappt över timman på 3000 m. Att gå under en timma vore ju roligt, men jag visste inte om jag orkade hålla mitt tempo i 3000 m. Kompisar i cykelklungan hade berättat om första gången de gick under timman. Om de hade kämpat med det målet, kunde jag verkligen vänta mig att simma under timman?? Jag beslutade mig till sist för att mitt silvermål skulle bli att simma under 60 min. Guldmålet då? När jag kikade på hemsidan kvällen innan noterade jag seedningsgränserna för de första 6 startgrupperna. Att seeda sig till sjätte gruppen hade som gräns 58:00 både 2016 och 2015. Jag bestämde mig för att 58 min blankt skulle bli mitt guldmål. Så nu hade jag alltså ett guld- och ett silvermål utan någon som helst känsla för hur realistiska de var. Men ändå.

Vi kom upp till Vansbro strax efter 11. Min starttid var kl 12:03 så jag kände mig lite stressad, de andra i bilen startade inte förrän 15:03. Jag skyndade iväg mot målområdet, hittade kuvertutdelningen och fick min startmössa. Det gick ju jättesmidigt, inte alls så stor apparat som t.ex. VR. Så långt allt väl. Jag följde strömmen av människor som jag trodde var på väg mot starten, 2 km gångväg bort. Med en liten bit kvar stannade jag vid banvallen klev undan, nervöskissade en sista gång och bytte om. Solkrämen lät jag ligga kvar, den kändes väldigt onödig idag. Däremot saknade jag vaselinet, hittade inte det hemma kvällen innan. Senast jag såg den var VR, nu var den borta. Jag fick nätt och jämt ner väskan och skorna i påsen som skulle transporteras till målområdet. Det blir en lärdom till nästa gång: ta med så lite som möjligt till starten.En liten väska och kanske sandaler istället för skor. Efter att ha lämnat påsen står jag med alla andra grönmössor som väntar på att släppas in i startfållan. Jag känner mig väldigt bortkommen men gläds åt den härliga stämning som råder. Mycket förväntan ligger i luften. Speakern frågar hur många som gör sin första simning, många händer lyfts upp i luften. Skönt, jag är inte ensam. Speakern frågar hur många som gör sin sista simning. Min hand lyfts inte men förvånansvärt många andra och ett skratt går genom gruppen.

12:03 släpps vi äntligen i vattnet. Jag har hört mycket om att det skulle vara trångt och man får många sparkar och slag i början. Jag försökte komma så långt fram som möjligt i gruppen för att åtminstone minska antalet sparkar i ansiktet i början. Det är kolsvart i vattnet. Jag simmar på någons fötter och låter den sköta navigeringen så fokuserar jag bara på att bli lugn och hitta andningen. Efter bara 100 m simmar fötterna ifrån mig och jag får navigera själv, det gick ändå ok.

Min klocka var inställd på autolap var 500:e meter. Efter 500 m surrar den första gången och jag kikar på displayen: 9:16 min/500 m. Oj, det var fort. Men det kändes ok ändå, kanske var det att vi simmade medströms som gjorde det. Jag simmar på. Simmar ikapp ett par fötter, ligger där bakom ett tag, går om och hittar nya fötter. Klockan surrar igen. Nästa femhundring på 9:14. Fortfarande fort. Nu börjar vi simma ikapp rödmössorna från gruppen innan oss. Jag konstaterar att så här långt har jag aldrig simmat i ett svep förut och jag kände mig lite fånigt glad. Tankarna gick till teckningen av Jan Stenmark nedan, så löjligt glad kände jag mig.

Emma! Emma! Så här långt har jag aldrig simmat förut!!!

Emma! Emma! Så här långt har jag aldrig simmat förut!!!

Rädslan för bröstsimsbentag (knäskadan) gör att det är frisim som gäller. Jag körde med tvåtaktsandning och det funkade klart bättre att andas åt vänster. Synd, det var åt höger som merparten av publiken stod. Jag kände också att det började skava i nacken från våtdräkten. Vaselinet hade varit bra nu. Av någon anledning skavde det inte lika mycket när jag andades åt vänster, så det var ytterligare en anledning till att jag hela tiden tittade bort från Vansbro när jag simmade. Till nästa gång (ja!) ska jag lära mig att andas lika bra åt båda hållen!

Vid 1500 m surrar klockan igen. Halvvägs. Denna femhundring gick på 9:13. Kan det verkligen gå så fort? En kort stund senare ser jag en boj som det står ”1250 m” på. Har jag bara simmat 1250 m? Räknar klockan fel på avståndet? Inte konstigt att tiderna är snabba. Undrar vad jag egentligen har för tider. 250 m senare kommer nästa boj som det står ”1000 m” på. Nu fattar jag att bojarna räknar ner hur långt det är kvar. Alltså har min klocka räknat fel på avstånd, men åt ”rätt” håll. Jag har alltså simmat ännu lite snabbare än vad klockan anger. Oj! Nu viker vi av från Vanån och in i Västerdalälven. Jag ville gärna ha fritt spår så jag simmade ut en bit från kanten, även om det innebar att motströmmen var lite starkare där. Vid 600-700 m kvar kommer en grönmössa ikapp som håller ett lite högre tempo än mitt bekvämlighetstempo. Jag biter ihop och går på hans fötter. Med 200 m kvar ökar han tempot ytterligare. Jag naglar mig kvar men det känns i kroppen. Jag lyckas hålla hans fötter ända in i mål. Dunkar handen i tidtagningsplattan på tiden 53:00! Jag försöker ställa mig upp. Benen bär inte riktigt, trots att jag står i vatten som når upp till bröstet. Jag sjunker ihop samtidigt som jag tar ett andetag, första kallsupen ett faktum. Hostar och haltar uppför rampen och lägger mig på bryggan. Jag hamnade bredvid killen vars fötter jag följde efter på upploppet och jag fick chans att tacka honom för fin draghjälp.

Trött och nöjd simmare!

Trött och nöjd simmare!

Bild från gångbron, målgång skymtar längst bort.

Bild av Västerdalälven från gångbron, målgång skymtar längst bort.

Vidare mot duscharna och sedan in till mattältet. Regnet fortsatte så det var packat inne i tältet. Där i mängden ser jag Ernst och kunde byta ett par ord med honom. Efter maten sammanstrålar jag med resesällskapet och tar deras väskor medan de förbereder sig för sin start. Jag går runt en stund och insuper stämningen. Stephan Wilson går i mål och intervjuas på storbild. Kul, han har inspirerat mig, framför allt hans Vasaloppssatsning. Jag kikar resultat på diverse folk. På skoj kikade jag vad Johan Olsson simmade på, han gick i mål på 53:39. Min ledning från VR drygades ut med ytterligare 39 sekunder. Nu kommer det bli som sämst 2-2 i grensegrar mellan oss. Eller. Det kommer bli 2-2. Men jag vill tro att spänningen lever än så länge… Jag lyckas hitta kamraterna i vattnet och hejar fram dem sista kilometern. Vi tar ännu en bit mat i tältet och sätter sedan av hemåt.

Vansbrosimningen överraskade verkligen på flera plan. Tiden är jag otroligt nöjd med! Jag trodde inte att jag skulle kunna simma så fort, fast jag visste ju inget egentligen. Både guld- och silvermål klarades med marginal och den här tiden hade i år räckt för att seeda in sig i startgrupp 5 (55:30). Det blir bra till nästa gång att få simma med ”likasimmade”, även om det faktiskt inte var så mycket sparkar och slag som jag innan trott. För det kommer bli en nästa gång, då med mer än 2 km träning innan. Betydligt mer. Som jag skrev i början så såg jag mest på Vansbrosimningen som ett nödvändigt ont för ESK. Men det var riktigt roligt! Bra komplement till den benintensiva cyklingen jag annars bedriver. Som arrangemang betraktat var det här väldigt mycket mindre och mer familjärt än t.ex. VR. Bara det att inlämningen av påsen skedde på en släpkärra dragen av en av (vad jag gissar) lokalbefolkningens Volvo 740 skvallrar om det genuina i det hela. VR och Vansbro är verkligen två helt olika grejer, men jag uppskattar dem båda. Jag börjar så sakta förstå vad det är Ernst och de andra har sett. Hade det dessutom varit soligt i Vansbro hade det varit bättre än bra.

Vägen till VR – laget:
Stommen av laget var från vår sub8 från 2015, kompletterat med några fler cyklister. Jag, Henrik, Henning och Jerker hade än en gång fått förtroendet att få leda en grupp till förmån för Ride of Hope (RoH), som cyklar och samlar in pengar till barncancerfonden. Det är en ära och ett stort förtroende att få leda en sådan grupp. Vi var ca 35 i gruppen, något avhopp och någon reserv kom in. Tanken var att bygga på samma koncept som för två år sedan: att bygga ett lag som är sammansvetsat och vill köra för varandra. En grupp där alla tänker laget före jaget, och fokus är snarare att cykla snyggt och säkert än att cykla snabbt. Om bara ”snyggt” och ”säkert” faller på plats, är vi övertygade om att ”snabbt” kommer automatiskt. Jag vill tro att vi lyckades där. Under vintern pågick flitiga diskussioner i facebookgruppen, det mesta träningsrelaterat men också helt andra, mer eller mindre utflippade, ämnen avhandlades. Sedan kom utesäsongen och vi hade satt upp tre stycken gemensamma träningstillfällen och ett träningsläger i Jerkers stuga utanför Hultsfred. Uppslutningen på dessa tillfällen, speciellt på lägret, var långt över förväntan. Förutom väldigt bra cykling så hade vi otroligt trevligt tillsammans och byggde upp en riktigt bra känsla i gruppen.

Vägen till VR – jag själv:
Under årens lopp så har önskan att få genomföra en svensk klassiker (ESK) växt sig starkare. Förra året sprang jag min första halvmara (Göteborgsvarvet) och började uppskatta de andra sporterna mer och mer. När det stod klart att vi skulle få leda en sub7:30 för RoH så insåg jag att jag knappast kommer få en bättre start på ESK, så jag anmälde mig till de andra loppen också. Träningen trappades upp och strukturerades bättre jämfört med sub8 2015. Från början såklart mest fokus på cykel. Sedan kom ett par bakslag. I september åkte vi speedway med jobbet som en prova-på-aktivitet. Med facit i hand borde jag avstått. I första kurvan så vurpar jag. Jag önskar jag kunde säga att det var en häftig vurpa åtminstone, men gott om vittnen kan bekräfta att det var en av de mesigaste vurporna någonsin. Tyvärr tog mitt vänsterknä ändå stryk och jag tänjde ut de inre ledbanden. Första tanken var att en snabb VR var över, men jag kom snabbt igång med rehab och började bygga upp knästabilitet igen. Jag kunde träna på som vanligt, åtminstone på cykeln, och planen fortskred. Vintern blev väldigt mycket trainer hemma framför Vinterstudion när barnen hade somnat. Det funkade för mig. Jag kände mig starkare och var redo för utesäsongen. Parallellt med cyklingen så började också simningen trappas upp. Under vårterminen gick äldsta sonen på simskola, medan vi var där passade jag på att träna simning. Samma sak var det denna fredag, 21/4. Det var också fredagen innan vår första gemensamma cykelträning i Linköping. Jag simmade frisim och allt gick bra. Jag var färdig och skulle snart möta upp sonen men bestämde mig för lite avsim först. Jag tog ett bröstsimsbentag och det bara högg till i knät, jag hade lyckats slå upp skadan igen. Jag kunde knappt stödja på benet, fick halta ut ur simhallen. På kvällen svullnade knät upp riktigt mycket och jag kunde knappt böja det. Jag kunde precis utföra cykelrörelsen och var uppe på trainern på lördagen. Jag tog också en lugn tur på söndagen för att möta upp de andra vid den gemensamma träningen. Jag kom dit och kunde hälsa på alla, innan jag fick fortsätta hemåt. Nu fick jag för fösta gången utnyttja jobbets sjukvårdsförsäkring, vilken tur att vi har en sådan. Redan på måndagen kom jag till en ortoped som kunde tömma knät, 109 ml vätska fick han ut, en del kortison fick han in. Det gjorde underverk för rörligheten. Jag fick ta det lite lugnt ett tag och tappade mycket bra träning, från och med nu var all annan träning än rehab och cykling förbjuden. Jag kom ändå igång hyfsat och fick en allt bättre känsla under våren. Vår andra gemensamma träning i Nyköping blev mitt första utepass denna termin, bortsett från lite jobbpendling. Lägret hos Jerker blev en riktigt välkommen genomkörare där jag fick boosta träningen ytterligare. Några av oss i klungan var också på Tour of Öland, boende i sommarstuga på Öland tillhörde en i klungan. Ett fantastiskt läger med god cykling och kamratskap! Slutligen kom den sista gemensamma träningen med gänget. Nu var jag så redo jag kunde bli, givet förutsättningarna.

Lagbild innan loppet. Alla är tyvärr inte med utan några nervöskissar innan start.

Lagbild innan loppet. Alla är tyvärr inte med utan några nervöskissar innan start.

Loppet:
Vi samlades några timmar innan loppet och gick igenom förutsättningarna för dagen. Alla var där men tyvärr skulle inte alla åka. Henrik hade känningar i kroppen och beslutade på morgonen att kasta in handduken. Riktigt tråkigt. Istället åkte han med till depån i Karlsborg för att hjälpa till. Jerker hade också aviserat att han inte kommer fullfölja loppet. Träningen hade inte blivit alls som planerat men han ville offra det han hade för laget och bombade på så länge som möjligt. Förhoppningsvis skulle det räcka till Jönköping, där han bor. I övrigt var förutsättningarna bra, det skulle bli ett närmast perfekt väder. Lite svag kantvind men förutom det väldigt bra förhållanden. Vi startade samtidigt som en annan RoH-klunga, också de med målet 7:30. Vi ville göra vårt eget lopp, framför allt ur säkerhetssynpunkt. De hade deklarerat att de skulle göra allt för att nå 7:30 så de skulle lägga sig i vår svans. För mig är det konstigt att inte vilja göra sitt eget lopp men om de ville ligga bakom oss hela tiden så kunde jag inte påverka det. Ur startfållan rullade vi då allihopa kl 12.40.

För egen del hade jag satt upp ett guldmål och ett silvermål. Guldmålet var såklart att rulla i mål med klungan under 7:30. Med tanke på skadorna så var silvermålet att jag åtminstone skulle vara med och bidra till gruppens mål ända till Karlsborg och sedan ta mitt eget tempo för en hyfsad tid till ESK.

Vi rullade på med ganska hög hastighet till en början, som planerat. Det slet lite mer än vanligt, för det var väldigt ryckig körning. Dels var vi 34 stycken, så många hade vi aldrig varit på ett träningspass, sedan märktes det också att en del inte hade tränat lika mycket med gruppen som andra. Efter några mil satte sig dock flytet och det gick både fort och smidigt. Tyvärr hade nog den ryckiga början satt sina spår i flera ben, och några hade redan gått ner bakom grindvakten. Vi låg dock enligt plan. Strax innan Kaxholmen började de första klungomkörningarna. Vi fick göra dem i ett led och några fick ta långa förningar. Det var sub8-klungor vi körde om så det tog sin tid. Uppför backen i Kaxholmen så ser jag hur Jan börjar krampa i båda vaderna. Nej! Han lyckas nagla sig fast i svansen dock. Vi rullar på ner mot Jönköping och strax därefter kommer nästa omgång av omkörningar, vi tar det ändå lugnt och fint i uppförsbackarna och slösar inte för mycket energi. Själv hade jag en stark känsla här, stor skillnad mot 2015 då jag bara längtade efter depån. Vi kom till depån och bytte flaskor/energi. Jag hann säga några korta ord till Emma, som langade tillsammans med en annan av de närmast sörjande, men var mest fokuserad på jobbet framför. Vi låg 2 min efter plan, men det var ingen fara, planen styrde mot 7:24. Vi hade tappat några fram till Bankeryd, en del av dem valde att kliva av här andra fortsatte med andra klungor.

Depåstopp i Bankeryd. Kanske inte den mest tillrättalagda eller vackra bilden, men verklighetstrogen.

Depåstopp i Bankeryd. Kanske inte den mest tillrättalagda eller vackra bilden, men åtminstone autentisk.

Den andra RoH-klungan var lite snabbare än oss i depån, men någon mil efter var vi ifatt och förbi dem igen. På västsidan händer inte så mycket. Det rullar på men jag känner att jag börjar bli sliten. Riktigt sliten. Vinden hade hela tiden legat på från väster, på öppna partier kändes det. Det var inga problem att gå med i tempot, men accelerationen från långsamma till snabba ledet och luftmotståndet längst fram blev lite för mycket för mig. Den här svackan kom väldigt hastigt. Det var inte länge sedan jag kände mig stark. Nu bet jag ihop allt jag kunde, jag skulle åtminstone klara mitt silvermål och ge allt för gruppen till Karlsborg. Vi passerar Hjo och vi ligger fortfarande 2 min efter plan, men ändå helt ok. I övrigt har jag inte så mycket tankar från denna del. Jag satt mest och var uppmärksam på alla signaler i kroppen. Går jag för hårt? har jag fått i mig tillräckligt med vätska/energi? Hur mycket återhämtar jag mig i ”vilan”? Det var inte bara jag som hade det kämpigt, många andra hade det värre. Jag var till slut tvungen att gå ner bakom grindvakten vid ca 18 mil och kvar i rotationen låg då endast ca 10 man. Jag hade missat mitt silvermål! Det kändes inte alls bra. Det här var vid 18 mil och vi hade 3 mil kvar till depån i Karlsborg. De där framme slet hårt men kunde inte klara det själva.

Nu tog jag ett avgörande beslut för rundan. Kanske var jag inte i bästa skick att fatta beslutet, jag var mosig i både ben och huvud. Jag var säker på att jag inte kan bidra mycket mer, men ville ge gruppen bättre möjligheter att klara tidsmålet. Vi behövde hjälp av den andra gruppen. Jag började glida nedåt, och blev riktigt förvånad över hur lång vår egen svans var. Många var slitna. Till slut kom jag ner till de andra och frågade om de hade några som kunde bidra. Jag tror ca 8 man kom upp och hjälpte till. Jag blev lite förvånad av det, de hade ju varit 22 till start och låg bara bakom oss. Jag låg fortfarande kvar direkt bakom Axel, som var grindvakt. Jag såg att det blev lite oreda i klungan när de andra kom in, vi var inte vana vid varandra och det märktes att vi inte tränat ihop.

Nu kände jag mig helt rökt. Varje acceleration ur kurvor mm sved, jag kunde nätt och jämnt gå med. Jag gled upp till Axel och frågade honom om han hade vårt tidsschema tillgängligt. Jag sa att han får vara beredd att ta över för mina ben är helt slut, jag var inställd på att släppa iväg gruppen vid depån i Karlsborg. Axel svarade något i stil med ”nu f*n hänger du i, Tomas!!”, jag försökte lyda så gott jag kunde. Väl i Karlsborg var det en välkommen paus. Jag fick i mig mer energi och vi kunde rulla iväg igen, även om jag var beredd på att låta dem åka. Vi låg 1-2 minuter bakom schemat även här. Väl ute på vägarna igen så kände jag mig helt plötsligt piggare. Inte i toppform men nu var det helt plötsligt ”enkelt” att gå med. Jag låg fortfarande direkt bakom Axel och kunde notera att grindvaktens jobb var än viktigare nu när de andra var med i rotationen. Det var inte så energisnålt alla gånger och Axel fick styra rätt mycket. Vissa bytte från långsamma till snabba ledet mitt i kedjan och skapade onödiga luckor. En del åkte oannonserat ner för att vila bakom grindvakt, det var luckor som grindvakten fick täta. Jag fick tillbaka mer energi och hade en bättre känsla i kroppen. För två år sedan hade jag en svacka här också, då klarade jag inte av att gå upp och hjälpa till även fast de andra desperat behövde hjälpen. Så ville jag inte ha det igen, jag skulle ge det jag hade för gruppen! Jag lyckades gå med några varv i kedjan, åkte sedan ner bakom Axel för att vila lite, för att sedan återkomma några rotationer igen. Så höll det på till strax innan Askersund. Axel frågade om jag hade tillräckligt kvar för att agera grindvakt, så han kunde ta lite förningar istället. Benen var tillräckligt fräscha för grindvaktsjobbet, och jag var grindvakt resten av resan. Fortfarande var det stundtals väldigt osmidig körning, så det gällde att vara på hugget som grindvakt och ropa ut vem som var sist i kedjan när de andra glömde det. Det var också en strid ström av cyklister som både gick upp i rotation och ner för att vila, de behövde slussas in ordentligt. Jag vill inte höja mig själv till skyarna, det var grabbarna där framme som var motorn åt allihopa, men grindvaktsjobbet var riktigt viktigt sista 10 milen.

Jag agerar grindvakt någonstans runt Medevi.

Jag agerar grindvakt någonstans runt Medevi.

Redan vid Askersund visste jag att vi skulle fixa målet, vinden hade faktiskt vänt lite och det blev sida-med istället för sida-mot. Men det var fortfarande fullt fokus på uppgiften. I Medevi låg vi precis enligt plan och det vara bara ca 20 km kvar. Det började gå upp för fler och fler att vi kommer klara det. Sedan, helt plötsligt tycks det, glider vi under tidtagningsbommen i Motala och tiden stannar på 7:24. Vi gjorde det! Ett stort jubel utbröt från flera i klungan. Jag själv var så trött att jag inte orkade visa glädje. Efter några minuter släppte det dock och jag gick runt och kramade om alla jag kunde. Fortfarande helt slut i benen men skallen var åtminstone med.

I mål. Ansiktsuttrycket utstrålar för mig enbart trötthet, men där bakom fanns en hel del glädje också.

I mål. Ansiktsuttrycket utstrålar för mig enbart trötthet, men där bakom fanns en hel del glädje också.

Tankar efter loppet:
Först och främst, tiden är jag riktigt nöjd med! Det finns ingen anledning att vara besviken på den, speciellt med tanke på skadeläget, och den blir ett riktigt bra avstamp till ESK. Över laget är jag otroligt stolt och tacksam. Tacksam att jag har fått vara en del av en så härlig gemenskap och fått åka med så starka cyklister. De slet verkligen för varandra där ute och många offrade sina chanser helt för att laget skulle lyckas. Personligen då? Jag hade ett silver- och ett guldmål. Silvermålet uppfylldes inte, jag kunde inte bidra hela vägen till Karlsborg, även om jag bidrog efter Karlsborg också. Guldmålet då? Nja. Jag gick förvisso i mål med klungan under 7:30, men kändes det som guld? Guldfärgat, definitivt, men inte 24 karat guld. Fortfarande funderar jag på beslutet att inte göra vårt eget lopp utan be om hjälp vid 18 mil. Jag tror inte vi hade klarat tidsmålet utan den hjälpen, men hade det ändå inte varit roligare att göra 7:33 och göra det som helt egen grej? Kanske. Jag tror det, och jag tror flera i klungan hellre hade sett den utvecklingen, även om alla är nöjda med tiden. Jag var som jag skrev tidigare väldigt trött vid den tidpunkten, hade jag själv varit fräsch hade jag kanske tänkt annorlunda. Fast nu i efterhand så börjar både silver- och guldmål bli ovidkommande. Den största insikten jag har fått om loppet är att ju mer jag har fått smälta det, desto mindre betydelse har det fått. Nu, med tiden 7:24 i bagaget, kan jag säga detta: Tiden 7:24 var inte det viktiga, inte ens själva VR var det viktiga. Vägen dit var det som gjorde resan värd! Jag tycker verkligen det. Den cykelvår vi har haft tillsammans har varit fantastisk. Lägren utanför Hultsfred och på Öland kommer garanterat vara de två stora höjdpunkterna när jag summerar 2017! Gemenskapen med både gamla och nya cykelvänner har, som vanligt, varit otroligt berikande.

Uppstigning mitt i natten för att sätta sig i bilen och åka mot Motala. Dealen sedan några år tillbaka är att jag tar bilen in själv och frun tar med barnen och åker kommunalt till Motala för att se målgång. För barnen är nog resan in det roligaste av allt, vid vilken ålder upphör kommunal åkning att vara ett roligt äventyr? Hur som helst, väl vid parkeringen överraskades jag positivt av att det inte regnade. Prognosen för loppet var regn, mer eller mindre, hela tiden och en vind på 4-6 m/s som kom från nordväst eller väst, dvs mycket kantvind. Inte de bästa förutsättningarna med andra ord.

Glad över att det var uppehåll, men velade länge om hur jag skulle klä mig. 2012 satt fortfarande kvar i minnet, och pga det bestämde jag mig för neoprenskoöverdrag, ullunderställströja under cykeltröjan, knävärmare och armvärmare. Vindväst utanpå det men en vindjacka som reserv i ryggfickan. Knävärmarna, vindjackan och underställströjan hade jag kunnat skippa med facit i hand.

Hela gruppen kom till start, även om JP var osäker pga ett ont knä. Han hade dock bestämt sig för att starta och se hur det känns. I startfållan var det vår sub9 från Ride of Hope (RoH), en annan sub9 samt en sub11, båda från RoH.

DSC_0069

Vi rullar ut från starten, fortfarande utan regn även om det var lite blött på vägarna. Tyvärr hör jag efter bara några kilometer från vår grindvakt att JP fick bryta. Knät höll inte. Väldigt tråkigt men inget vi kunde göra något åt heller. Efter ca 2 mil var det dags för mig att gå ner som grindvakt. Vi var fem stycken som skulle dela på grindvaktsjobbet och då det var risk för att det skulle bli slitigt i kantvinden hade vi valt att dela upp det i kortare pass på ca 2 mil styck. Det är ganska öppet bitvis och kantvinden kändes av då och då. Kort efter att jag börjat mitt pass som grindvakt kommer JS ner och behöver vila, lite senare finns också ON bakom grindvakt. Kantvinden var tuff för en del.

Planen var en kort kisspaus efter ca 8 mil men redan efter 4 var en i kraftigt behov. Vi rullade ytterligare en mil och stannade sedan för en kort paus. Schemat tillät 3 minuter stopp. Vi var snabba och gjorde stoppet på 1:30 men det tog 2 minuter rullning i ca 25 km/h innan alla var samlade och vi kunde köra på, så 3 minuter tidsförlust var nog ganska rimligt. Den andra sub9-gruppen hade legat bakom oss och stannade även de. Vi rullade vidare och höll vår plan bra. Vid gamla Grännadepån var vi ca 4 min före plan, troligtvis pga att kantvinden var blandad kant-/medvind. Nu kom de första riktiga regnskurarna och det var blandat regn/uppehåll. Vi tog det lugnt uppför, som planerat. I backen vid Kaxholmen hörs det ett klonkande någonstans från GE vevparti. Inget jag funderade så mycket på då, och det grämer mig lite nu. Vi borde ha dragit på lite i backen, han och jag, för han är stark uppför. Då kunde vi ha lite tid på toppen att undersöka cykeln utan att det skulle bli för stor tidsåtgång för gruppen. Vi fortsatte hur som helst mot Jönköping och nu tilltog regnet allt mer, temperaturen var dock behaglig så nedkylningen blev inte så stor. Backarna ner mot Jönköping var ganska blöta men vi var fortfarande inte på 2012s nivåer. Här märker GE att bromsarna inte tar som de ska. Han lägger sig bakom grindvakt för att hålla lite avstånd till övriga och väljer sedan att lämna oss vid depån för att låta mekanikerna se över cykeln. De 20 var nere på 18. Det visade sig vara rätt beslut, pedal var lös och det var något fel på bromsarna.

Jönköping var riktigt trångt. De smala passagerna verkade ännu smalare i år. Bitvis rullade vi mycket sakta men nu hade det åtminstone slutat regna. Någon liten lätt skur var allt vi fick efter detta. Vi fortsatte ta det lugnt uppför backarna. Jag kände mig pigg och kunde putta på en kamrat som jag vet har tufft i backar. Jag ville få ut så mycket som möjligt av hans kvalitéer på de platta partierna, då är det dumt att grilla för mycket uppför. De två som kom ner bakom grindvakt i början kom aldrig tillbaka i rotationen, och efter Jönköping valde de att släppa gruppen. Det var inte deras dag och vi var nere på 16 man. Vi såg dem igen när de kom till depån i Fagerhult, det var skönt att se dem vid gott mod. Då hade vi precis haft vårt enda depåstopp och skulle just åka iväg. Depåstoppet var planerat att ta 7 minuter, min fil sa att det var 8 min från att vi svängde in på depå-vägen till att vi började rulla på stora vägen igen. Hyfsat enligt plan. Jag gjorde ett nytt pass som grindvakt och fick MG bakom mig som ville ta det lugnt ett tag.

Nu flöt det på bra. Vägarna är större och tillåter bra körning. Nu kom ett av de få tillfällen då vi blev omkörda. En snabbare klunga från Pölder kör om, vårt gäng kommer in i suget av dem och tempot skruvas upp en aning. Jag får ner RL bakom mig också. Pölder försvinner bortåt men vårt gäng drar inte av på tempot så mycket som vi borde. Kanske var det stress efter att Jönköping gick segt. Nu kom även CL (tror jag) ner bakom mig och det här skulle inte hålla. Jag fick ner en annan som grindvakt och kunde gå upp i rotation för att se till att vi sänkte tempot till det planen faktiskt föreskrev. Jag tror många var på gränsen och jag hoppades hastighetskorrigeringen inte kom för sent.

Timmarna och milen flög på. Vi höll planen och västsidan bjöd inte på mycket överraskningar. Vi hade en kort kisspaus i Boviken som reserv, den behövde utnyttjas. Stoppet tog närmare 2 minuter, för det blev lite energiutbyte här och var. Jag gav bort en vattenflaska och 2 gels till MG som hade tappat en flaska och behövde lite energi snabbt. 1 minut sakta rull innan vi kör på för fullt. Ett tag efter stoppet börjar distansen ta ut sin rätt på en del. RL, GN och PB gick ner bakom grindvakt. CL gjorde också några besök för att vila upp sig men återkom i rotationen. De fick nu själva bli grindvakter så vi fick så många som möjligt med i rotationen. Vi var 10-11 st som drog resten av vägen.

Schemat var satt så att den sista tredjedelen av loppet var mycket lugnare. Dels pga trafik och dels pga att vi inte skulle vara lika många som drog. Vi var få som drog och det var mycket trafik men trots det höll vi uppe farten bra och nu tog vi snabbt tid på det lugnare schemat. Övertygad om att vi skulle nå vårt mål så blev utmaningen nu att hålla nere tempot tillräckligt mycket för att inte tappa de bakom grindvakten. Tyvärr gick JB helt tom strax innan Medevi och var tvungen att släppa oss, dessvärre utan att kunna meddela oss så vi märkte det inte förrän det var för sent. 15 kvar. Vi rullade in i mål på tiden 8.42, 8 minuter före planen, och jag hör ett stort jubel i gruppen. Ren och skär glädje!

IMG-20160618-WA0003

Många satte ett fint personbästa på rundan, och det på ett bra sätt. Gruppen hade cyklat säkert hela rundan och peppat varandra. Sann laganda. Även JB hade lyckats samla krafter i Medevi och sedan kämpat sista två milen för att komma in sub9. Stort. GS hade fått cykeln lagad i Jönköping och stod sedan för en mäktig prestation återstående 2/3 av rundan med ett fint personbästa som belöning. Även ON och JS, som släppte efter Jönköping, putsade sina rekord med 30 min.

DSC_0070

Gänget i mål!

IMG-20160618-WA0004

Jag hade bästa hejaklacken i år. Igen.

Egna reflektioner

För egen del kändes det väldigt bra. Nästan oförskämt bra. Mina cykelmil 2016 var blott 200. En del löpning har det förvisso blivit men det var väldigt lite träning. Benen var jag inte orolig för men jag trodde att ryggen/axlarna inte skulle vara tillräckligt tränade för detta. Magen klagade inte heller men den hade gärna tagit emot åtminstone en av de två gels som jag gav bort. De största problemen var nog att jag var för varmt klädd på överkroppen och knävärmarnas sömmar hade gett skavsår i knävecket.

Det gav rejäl mersmak att göra om detta en gång till. Nästa år blir det förhoppningsvis hårdkörning så det står härliga till men efter det kanske det går att göra en repris på detta. En repris med ändringen att alla ska med i mål och vädret bjuder på sol samt vindstilla!

 

Data från resultatjakt.se

Summering

Fullföljande: 18351
Medeltid: 12:17:51.2179
Ej fullföljande: 1218 (5%)
Ej startande: 3580 (15%)
Tomas Hektor

Vätternrundan 2016

Totaltid: 08:42:00
Pos: 1218
Pos Medevi: 1245
Pos Aspa: 1206
Pos Hjo: 1271
Pos Bankeryd: 1114
Pos Gyllene Uttern: 1209
Mål: 13:26:00
Medevi: 12:48:00
Aspa: 11:50:00
Hjo: 09:48:00
Bankeryd: 08:14:00
Gyllene Uttern: 06:54:00
Start: 04:44:00
Medelhastighet: 34.5 km/h
Kronologisk pos: 7589
Passerade: 6768
Passerad av: 73
Pos grupp 278: 2 / 76
Medeltid grupp 278: 10:02:59.1304
Pos i Vreta Kloster: 1 / 11
Medeltid klubb Vreta Kloster: 11:42:06.6666

Så var det dags för Göteborgsvarvets seedningslopp, 10 km på Bråvalla flygplats.

Några veckor innan loppet kändes det ok. Det kändes som att mitt drömmål att springa under 40 min skulle kunna gå vägen. Jag hade sprungit 7 km i 4:00-tempo på en lunchlöpning och kände att jag hade mer att ge. 3×2 km på en annan lunchlöpning gick också undan. Sedan blev jag förkyld och kunde inte träna ordentligt på två veckor. Med två veckor kvar till loppet blev jag äntligen frisk och kunde träna på, frågan var bara om jag skulle komma i form.

Nu var det alltså upp till bevis. Jag kom till Bråvalla en timma innan start och hämtade ut nummerlapp. Började känna lite på kroppen, benen kändes sega. Med en 25-30 min kvar till start började jag värma upp lite mer seriöst, benen kändes riktigt sega. Som klumpar.

Kände ingen i startfältet som hade samma tidsambition som jag. Snackade med en kille som också ville springa under 40, då hade jag åtminstone någon rygg att hålla. Startskottet gick och alla for iväg som gaseller! Kollade efter 200-300 m och tempot var 3:30, trots motvind på denna landningsbana. Alldeles för fort för mig så jag slog av på tempot och släppte iväg alla ryggar framför mig, inkl sub40-killen. Målet var dels att försöka hålla 4:00 ganska jämnt rakt igenom loppet och dels att inte gå ut för hårt utan istället kunna springa ifatt folk som gick ut för hårt.

Första 1,5 km var i både mot- och medvind, sedan kom den långa flygrakan med motvind och svagt, svagt motlut. Jag tänkte inte så mycket på det då, för jag hade fortfarande ryggar att hålla koll på framför och försökte fokusera på dem istället. Jag hade några sekunder tillgodo vid 2 km, när jag kommit till slutet på rakan så var de borta. Jag blev också lite mer ensam nu, ryggarna jag hade framför mig hade gått lite för hårt från början så de flesta sprang jag om. Jag blev ensam biten in mot varvning men lyckades nästan hålla tänkt tempo ändå. Vid varvningen var jag 10 sek bakom planen men hade kommit ikapp sub40-killen och låg någon meter bakom. Motvinden ut från varvning sänkte tempot rejält och vid 6 km låg jag 25-30 sek bakom. Jag anade redan nu att sub40 skulle bli svårt, framför allt med flygrakan i motvind/motlut kvar, men ville ändå klara 40:45 (som var årets gräns för startgrupp 2). Jag borrade ner huvudet på flygrakan och lämnade sub40-killen bakom samtidigt som jag tog någon enstaka placering. Vid slutet på flygrakan låg jag 50 sek efter och började tappa hoppet även om startgrupp 2. En Akelelöpare sprang om mig och sänkte humöret ytterligare. Jag tänkte ändå borra på som jag gjorde på den långa rakan och tempot blev betydligt högre, tack vare både medvind och medlut. Akelelöparen var bara ca 10 m framför på upploppsrakan och jag gav allt jag hade. Lyckades faktiskt ta honom i spurten och stannade min egen klocka på 40:51. Lite besviken över att det gått så dåligt och att jag troligtvis missade grupp 2 också. Det var förvisso personbästa på 10 km men jag trodde jag hade mer i kroppen. Den officiella tiden blev 40:43 och en 18:e plats bland männen, det lyfte humöret något.

Jag trodde inte att det skulle vara så mentalt jobbigt att springa på flygfältet men det var verkligen en kamp mot hjärnan. Tror inte att jag gör om det här loppet, det är roligare när det händer något med banprofilen och man får annat att tänka på. Men man ska aldrig säga aldrig.

Race Report – DM/KM 10000 m.

Jag hade aldrig sprungit 10000 m på bana innan så jag visste inte riktigt vad som väntade. Innan loppet hade jag kikat på varvtidsräknaren. Baserat på mina tusingar skulle jag springa 400 m på 1:34 med en totaltid på 39:22. Det lät lite väl fort, jag gissar att jag är snabbare än vad jag är uthållig. Min egen gissning innan, när jag anmälde mig, var att jag skulle springa på ungefär 42 min.

Jag pratade med några i startfältet och det var flera som skulle gå mot sub40. Jag tänkte att jag kunde försöka hålla deras ryggar så gott det går.

Innan startskottet tappar klockan satelliterna och jag märker aldrig att den inte återhämtar sig, förrän halvvägs in på första varvet. För att inte få några konstiga auto-laps så började jag fippla med klockan och stängde av GPS helt och hållet. Jag körde med manuella laps vid varje varvning istället. Jag hade också sett till att ha varvräknaren framme på displayen. Typiskt bra grej, det hade inte gått att hålla reda på alla 25 varv själv.

Jag såg till att hålla rygg på J, som sa sig sikta sub40. TH var också precis i närheten så jag kände att det var nog ett bra tempo. Efter ett par varv blir det en lucka framför Jonas, vi höll inte riktigt sub40-fart. Men jag låg kvar för jag kände att detta nog var tillräckligt tufft. Efter ytterligare ett par varv glider några, bla TH, ifrån klungan och några tappar, däribland J. Till slut var det bara FM framför mig och det kändes inte som att några var bakom heller, men det var det säkert. FM var en bra rygg att hålla, jag hade inte orkat springa så fort själv.

Efter kanske 10 varv började jag få håll. Nu började det också bli tradigt att springa runt runt hela tiden. Negativa tankar började komma men jag sa åt mig själv att ta ett varv i taget. Efter ytterligare några varv släppte hållet och det gick genast lättare att hålla rygg på FM. Mot slutet låg vi runt 1:42 per varv och när klockan ringde för sista varvet slog totaltiden precis om till 40 min. Sub40 var alltså att glömma men det skulle åtminstone bli under 42, som jag gissat att jag kanske skulle klara. Sista varvet gick klart snabbare och i mål blev tiden 41:36. Gött! Nu har jag ett PB på milen. Det är en bit kvar till sub40 men det är inte så långt kvar till att bli seedad i 2:a startgrupp på GV. Kanske en tid runt 40:40 räcker till det. Kanske att det är möjligt att göra den 7:e november med lite specifik träning.

Det jag undrar nu är bara vilken typ av träning som ska till för att orka hålla farten uppe längre än jag klarar just nu. Kanske är det bara så att det är ”mer träning” som är grejen, jag har ju trots allt inte sprungit så mycket (något blåsorna under fötterna kan intyga).

Totalt sett en rolig kväll. Kul arrangemang. Nöjd med tiden. Det finns lite att jobba på.

Precis som föregående år dog cyklingen ut efter VR. Jag är en av de som alla riktiga cyklister beklagar sig över när de noterar att det blivit mycket glesare med cyklister på vägarna efter VR. Cyklingen har tagit mycket tid under våren och när huvudmålet är avklarat är det skönt att ta det lugnt ett tag. Förutom att ta det lugnt ville jag också ha mer tid över med familjen. Lägg därtill att semestern börjar, vi far kors och tvärs, då blir det svårt att få till träning.

Jag har märkt att jag funkar bäst i projektform. Jag behöver ett tydligt mål att satsa mot för att känna mig nöjd och motiverad. Nästa år blir det ingen storsatsning inför VR. Det får vänta en liten stund. Jag kommer cykla runt sjön ändå, men i ett beskedligare tempo. Istället har jag velat sätta upp ett mål tillsammans med min fru. Hon cyklar inte, än, men springer gärna. Jag har inget emot löpning, det har bara blivit så att jag tycker mer om cykling. Mitt (vårt) nästa mål kommer dock vara löprelaterat: vi har anmält oss till Göteborgsvarvet 2016. I detta ligger inte bara själva loppet utan en helg på hotell i Götet, bara hon och jag. Då jag nuförtiden ofta bara får ca 40 cm av vår 180 cm breda säng, inte sällan med en barnfot som sparkar in i revbenen, är en helg med god sömn i en skön säng hårdvaluta och en bra motivator!

Jag har aldrig sprungit GV förut. Jag har inte sprungit 21 km alls. Det längsta jag gjort är några 12 km rundor och de längsta loppen är 10 km. Kanske inte så konstigt då jag sällan springer. En normal målsättning borde egentligen vara att ta mig runt GV och se vad det är för något. Jag hittar inte så bra i Göteborg heller så det skulle vara ett bra tillfälle att bara småjogga, lära mig gatunamn osv, men det funkar inte riktigt för mig. Jag gillar tuffa mål! Jag gillar också snygga, jämna siffror och en sådan snygg siffra är 1:30, eller 90 min. Det vore riktigt kul att springa under 90 min, men jag vet verkligen inte om jag pallar det. Det är en fart på 4:17 min/km.

Som ett delmål till allt detta finns att göra en bra tid på ett seedningslopp till GV. I november går ett lopp i Norrköping. Det är på 10 km. För att få en bra startgrupp i GV och en indikation på att 90 min är möjligt är delmålet att springa de 10 km på 40 min, ännu en jämn och fin siffra.

Då mitt hjärta med all säkerhet är starkare än mina löparben så gäller det att börja försiktigt. Jag har börjat springa några gånger i veckan. Bara lugn löpning för att stärka leder och ligament. Hittills bara på grusväg, förutom i helgen då det blev 8 km asfalt hos svärföräldrarna. Någon dag senare blev det vandring i snygga, icke fotriktiga skor en hel dag på Astrid Lindgrens Värld. Efter det har jag små känningar i knät. Om det är löpningen eller dagen på ALV som är boven vet jag inte, förmodligen en kombination, men jag tar det lugnt några dagar extra och kör prehabstyrka istället.

Nu blir det att knarka löparforum, böcker mm för att hitta bra upplägg för löpningen!

Äntligen dags för delmål 1 av 2 för många i klungan (inkl mig själv) och slutmålet för vissa andra: Halvvättern sub4 med Ride of Hope. Vi var beredda på att det skulle bli en blåsig dag. Jag och Hoffa hade knarkat väderprognoser och forskat i gamla pass för att försöka utröna hur mycket vind påverkar klungan. Prognosen sa att det skulle bli SW vind, vilket är bra för då blev det ganska rak motvind ner och sid-/medvind hem. Det skulle dock blåsa mycket, 8-9 m/s enligt prognos. Vi gjorde vårt bästa för att hitta ett schema vi trodde på.

För ovanlighetens skull fick jag en bra uppladdning denna gång. Alla barn sov ganska bra och jag kände mig utvilad när jag vaknade. Satte av mot Motala för att hämta ut nummerlapp och möta upp med de övriga.

Vi var 32 st till start tror jag. Genomgången höll vi i stadsparken och vinden bet verkligen. Jag stod och huttrade och längtade tills vi skulle få börja trampa.

Starten gick och vi satte av. I samma startgrupp fanns ytterligare en sub4 från RoH men de hade sagt att de skulle låta oss komma iväg och lägga sig bakom, vilket de gjorde. De respekterade vår önskan att köra själva, det var tacksamt, även om jag funderar på hur kul de kan ha tyckt det var att ligga bakom i 15 mil (vilket de faktiskt gjorde).

Så fort vi kom ut på vägarna så kändes det att det blåste. Det kändes också att det inte var ren motvind. Efteråt konstaterade Axel att det hade blåst 10-11 m/s, aldrig under 9 m/s. Vinden hade också vridit sig mot WSW så det blev mer kantvind än vi räknat med. Så första milen tog ordentligt på samtliga. Många fick slita, även jag. Pulsen var skyhög första milen men det kändes ändå rätt ok. Klungkörningen kunde varit bättre. Det var ryckigt och lite oroligt. Vid två tillfällen bromsade den framför mig hårt så jag fick kasta mig ut i den lilla bit vägren som fanns kvar. Kom upp jämsides med den framför men som tur var skedde aldrig några olyckor.

Vid första kontrollen i Ödeshög låg vi redan 2-3 minuter efter planen. I Borghamn låg vi 5 minuter efter. Nu började klättringen upp på Omberg, skönt att få ta det lite lugnt igen. Vi körde snyggt och säkert över Omberg samt enligt plan. I Stocklycke var det fortfarande de 5 minutrarna efter. Här tappade vi någon för en punktering men övriga tror jag hängde med.

Ut på stora vägen igen och nu fungerade klungan bättre. Det var fortfarande hård kantvind och många gick på rött. Vi tappade ett par stycken men jag kände ändå att vi inte kunde slå av på tempot för då hade vi inte klarat schemat.

När vi kom till vändpunkten under E4 hade vi t.o.m. tagit nån minut och nu blev det medvind ett tag. Farten skruvades upp ordentligt men kändes ändå hanterlig för de flesta. Vi kapade tid utmed hela sträckan. Mot slutet upp mot Skänninge fick vi hålla igen ett par gånger då farten trissades upp hela tiden. Väl i Skänninge kunde jag och Hoffa konstatera att vi var bara max 30 sekunder efter planen, det kändes verkligen som det skulle gå vägen nu… Om vinden inte hade vridit mot väster. Det gjorde att vägen från Skänninge blev i rejäl kantvind istället för lite snett bakifrån som jag hade räknat med. Denna kantvind tog riktigt hårt på många av oss. Vi bet i och jag sneglade på klockan. Vi låg som mest 2.6 km bakom ”idealcyklisten”, dvs snittet på 37.9 km/h och totaltiden 3h55min. Vid några tillfällen vände vi upp och fick medvind och farten trissades upp direkt. De 4 km från Sjökumla in mot Motala blev igen en rejäl kantvind. Nu gick plötsligt snöret för min del. Jag låg i långsamma ledet och fixade inte att hålla hjul i vinden. Jag sjönk som ett sänke genom klungan och hamnade bakom grindvakterna bland den andra sub4-gruppen. Det var väldigt retligt eftersom jag hade tagit mina förningar hela vägen och ville inte sluta med 5-6 km kvar. Jag vet inte var den klubban kom ifrån, jag kände inte att den var på väg och trodde jag hade fyllt på med energi. Trodde. Väl inbakad i gruppen återhämtade jag mig bra och fick en bekväm resa sista km. Väl framme i mål låg jag sist i vår sub4-grupp och stängde av min klocka på 4:00:01. Först vid diplomhämtningen fick jag min officiella tid: 3:59:57! Alla som var kvar i klungan klarade målgränsen. Underbar känsla!

Efter lite gruppfotografering gick hela klungan och åt tillsammans. Jag kastade i mig maten snabbt. Emma och barnen hade tagit emot oss vid mål och nu var barnen hungriga, så vi gick för att hitta ett matställe de skulle gilla. Det fick bli Sibylla.

Efter att alla var mätta och belåtna drog vi ner till mässtältet. När jag hämtade ut nummerlappen såg jag att de reade ut förra modellen av Bliz-glasögon med fotokromatiska linser. Jag tänkte för mig själv då att om jag klarade sub4 så skulle jag unna mig det som belöning. Jag hade slagit bort den tanken eftersom min klocka hade stannat på 4:00:01 men när den officiella tiden trillade in var det bara att gå in och belöna sig!

Allt som allt var det en riktigt bra dag. Det enda som bekymrar mig är varför jag inte kände klubban komma. I efterhand kan jag konstatera att jag inte följde min matplan strikt. 1 av 4 gels var kvar och 1 och 2/3 av totalt 4 snickers var kvar. Jag hade dessutom bara druckit en flaska. Så energiintaget ska jag definitivt bättra på till VR. Sedan kan man inte förneka att det var en riktigt jobbig vind. Den tog nog det bästa ur de flesta och under VR ser prognosen som tur är inte ut att vara så kämpig. Men tack vare vädret fick vi mycket bra analysunderlag för hur klungan påverkas av olika vindar. Jag ska studera ordentligt för att få ett så realistiskt schema som möjligt till VR.

20150607_8979 DSC_6777
Ser min familj efter målgång – Glädje! Fotograf: Monica Larsson

20150607_8991 DSC_6789
Rätt så sliten och glad att det är över. Fotograf. Monica Larsson

20150607_9012 DSC_6810_small

Nästan hela gänget efter målgång. Fotograf: Monica Larsson

Så var Vätternrundan över för denna gång. I väldigt korta drag kan den sammanfattas så här: Man cyklar som man tränat.

Vi var 20-talet cyklister från Håkans och Peters sub9-grupper i Ride of Hope. Starttiden var 03:42. Min uppgift, förutom att cykla med, var att ha koll på att vi skulle nå målet, 08:45. Prognosen hade talat om medvind ner till Jönköping och motvind utmed hela västsidan, men inte så starka vindar.

Ner mot Jönköping gick det fort, som väntat. Medvinden skjutsade på oss och vi kom låg bättre och bättre till i tidsschemat, vi skulle behöva det på västsidan. En stund efter start trodde en i gänget att han punkterat. Vi skulle inte stanna för punktering men två i gänget valde själva att stanna och hjälpa honom tillbaka. Det visade sig att det inte var en punktering och alla tre var snart tillbaka. Allt flöt på bra ner till Jönköping, med en kort kisspaus vid Gränna. I Jönköping fick vi känna på den nordliga vinden, och den var inte dålig. Stora, vita gäss på Vättern. Direkt ut ur Jönköping hamnade vi ändå lite i lä, istället var det mycket cyklister på vägarna och uppförsbackar. Vi fick formera oss på ett led för att komma upp och förbi. Jag ledde ledet här. Kanske dumt att ta en sån lång förning men det kändes ok i benen. I Fagerhult stannade vi planenligt för att fylla på med energi. Stoppet var sagt att vara fem minuter, det blev sex. Tyvärr missade en tiden och kom inte med i gänget. Efter Fagerhult tappade vi en person på grund av punktering och ytterligare än person som inte orkade hålla rulle när vi på ett led åkte om en stor klunga.

Vinden gick hårt åt oss här. Jag vet inte om det var vind framifrån, från höger eller vänster. Det kändes som att den kom från alla håll, det enda jag vet var att den inte kom bakifrån. Vi slet oss vidare genom Hjo och Karlsborg. Jag började här känna av min rygg en del. Jag har egentligen aldrig haft pass längre än 15 mil, och passen var inte så många till antalet heller. Fler personer gick ner och vilade bakom grindvakten. Vid Boviken blev det tungt för mig. Ryggen smärtade mer och mer. Benen var inte jättepigga men ryggen var värre.

Vid Aspa stod jag inte ut längre. Jag hade en förhoppning att kunna hänga med till vändpunkten/medvinden vid Askersund men var tvungen att släppa iväg klungan. Jag ställde mig vid vägkanten och försökte stretcha ryggen lite. Innan jag fortsatte. Jag hade trott att någon bra klunga skulle komma ifatt men det gjorde det aldrig. Istället åkte jag om cyklist efter cyklist och ingen höll min rygg längre än 30 sekunder. Inte mycket draghjälp alltså.

Till slut nådde jag vändpunkten vid Askersund. Nu kom det lite med-/sidvind som gjorde att farten steg. Jag insåg ändå att det skulle bli tufft att nå en sub9 själv så jag bestämde mig för att få lite valuta för pengarna och stanna i Hammarsundet för en kaffe, bulle och banan. Sedan tuffade jag vidare. Tyvärr kom det inga snabba cyklister nu heller utan jag var den snabbaste på det partiet. Det var förvisso en skön känsla i sig att jag trots att jag är trött kunde hålla bra fart. Någon mil innan Medevi blåste tre personer om och jag hann inte reagera och hänga med. I skogarna efter Medevi kom ytterligare fyra i en liten grupp och körde om, dessa hann jag hänga på och vi turades om att dra. På väg in mot Motala kom vi ikapp de tre som åkt om mig tidigare och vi sju höll sedan ett bra tempo in hela vägen. Tiden blev 9:07. Ingen tid jag är speciellt nöjd med.

Jag hade trott att det skulle gå mycket bättre. Förra veckans besked på Halvvättern fick mig att tro att det skulle vara lätt att klara sub9. Man kan skylla på mycket. Kanske slarvade jag för mycket med energin och om jag inte gjort det kanske benen hade varit lite piggare och jag hade orkat ha en bra hållning som inte saboterade ryggen. Vindarna på västsidan spelade nog in en hel del också. Men faktum kvarstår att jag inte hade tillräcklig mängdträning. På sätt och vis är jag ändå nöjd med tanke på hur året har varit med foten och brist på träning. Men det är ändå alltid surt att släppa klungan och inte få rulla i mål tillsammans med dem.

Återsåg gänget efter vid maten. Skönt att sitta ner och prata med dem. De hade lyckats komma in på 8:48 endast tre minuter efter plan och med god marginal till 9 timmar. Bra farthållning och kul att de klarade det!

Lessons Learned:
– Det här var första gången något annat än benen satte stopp för mig. Annorlunda upplevelse. Men tittar jag tillbaka på min träning senaste tiden så är det väldigt få långpass och väldigt få styrkepass för mage/rygg. Till nästa år behöver jag träna mer bålstyrka/uthållighet.
– Även om energin inte var det som fällde avgörandet hade det nog en del med i ekvationen. Att verkligen köra med ett matschema slaviskt från början är ett måste. Att äta när man känner att det behövs är ofta för sent.

Nu ser jag fram emot lite vila och en period med mer varierad träning. Just nu är jag inte jättesugen på cykel igen men det kommer ändra sig om några dagar.

Halvvättern 2014

Sub8-klungan jag åkte med förra året skulle göra ett försök att gå under 3:42. Ett tufft mål. Jag är inte alls tränad för det men hade lovat att vara med och dra så länge jag bara kunde. Min målsättning var att finnas med i 5 mil och allt över det skulel bara vara bonus. Eftersom det var kant-/motvind ner så var min inre förhoppning att hänga med till vändpunkten för att få medvind hem.

Tror vi var 14-15 st till start. Det blev ryckigt i början. Små vägar och eftersom vi inte startade först så blev det till att åka om en del cyklister. I en rondell precis efter vi åkt över väg 50 fick vi stanna för en ambulans och när vi satte igång igen tappade vi direkt Dag, som inte hade märkt att vi satte fart. Efter någon kilometer ytterligare var Henrik tvungen att släppa. Det fick jag höra efter loppet, jag märkte inte förrän efter 2-3 mil att han inte var med.

Tempot var tufft för mig från start. Låg mellan 85-90% konstant tror jag. Fick kämpa så att jag t.o.m. hade tufft att pilla i mig energi när jag behövde. Men så helt plötsligt var vi vid Omberg. Nu kunde jag andas ut. Backar är min styrka så nu kunde jag ligga i gruppen och återhämta mig. Kunde t.o.m. putta på en kille som fick fel växel. I med energi och nu kändes det bra igen. Kunde konstatera att det är rätt vackert på Omberg, har inte varit där sen en klassresa när jag var 8-9 år. Såg familjen Spetz stå och heja på där, det gav också en energiboost. Här tappade Kasper sitt visir. Han vände, hämtade det och kom sedan tillbaka till gruppen. Starkt.

Ner på platten igen och tufft i kant-/motvinden. Vi låg 5-6 km bakom ”idealcyklisten” (40,5 km/h) och det skulle bli tufft att hämta igen det.

Vi tuffade på och milen försvann. Jag blev gladare och gladare över hur bra mina ben var. Vid 95-100 km blev det väldigt böljande väg och det var ryckig körning. Några starka drog och det blev utdraget i ett led, kändes som att alla fick täppa luckor där. Vi fick igång lite belgisk till slut men jag var tvungen att lägga mig bakom några förningar och vila. Jag rullade med några gånger tills vi kom ut på platten igen. Nu hade vi svängt om och hade sid-/medvind. Jag kunde inte längre hjälpa till utan fick fullt upp att försöka hänga med.

Till slut, vid 115 km gick snöret för mig. Samtidigt gick snöret även för Alexander. Han behövde uträtta behov, efter det fortsatte vi tillsammans. Efter depån i Skänninge märkte jag att han tappade mer och mer. Väntade in honom några gånger, sedan sa han att jag fick gå iväg om jag ville. Efter en uppförsbacke var han långt bakom, så jag bestämde mig för att gå ikapp en cyklist som hade släppt ett kort tag efter oss. Det var jobbigt, för nu var det ren sidvind. Till slut kom jag ikapp, det var en kille från Onsala (tror jag) som legat bakom oss från start. Vi kunde hjälpas åt lite i sidvinden och snacka i medvinden.

När jag släppte klungan tänkte jag att det vore gött med sub4 åtminstone. Vid sjökumla insåg jag att det var möjligt. Jag jagade på min medcyklist, som var rätt slut nu. Jag drog den mesta biten, men ibland fick jag välbehövlig hjälp av honom. In på verkstadsvägen var det motvind, fartgupp och kullersten. Jobbigt! Benen brände rejält, de var riktigt slut, men nu var vi nära. Vi kom i mål. Jag fattade inte var tidtagningen slutade så jag jagade på ända in, det hade jag inte behövt. Min klocka stannade på 3:59:33 men marginalen till sub4 var större än så, 3:58 blev den officiella tiden. Tydligen var det 38:e bästa tid. Det kan jag bara vara nöjd med.

Klungan hade splittrats lite några mil efter jag släppt. Inga klarade målet, de bästa körde in på 3:46. Bra jobbat ändå.

Jag är väldigt nöjd över att jag kunde trycka på så pass mycket, trots att benen skrek av plåga. Väldigt överraskad att jag kunde hjälpa till och ta mitt ansvar i 10 mil. Jag borde inte ha så bra ben, med tanke på hur lite jag tränat. Framför allt har jag inte tränat så mycket fart. Det som dock gladde mig mest är att jag under loppet bara hade en ynka känning i foten. Då hjälpte det att knyta foten (typ som att knyta näven) några sekunder, sedan släppte det. Efter loppet har jag inte haft ont eller domningar i foten alls! Väldigt skönt resultat!

Ett kul och vackert lopp som jag säkert kommer åka fler gånger.