Vägen till VR – laget:
Stommen av laget var från vår sub8 från 2015, kompletterat med några fler cyklister. Jag, Henrik, Henning och Jerker hade än en gång fått förtroendet att få leda en grupp till förmån för Ride of Hope (RoH), som cyklar och samlar in pengar till barncancerfonden. Det är en ära och ett stort förtroende att få leda en sådan grupp. Vi var ca 35 i gruppen, något avhopp och någon reserv kom in. Tanken var att bygga på samma koncept som för två år sedan: att bygga ett lag som är sammansvetsat och vill köra för varandra. En grupp där alla tänker laget före jaget, och fokus är snarare att cykla snyggt och säkert än att cykla snabbt. Om bara ”snyggt” och ”säkert” faller på plats, är vi övertygade om att ”snabbt” kommer automatiskt. Jag vill tro att vi lyckades där. Under vintern pågick flitiga diskussioner i facebookgruppen, det mesta träningsrelaterat men också helt andra, mer eller mindre utflippade, ämnen avhandlades. Sedan kom utesäsongen och vi hade satt upp tre stycken gemensamma träningstillfällen och ett träningsläger i Jerkers stuga utanför Hultsfred. Uppslutningen på dessa tillfällen, speciellt på lägret, var långt över förväntan. Förutom väldigt bra cykling så hade vi otroligt trevligt tillsammans och byggde upp en riktigt bra känsla i gruppen.
Vägen till VR – jag själv:
Under årens lopp så har önskan att få genomföra en svensk klassiker (ESK) växt sig starkare. Förra året sprang jag min första halvmara (Göteborgsvarvet) och började uppskatta de andra sporterna mer och mer. När det stod klart att vi skulle få leda en sub7:30 för RoH så insåg jag att jag knappast kommer få en bättre start på ESK, så jag anmälde mig till de andra loppen också. Träningen trappades upp och strukturerades bättre jämfört med sub8 2015. Från början såklart mest fokus på cykel. Sedan kom ett par bakslag. I september åkte vi speedway med jobbet som en prova-på-aktivitet. Med facit i hand borde jag avstått. I första kurvan så vurpar jag. Jag önskar jag kunde säga att det var en häftig vurpa åtminstone, men gott om vittnen kan bekräfta att det var en av de mesigaste vurporna någonsin. Tyvärr tog mitt vänsterknä ändå stryk och jag tänjde ut de inre ledbanden. Första tanken var att en snabb VR var över, men jag kom snabbt igång med rehab och började bygga upp knästabilitet igen. Jag kunde träna på som vanligt, åtminstone på cykeln, och planen fortskred. Vintern blev väldigt mycket trainer hemma framför Vinterstudion när barnen hade somnat. Det funkade för mig. Jag kände mig starkare och var redo för utesäsongen. Parallellt med cyklingen så började också simningen trappas upp. Under vårterminen gick äldsta sonen på simskola, medan vi var där passade jag på att träna simning. Samma sak var det denna fredag, 21/4. Det var också fredagen innan vår första gemensamma cykelträning i Linköping. Jag simmade frisim och allt gick bra. Jag var färdig och skulle snart möta upp sonen men bestämde mig för lite avsim först. Jag tog ett bröstsimsbentag och det bara högg till i knät, jag hade lyckats slå upp skadan igen. Jag kunde knappt stödja på benet, fick halta ut ur simhallen. På kvällen svullnade knät upp riktigt mycket och jag kunde knappt böja det. Jag kunde precis utföra cykelrörelsen och var uppe på trainern på lördagen. Jag tog också en lugn tur på söndagen för att möta upp de andra vid den gemensamma träningen. Jag kom dit och kunde hälsa på alla, innan jag fick fortsätta hemåt. Nu fick jag för fösta gången utnyttja jobbets sjukvårdsförsäkring, vilken tur att vi har en sådan. Redan på måndagen kom jag till en ortoped som kunde tömma knät, 109 ml vätska fick han ut, en del kortison fick han in. Det gjorde underverk för rörligheten. Jag fick ta det lite lugnt ett tag och tappade mycket bra träning, från och med nu var all annan träning än rehab och cykling förbjuden. Jag kom ändå igång hyfsat och fick en allt bättre känsla under våren. Vår andra gemensamma träning i Nyköping blev mitt första utepass denna termin, bortsett från lite jobbpendling. Lägret hos Jerker blev en riktigt välkommen genomkörare där jag fick boosta träningen ytterligare. Några av oss i klungan var också på Tour of Öland, boende i sommarstuga på Öland tillhörde en i klungan. Ett fantastiskt läger med god cykling och kamratskap! Slutligen kom den sista gemensamma träningen med gänget. Nu var jag så redo jag kunde bli, givet förutsättningarna.
Loppet:
Vi samlades några timmar innan loppet och gick igenom förutsättningarna för dagen. Alla var där men tyvärr skulle inte alla åka. Henrik hade känningar i kroppen och beslutade på morgonen att kasta in handduken. Riktigt tråkigt. Istället åkte han med till depån i Karlsborg för att hjälpa till. Jerker hade också aviserat att han inte kommer fullfölja loppet. Träningen hade inte blivit alls som planerat men han ville offra det han hade för laget och bombade på så länge som möjligt. Förhoppningsvis skulle det räcka till Jönköping, där han bor. I övrigt var förutsättningarna bra, det skulle bli ett närmast perfekt väder. Lite svag kantvind men förutom det väldigt bra förhållanden. Vi startade samtidigt som en annan RoH-klunga, också de med målet 7:30. Vi ville göra vårt eget lopp, framför allt ur säkerhetssynpunkt. De hade deklarerat att de skulle göra allt för att nå 7:30 så de skulle lägga sig i vår svans. För mig är det konstigt att inte vilja göra sitt eget lopp men om de ville ligga bakom oss hela tiden så kunde jag inte påverka det. Ur startfållan rullade vi då allihopa kl 12.40.
För egen del hade jag satt upp ett guldmål och ett silvermål. Guldmålet var såklart att rulla i mål med klungan under 7:30. Med tanke på skadorna så var silvermålet att jag åtminstone skulle vara med och bidra till gruppens mål ända till Karlsborg och sedan ta mitt eget tempo för en hyfsad tid till ESK.
Vi rullade på med ganska hög hastighet till en början, som planerat. Det slet lite mer än vanligt, för det var väldigt ryckig körning. Dels var vi 34 stycken, så många hade vi aldrig varit på ett träningspass, sedan märktes det också att en del inte hade tränat lika mycket med gruppen som andra. Efter några mil satte sig dock flytet och det gick både fort och smidigt. Tyvärr hade nog den ryckiga början satt sina spår i flera ben, och några hade redan gått ner bakom grindvakten. Vi låg dock enligt plan. Strax innan Kaxholmen började de första klungomkörningarna. Vi fick göra dem i ett led och några fick ta långa förningar. Det var sub8-klungor vi körde om så det tog sin tid. Uppför backen i Kaxholmen så ser jag hur Jan börjar krampa i båda vaderna. Nej! Han lyckas nagla sig fast i svansen dock. Vi rullar på ner mot Jönköping och strax därefter kommer nästa omgång av omkörningar, vi tar det ändå lugnt och fint i uppförsbackarna och slösar inte för mycket energi. Själv hade jag en stark känsla här, stor skillnad mot 2015 då jag bara längtade efter depån. Vi kom till depån och bytte flaskor/energi. Jag hann säga några korta ord till Emma, som langade tillsammans med en annan av de närmast sörjande, men var mest fokuserad på jobbet framför. Vi låg 2 min efter plan, men det var ingen fara, planen styrde mot 7:24. Vi hade tappat några fram till Bankeryd, en del av dem valde att kliva av här andra fortsatte med andra klungor.
Den andra RoH-klungan var lite snabbare än oss i depån, men någon mil efter var vi ifatt och förbi dem igen. På västsidan händer inte så mycket. Det rullar på men jag känner att jag börjar bli sliten. Riktigt sliten. Vinden hade hela tiden legat på från väster, på öppna partier kändes det. Det var inga problem att gå med i tempot, men accelerationen från långsamma till snabba ledet och luftmotståndet längst fram blev lite för mycket för mig. Den här svackan kom väldigt hastigt. Det var inte länge sedan jag kände mig stark. Nu bet jag ihop allt jag kunde, jag skulle åtminstone klara mitt silvermål och ge allt för gruppen till Karlsborg. Vi passerar Hjo och vi ligger fortfarande 2 min efter plan, men ändå helt ok. I övrigt har jag inte så mycket tankar från denna del. Jag satt mest och var uppmärksam på alla signaler i kroppen. Går jag för hårt? har jag fått i mig tillräckligt med vätska/energi? Hur mycket återhämtar jag mig i ”vilan”? Det var inte bara jag som hade det kämpigt, många andra hade det värre. Jag var till slut tvungen att gå ner bakom grindvakten vid ca 18 mil och kvar i rotationen låg då endast ca 10 man. Jag hade missat mitt silvermål! Det kändes inte alls bra. Det här var vid 18 mil och vi hade 3 mil kvar till depån i Karlsborg. De där framme slet hårt men kunde inte klara det själva.
Nu tog jag ett avgörande beslut för rundan. Kanske var jag inte i bästa skick att fatta beslutet, jag var mosig i både ben och huvud. Jag var säker på att jag inte kan bidra mycket mer, men ville ge gruppen bättre möjligheter att klara tidsmålet. Vi behövde hjälp av den andra gruppen. Jag började glida nedåt, och blev riktigt förvånad över hur lång vår egen svans var. Många var slitna. Till slut kom jag ner till de andra och frågade om de hade några som kunde bidra. Jag tror ca 8 man kom upp och hjälpte till. Jag blev lite förvånad av det, de hade ju varit 22 till start och låg bara bakom oss. Jag låg fortfarande kvar direkt bakom Axel, som var grindvakt. Jag såg att det blev lite oreda i klungan när de andra kom in, vi var inte vana vid varandra och det märktes att vi inte tränat ihop.
Nu kände jag mig helt rökt. Varje acceleration ur kurvor mm sved, jag kunde nätt och jämnt gå med. Jag gled upp till Axel och frågade honom om han hade vårt tidsschema tillgängligt. Jag sa att han får vara beredd att ta över för mina ben är helt slut, jag var inställd på att släppa iväg gruppen vid depån i Karlsborg. Axel svarade något i stil med ”nu f*n hänger du i, Tomas!!”, jag försökte lyda så gott jag kunde. Väl i Karlsborg var det en välkommen paus. Jag fick i mig mer energi och vi kunde rulla iväg igen, även om jag var beredd på att låta dem åka. Vi låg 1-2 minuter bakom schemat även här. Väl ute på vägarna igen så kände jag mig helt plötsligt piggare. Inte i toppform men nu var det helt plötsligt ”enkelt” att gå med. Jag låg fortfarande direkt bakom Axel och kunde notera att grindvaktens jobb var än viktigare nu när de andra var med i rotationen. Det var inte så energisnålt alla gånger och Axel fick styra rätt mycket. Vissa bytte från långsamma till snabba ledet mitt i kedjan och skapade onödiga luckor. En del åkte oannonserat ner för att vila bakom grindvakt, det var luckor som grindvakten fick täta. Jag fick tillbaka mer energi och hade en bättre känsla i kroppen. För två år sedan hade jag en svacka här också, då klarade jag inte av att gå upp och hjälpa till även fast de andra desperat behövde hjälpen. Så ville jag inte ha det igen, jag skulle ge det jag hade för gruppen! Jag lyckades gå med några varv i kedjan, åkte sedan ner bakom Axel för att vila lite, för att sedan återkomma några rotationer igen. Så höll det på till strax innan Askersund. Axel frågade om jag hade tillräckligt kvar för att agera grindvakt, så han kunde ta lite förningar istället. Benen var tillräckligt fräscha för grindvaktsjobbet, och jag var grindvakt resten av resan. Fortfarande var det stundtals väldigt osmidig körning, så det gällde att vara på hugget som grindvakt och ropa ut vem som var sist i kedjan när de andra glömde det. Det var också en strid ström av cyklister som både gick upp i rotation och ner för att vila, de behövde slussas in ordentligt. Jag vill inte höja mig själv till skyarna, det var grabbarna där framme som var motorn åt allihopa, men grindvaktsjobbet var riktigt viktigt sista 10 milen.
Redan vid Askersund visste jag att vi skulle fixa målet, vinden hade faktiskt vänt lite och det blev sida-med istället för sida-mot. Men det var fortfarande fullt fokus på uppgiften. I Medevi låg vi precis enligt plan och det vara bara ca 20 km kvar. Det började gå upp för fler och fler att vi kommer klara det. Sedan, helt plötsligt tycks det, glider vi under tidtagningsbommen i Motala och tiden stannar på 7:24. Vi gjorde det! Ett stort jubel utbröt från flera i klungan. Jag själv var så trött att jag inte orkade visa glädje. Efter några minuter släppte det dock och jag gick runt och kramade om alla jag kunde. Fortfarande helt slut i benen men skallen var åtminstone med.
Tankar efter loppet:
Först och främst, tiden är jag riktigt nöjd med! Det finns ingen anledning att vara besviken på den, speciellt med tanke på skadeläget, och den blir ett riktigt bra avstamp till ESK. Över laget är jag otroligt stolt och tacksam. Tacksam att jag har fått vara en del av en så härlig gemenskap och fått åka med så starka cyklister. De slet verkligen för varandra där ute och många offrade sina chanser helt för att laget skulle lyckas. Personligen då? Jag hade ett silver- och ett guldmål. Silvermålet uppfylldes inte, jag kunde inte bidra hela vägen till Karlsborg, även om jag bidrog efter Karlsborg också. Guldmålet då? Nja. Jag gick förvisso i mål med klungan under 7:30, men kändes det som guld? Guldfärgat, definitivt, men inte 24 karat guld. Fortfarande funderar jag på beslutet att inte göra vårt eget lopp utan be om hjälp vid 18 mil. Jag tror inte vi hade klarat tidsmålet utan den hjälpen, men hade det ändå inte varit roligare att göra 7:33 och göra det som helt egen grej? Kanske. Jag tror det, och jag tror flera i klungan hellre hade sett den utvecklingen, även om alla är nöjda med tiden. Jag var som jag skrev tidigare väldigt trött vid den tidpunkten, hade jag själv varit fräsch hade jag kanske tänkt annorlunda. Fast nu i efterhand så börjar både silver- och guldmål bli ovidkommande. Den största insikten jag har fått om loppet är att ju mer jag har fått smälta det, desto mindre betydelse har det fått. Nu, med tiden 7:24 i bagaget, kan jag säga detta: Tiden 7:24 var inte det viktiga, inte ens själva VR var det viktiga. Vägen dit var det som gjorde resan värd! Jag tycker verkligen det. Den cykelvår vi har haft tillsammans har varit fantastisk. Lägren utanför Hultsfred och på Öland kommer garanterat vara de två stora höjdpunkterna när jag summerar 2017! Gemenskapen med både gamla och nya cykelvänner har, som vanligt, varit otroligt berikande.