Första gången jag simmar i Vansbro. Det märktes på min nervositet innan. Nervositet har jag ofta innan lopp, men av annorlunda karaktär. Inför Vätternrundan är nervositeten mer fokuserad runt min prestation. Nu gällde nervositeten allt. Jag hade ingen koll på loppet. Jag visste inte vart jag skulle gå, hämta kuvert, byta om mm. Tur var väl då att jag slapp färdas upp själv med mina tankar. Jag samåkte med två från Linköping, som hade simmat förut. De är anställda av försvarsmakten så den wannabe-MÖP (Militärt Överintresserad Person) som bor inom mig fick delta i många intressanta diskussioner om bl.a. prepping (ok, inte strikt militärt ämne, utan viktigt för alla), Robert Karjel och PRIO.

På vägen upp gick mina tankar till min gamla kollega, Ernst, och till den numera bortgångne Anders Gyhlenius (ni vet han i första säsongen av SVT:s ”En Klassiker” som tyvärr förlorade kampen mot cancer). De tillhör(de) en klick människor som gör alla klassikerlopp alla år. De verkar vara som en stor familj som har som släktträff varje gång ett lopp genomförs. Jag undrade hur de kunde gilla Vansbro så mycket. För mig var det än så länge ett nödvändigt ont för att få ESK genomförd. Mina känslor inför simningen blev inte bättre av att det regnade hela vägen upp.

Jag hade funderat på vad jag egentligen hade för mål med loppet. Jag visste egentligen ingenting om min kapacitet. Pga knäskadan hade jag simmat väldigt lite av rädsla för att sabba cyklingen. Jag hade dessutom inte alls simmat OW. Måndagen innan loppet hämtade jag ut min våtdräkt och på tisdagen resp. torsdagen gjorde jag mina enda OW-pass, 1 km vardera. Tempot var inte heller jättehögt, ca 10:30-11:00 min/500 m. Baserat på det skulle det bli tider knappt över timman på 3000 m. Att gå under en timma vore ju roligt, men jag visste inte om jag orkade hålla mitt tempo i 3000 m. Kompisar i cykelklungan hade berättat om första gången de gick under timman. Om de hade kämpat med det målet, kunde jag verkligen vänta mig att simma under timman?? Jag beslutade mig till sist för att mitt silvermål skulle bli att simma under 60 min. Guldmålet då? När jag kikade på hemsidan kvällen innan noterade jag seedningsgränserna för de första 6 startgrupperna. Att seeda sig till sjätte gruppen hade som gräns 58:00 både 2016 och 2015. Jag bestämde mig för att 58 min blankt skulle bli mitt guldmål. Så nu hade jag alltså ett guld- och ett silvermål utan någon som helst känsla för hur realistiska de var. Men ändå.

Vi kom upp till Vansbro strax efter 11. Min starttid var kl 12:03 så jag kände mig lite stressad, de andra i bilen startade inte förrän 15:03. Jag skyndade iväg mot målområdet, hittade kuvertutdelningen och fick min startmössa. Det gick ju jättesmidigt, inte alls så stor apparat som t.ex. VR. Så långt allt väl. Jag följde strömmen av människor som jag trodde var på väg mot starten, 2 km gångväg bort. Med en liten bit kvar stannade jag vid banvallen klev undan, nervöskissade en sista gång och bytte om. Solkrämen lät jag ligga kvar, den kändes väldigt onödig idag. Däremot saknade jag vaselinet, hittade inte det hemma kvällen innan. Senast jag såg den var VR, nu var den borta. Jag fick nätt och jämt ner väskan och skorna i påsen som skulle transporteras till målområdet. Det blir en lärdom till nästa gång: ta med så lite som möjligt till starten.En liten väska och kanske sandaler istället för skor. Efter att ha lämnat påsen står jag med alla andra grönmössor som väntar på att släppas in i startfållan. Jag känner mig väldigt bortkommen men gläds åt den härliga stämning som råder. Mycket förväntan ligger i luften. Speakern frågar hur många som gör sin första simning, många händer lyfts upp i luften. Skönt, jag är inte ensam. Speakern frågar hur många som gör sin sista simning. Min hand lyfts inte men förvånansvärt många andra och ett skratt går genom gruppen.

12:03 släpps vi äntligen i vattnet. Jag har hört mycket om att det skulle vara trångt och man får många sparkar och slag i början. Jag försökte komma så långt fram som möjligt i gruppen för att åtminstone minska antalet sparkar i ansiktet i början. Det är kolsvart i vattnet. Jag simmar på någons fötter och låter den sköta navigeringen så fokuserar jag bara på att bli lugn och hitta andningen. Efter bara 100 m simmar fötterna ifrån mig och jag får navigera själv, det gick ändå ok.

Min klocka var inställd på autolap var 500:e meter. Efter 500 m surrar den första gången och jag kikar på displayen: 9:16 min/500 m. Oj, det var fort. Men det kändes ok ändå, kanske var det att vi simmade medströms som gjorde det. Jag simmar på. Simmar ikapp ett par fötter, ligger där bakom ett tag, går om och hittar nya fötter. Klockan surrar igen. Nästa femhundring på 9:14. Fortfarande fort. Nu börjar vi simma ikapp rödmössorna från gruppen innan oss. Jag konstaterar att så här långt har jag aldrig simmat i ett svep förut och jag kände mig lite fånigt glad. Tankarna gick till teckningen av Jan Stenmark nedan, så löjligt glad kände jag mig.

Emma! Emma! Så här långt har jag aldrig simmat förut!!!

Emma! Emma! Så här långt har jag aldrig simmat förut!!!

Rädslan för bröstsimsbentag (knäskadan) gör att det är frisim som gäller. Jag körde med tvåtaktsandning och det funkade klart bättre att andas åt vänster. Synd, det var åt höger som merparten av publiken stod. Jag kände också att det började skava i nacken från våtdräkten. Vaselinet hade varit bra nu. Av någon anledning skavde det inte lika mycket när jag andades åt vänster, så det var ytterligare en anledning till att jag hela tiden tittade bort från Vansbro när jag simmade. Till nästa gång (ja!) ska jag lära mig att andas lika bra åt båda hållen!

Vid 1500 m surrar klockan igen. Halvvägs. Denna femhundring gick på 9:13. Kan det verkligen gå så fort? En kort stund senare ser jag en boj som det står ”1250 m” på. Har jag bara simmat 1250 m? Räknar klockan fel på avståndet? Inte konstigt att tiderna är snabba. Undrar vad jag egentligen har för tider. 250 m senare kommer nästa boj som det står ”1000 m” på. Nu fattar jag att bojarna räknar ner hur långt det är kvar. Alltså har min klocka räknat fel på avstånd, men åt ”rätt” håll. Jag har alltså simmat ännu lite snabbare än vad klockan anger. Oj! Nu viker vi av från Vanån och in i Västerdalälven. Jag ville gärna ha fritt spår så jag simmade ut en bit från kanten, även om det innebar att motströmmen var lite starkare där. Vid 600-700 m kvar kommer en grönmössa ikapp som håller ett lite högre tempo än mitt bekvämlighetstempo. Jag biter ihop och går på hans fötter. Med 200 m kvar ökar han tempot ytterligare. Jag naglar mig kvar men det känns i kroppen. Jag lyckas hålla hans fötter ända in i mål. Dunkar handen i tidtagningsplattan på tiden 53:00! Jag försöker ställa mig upp. Benen bär inte riktigt, trots att jag står i vatten som når upp till bröstet. Jag sjunker ihop samtidigt som jag tar ett andetag, första kallsupen ett faktum. Hostar och haltar uppför rampen och lägger mig på bryggan. Jag hamnade bredvid killen vars fötter jag följde efter på upploppet och jag fick chans att tacka honom för fin draghjälp.

Trött och nöjd simmare!

Trött och nöjd simmare!

Bild från gångbron, målgång skymtar längst bort.

Bild av Västerdalälven från gångbron, målgång skymtar längst bort.

Vidare mot duscharna och sedan in till mattältet. Regnet fortsatte så det var packat inne i tältet. Där i mängden ser jag Ernst och kunde byta ett par ord med honom. Efter maten sammanstrålar jag med resesällskapet och tar deras väskor medan de förbereder sig för sin start. Jag går runt en stund och insuper stämningen. Stephan Wilson går i mål och intervjuas på storbild. Kul, han har inspirerat mig, framför allt hans Vasaloppssatsning. Jag kikar resultat på diverse folk. På skoj kikade jag vad Johan Olsson simmade på, han gick i mål på 53:39. Min ledning från VR drygades ut med ytterligare 39 sekunder. Nu kommer det bli som sämst 2-2 i grensegrar mellan oss. Eller. Det kommer bli 2-2. Men jag vill tro att spänningen lever än så länge… Jag lyckas hitta kamraterna i vattnet och hejar fram dem sista kilometern. Vi tar ännu en bit mat i tältet och sätter sedan av hemåt.

Vansbrosimningen överraskade verkligen på flera plan. Tiden är jag otroligt nöjd med! Jag trodde inte att jag skulle kunna simma så fort, fast jag visste ju inget egentligen. Både guld- och silvermål klarades med marginal och den här tiden hade i år räckt för att seeda in sig i startgrupp 5 (55:30). Det blir bra till nästa gång att få simma med ”likasimmade”, även om det faktiskt inte var så mycket sparkar och slag som jag innan trott. För det kommer bli en nästa gång, då med mer än 2 km träning innan. Betydligt mer. Som jag skrev i början så såg jag mest på Vansbrosimningen som ett nödvändigt ont för ESK. Men det var riktigt roligt! Bra komplement till den benintensiva cyklingen jag annars bedriver. Som arrangemang betraktat var det här väldigt mycket mindre och mer familjärt än t.ex. VR. Bara det att inlämningen av påsen skedde på en släpkärra dragen av en av (vad jag gissar) lokalbefolkningens Volvo 740 skvallrar om det genuina i det hela. VR och Vansbro är verkligen två helt olika grejer, men jag uppskattar dem båda. Jag börjar så sakta förstå vad det är Ernst och de andra har sett. Hade det dessutom varit soligt i Vansbro hade det varit bättre än bra.

Vägen till VR – laget:
Stommen av laget var från vår sub8 från 2015, kompletterat med några fler cyklister. Jag, Henrik, Henning och Jerker hade än en gång fått förtroendet att få leda en grupp till förmån för Ride of Hope (RoH), som cyklar och samlar in pengar till barncancerfonden. Det är en ära och ett stort förtroende att få leda en sådan grupp. Vi var ca 35 i gruppen, något avhopp och någon reserv kom in. Tanken var att bygga på samma koncept som för två år sedan: att bygga ett lag som är sammansvetsat och vill köra för varandra. En grupp där alla tänker laget före jaget, och fokus är snarare att cykla snyggt och säkert än att cykla snabbt. Om bara ”snyggt” och ”säkert” faller på plats, är vi övertygade om att ”snabbt” kommer automatiskt. Jag vill tro att vi lyckades där. Under vintern pågick flitiga diskussioner i facebookgruppen, det mesta träningsrelaterat men också helt andra, mer eller mindre utflippade, ämnen avhandlades. Sedan kom utesäsongen och vi hade satt upp tre stycken gemensamma träningstillfällen och ett träningsläger i Jerkers stuga utanför Hultsfred. Uppslutningen på dessa tillfällen, speciellt på lägret, var långt över förväntan. Förutom väldigt bra cykling så hade vi otroligt trevligt tillsammans och byggde upp en riktigt bra känsla i gruppen.

Vägen till VR – jag själv:
Under årens lopp så har önskan att få genomföra en svensk klassiker (ESK) växt sig starkare. Förra året sprang jag min första halvmara (Göteborgsvarvet) och började uppskatta de andra sporterna mer och mer. När det stod klart att vi skulle få leda en sub7:30 för RoH så insåg jag att jag knappast kommer få en bättre start på ESK, så jag anmälde mig till de andra loppen också. Träningen trappades upp och strukturerades bättre jämfört med sub8 2015. Från början såklart mest fokus på cykel. Sedan kom ett par bakslag. I september åkte vi speedway med jobbet som en prova-på-aktivitet. Med facit i hand borde jag avstått. I första kurvan så vurpar jag. Jag önskar jag kunde säga att det var en häftig vurpa åtminstone, men gott om vittnen kan bekräfta att det var en av de mesigaste vurporna någonsin. Tyvärr tog mitt vänsterknä ändå stryk och jag tänjde ut de inre ledbanden. Första tanken var att en snabb VR var över, men jag kom snabbt igång med rehab och började bygga upp knästabilitet igen. Jag kunde träna på som vanligt, åtminstone på cykeln, och planen fortskred. Vintern blev väldigt mycket trainer hemma framför Vinterstudion när barnen hade somnat. Det funkade för mig. Jag kände mig starkare och var redo för utesäsongen. Parallellt med cyklingen så började också simningen trappas upp. Under vårterminen gick äldsta sonen på simskola, medan vi var där passade jag på att träna simning. Samma sak var det denna fredag, 21/4. Det var också fredagen innan vår första gemensamma cykelträning i Linköping. Jag simmade frisim och allt gick bra. Jag var färdig och skulle snart möta upp sonen men bestämde mig för lite avsim först. Jag tog ett bröstsimsbentag och det bara högg till i knät, jag hade lyckats slå upp skadan igen. Jag kunde knappt stödja på benet, fick halta ut ur simhallen. På kvällen svullnade knät upp riktigt mycket och jag kunde knappt böja det. Jag kunde precis utföra cykelrörelsen och var uppe på trainern på lördagen. Jag tog också en lugn tur på söndagen för att möta upp de andra vid den gemensamma träningen. Jag kom dit och kunde hälsa på alla, innan jag fick fortsätta hemåt. Nu fick jag för fösta gången utnyttja jobbets sjukvårdsförsäkring, vilken tur att vi har en sådan. Redan på måndagen kom jag till en ortoped som kunde tömma knät, 109 ml vätska fick han ut, en del kortison fick han in. Det gjorde underverk för rörligheten. Jag fick ta det lite lugnt ett tag och tappade mycket bra träning, från och med nu var all annan träning än rehab och cykling förbjuden. Jag kom ändå igång hyfsat och fick en allt bättre känsla under våren. Vår andra gemensamma träning i Nyköping blev mitt första utepass denna termin, bortsett från lite jobbpendling. Lägret hos Jerker blev en riktigt välkommen genomkörare där jag fick boosta träningen ytterligare. Några av oss i klungan var också på Tour of Öland, boende i sommarstuga på Öland tillhörde en i klungan. Ett fantastiskt läger med god cykling och kamratskap! Slutligen kom den sista gemensamma träningen med gänget. Nu var jag så redo jag kunde bli, givet förutsättningarna.

Lagbild innan loppet. Alla är tyvärr inte med utan några nervöskissar innan start.

Lagbild innan loppet. Alla är tyvärr inte med utan några nervöskissar innan start.

Loppet:
Vi samlades några timmar innan loppet och gick igenom förutsättningarna för dagen. Alla var där men tyvärr skulle inte alla åka. Henrik hade känningar i kroppen och beslutade på morgonen att kasta in handduken. Riktigt tråkigt. Istället åkte han med till depån i Karlsborg för att hjälpa till. Jerker hade också aviserat att han inte kommer fullfölja loppet. Träningen hade inte blivit alls som planerat men han ville offra det han hade för laget och bombade på så länge som möjligt. Förhoppningsvis skulle det räcka till Jönköping, där han bor. I övrigt var förutsättningarna bra, det skulle bli ett närmast perfekt väder. Lite svag kantvind men förutom det väldigt bra förhållanden. Vi startade samtidigt som en annan RoH-klunga, också de med målet 7:30. Vi ville göra vårt eget lopp, framför allt ur säkerhetssynpunkt. De hade deklarerat att de skulle göra allt för att nå 7:30 så de skulle lägga sig i vår svans. För mig är det konstigt att inte vilja göra sitt eget lopp men om de ville ligga bakom oss hela tiden så kunde jag inte påverka det. Ur startfållan rullade vi då allihopa kl 12.40.

För egen del hade jag satt upp ett guldmål och ett silvermål. Guldmålet var såklart att rulla i mål med klungan under 7:30. Med tanke på skadorna så var silvermålet att jag åtminstone skulle vara med och bidra till gruppens mål ända till Karlsborg och sedan ta mitt eget tempo för en hyfsad tid till ESK.

Vi rullade på med ganska hög hastighet till en början, som planerat. Det slet lite mer än vanligt, för det var väldigt ryckig körning. Dels var vi 34 stycken, så många hade vi aldrig varit på ett träningspass, sedan märktes det också att en del inte hade tränat lika mycket med gruppen som andra. Efter några mil satte sig dock flytet och det gick både fort och smidigt. Tyvärr hade nog den ryckiga början satt sina spår i flera ben, och några hade redan gått ner bakom grindvakten. Vi låg dock enligt plan. Strax innan Kaxholmen började de första klungomkörningarna. Vi fick göra dem i ett led och några fick ta långa förningar. Det var sub8-klungor vi körde om så det tog sin tid. Uppför backen i Kaxholmen så ser jag hur Jan börjar krampa i båda vaderna. Nej! Han lyckas nagla sig fast i svansen dock. Vi rullar på ner mot Jönköping och strax därefter kommer nästa omgång av omkörningar, vi tar det ändå lugnt och fint i uppförsbackarna och slösar inte för mycket energi. Själv hade jag en stark känsla här, stor skillnad mot 2015 då jag bara längtade efter depån. Vi kom till depån och bytte flaskor/energi. Jag hann säga några korta ord till Emma, som langade tillsammans med en annan av de närmast sörjande, men var mest fokuserad på jobbet framför. Vi låg 2 min efter plan, men det var ingen fara, planen styrde mot 7:24. Vi hade tappat några fram till Bankeryd, en del av dem valde att kliva av här andra fortsatte med andra klungor.

Depåstopp i Bankeryd. Kanske inte den mest tillrättalagda eller vackra bilden, men verklighetstrogen.

Depåstopp i Bankeryd. Kanske inte den mest tillrättalagda eller vackra bilden, men åtminstone autentisk.

Den andra RoH-klungan var lite snabbare än oss i depån, men någon mil efter var vi ifatt och förbi dem igen. På västsidan händer inte så mycket. Det rullar på men jag känner att jag börjar bli sliten. Riktigt sliten. Vinden hade hela tiden legat på från väster, på öppna partier kändes det. Det var inga problem att gå med i tempot, men accelerationen från långsamma till snabba ledet och luftmotståndet längst fram blev lite för mycket för mig. Den här svackan kom väldigt hastigt. Det var inte länge sedan jag kände mig stark. Nu bet jag ihop allt jag kunde, jag skulle åtminstone klara mitt silvermål och ge allt för gruppen till Karlsborg. Vi passerar Hjo och vi ligger fortfarande 2 min efter plan, men ändå helt ok. I övrigt har jag inte så mycket tankar från denna del. Jag satt mest och var uppmärksam på alla signaler i kroppen. Går jag för hårt? har jag fått i mig tillräckligt med vätska/energi? Hur mycket återhämtar jag mig i ”vilan”? Det var inte bara jag som hade det kämpigt, många andra hade det värre. Jag var till slut tvungen att gå ner bakom grindvakten vid ca 18 mil och kvar i rotationen låg då endast ca 10 man. Jag hade missat mitt silvermål! Det kändes inte alls bra. Det här var vid 18 mil och vi hade 3 mil kvar till depån i Karlsborg. De där framme slet hårt men kunde inte klara det själva.

Nu tog jag ett avgörande beslut för rundan. Kanske var jag inte i bästa skick att fatta beslutet, jag var mosig i både ben och huvud. Jag var säker på att jag inte kan bidra mycket mer, men ville ge gruppen bättre möjligheter att klara tidsmålet. Vi behövde hjälp av den andra gruppen. Jag började glida nedåt, och blev riktigt förvånad över hur lång vår egen svans var. Många var slitna. Till slut kom jag ner till de andra och frågade om de hade några som kunde bidra. Jag tror ca 8 man kom upp och hjälpte till. Jag blev lite förvånad av det, de hade ju varit 22 till start och låg bara bakom oss. Jag låg fortfarande kvar direkt bakom Axel, som var grindvakt. Jag såg att det blev lite oreda i klungan när de andra kom in, vi var inte vana vid varandra och det märktes att vi inte tränat ihop.

Nu kände jag mig helt rökt. Varje acceleration ur kurvor mm sved, jag kunde nätt och jämnt gå med. Jag gled upp till Axel och frågade honom om han hade vårt tidsschema tillgängligt. Jag sa att han får vara beredd att ta över för mina ben är helt slut, jag var inställd på att släppa iväg gruppen vid depån i Karlsborg. Axel svarade något i stil med ”nu f*n hänger du i, Tomas!!”, jag försökte lyda så gott jag kunde. Väl i Karlsborg var det en välkommen paus. Jag fick i mig mer energi och vi kunde rulla iväg igen, även om jag var beredd på att låta dem åka. Vi låg 1-2 minuter bakom schemat även här. Väl ute på vägarna igen så kände jag mig helt plötsligt piggare. Inte i toppform men nu var det helt plötsligt ”enkelt” att gå med. Jag låg fortfarande direkt bakom Axel och kunde notera att grindvaktens jobb var än viktigare nu när de andra var med i rotationen. Det var inte så energisnålt alla gånger och Axel fick styra rätt mycket. Vissa bytte från långsamma till snabba ledet mitt i kedjan och skapade onödiga luckor. En del åkte oannonserat ner för att vila bakom grindvakt, det var luckor som grindvakten fick täta. Jag fick tillbaka mer energi och hade en bättre känsla i kroppen. För två år sedan hade jag en svacka här också, då klarade jag inte av att gå upp och hjälpa till även fast de andra desperat behövde hjälpen. Så ville jag inte ha det igen, jag skulle ge det jag hade för gruppen! Jag lyckades gå med några varv i kedjan, åkte sedan ner bakom Axel för att vila lite, för att sedan återkomma några rotationer igen. Så höll det på till strax innan Askersund. Axel frågade om jag hade tillräckligt kvar för att agera grindvakt, så han kunde ta lite förningar istället. Benen var tillräckligt fräscha för grindvaktsjobbet, och jag var grindvakt resten av resan. Fortfarande var det stundtals väldigt osmidig körning, så det gällde att vara på hugget som grindvakt och ropa ut vem som var sist i kedjan när de andra glömde det. Det var också en strid ström av cyklister som både gick upp i rotation och ner för att vila, de behövde slussas in ordentligt. Jag vill inte höja mig själv till skyarna, det var grabbarna där framme som var motorn åt allihopa, men grindvaktsjobbet var riktigt viktigt sista 10 milen.

Jag agerar grindvakt någonstans runt Medevi.

Jag agerar grindvakt någonstans runt Medevi.

Redan vid Askersund visste jag att vi skulle fixa målet, vinden hade faktiskt vänt lite och det blev sida-med istället för sida-mot. Men det var fortfarande fullt fokus på uppgiften. I Medevi låg vi precis enligt plan och det vara bara ca 20 km kvar. Det började gå upp för fler och fler att vi kommer klara det. Sedan, helt plötsligt tycks det, glider vi under tidtagningsbommen i Motala och tiden stannar på 7:24. Vi gjorde det! Ett stort jubel utbröt från flera i klungan. Jag själv var så trött att jag inte orkade visa glädje. Efter några minuter släppte det dock och jag gick runt och kramade om alla jag kunde. Fortfarande helt slut i benen men skallen var åtminstone med.

I mål. Ansiktsuttrycket utstrålar för mig enbart trötthet, men där bakom fanns en hel del glädje också.

I mål. Ansiktsuttrycket utstrålar för mig enbart trötthet, men där bakom fanns en hel del glädje också.

Tankar efter loppet:
Först och främst, tiden är jag riktigt nöjd med! Det finns ingen anledning att vara besviken på den, speciellt med tanke på skadeläget, och den blir ett riktigt bra avstamp till ESK. Över laget är jag otroligt stolt och tacksam. Tacksam att jag har fått vara en del av en så härlig gemenskap och fått åka med så starka cyklister. De slet verkligen för varandra där ute och många offrade sina chanser helt för att laget skulle lyckas. Personligen då? Jag hade ett silver- och ett guldmål. Silvermålet uppfylldes inte, jag kunde inte bidra hela vägen till Karlsborg, även om jag bidrog efter Karlsborg också. Guldmålet då? Nja. Jag gick förvisso i mål med klungan under 7:30, men kändes det som guld? Guldfärgat, definitivt, men inte 24 karat guld. Fortfarande funderar jag på beslutet att inte göra vårt eget lopp utan be om hjälp vid 18 mil. Jag tror inte vi hade klarat tidsmålet utan den hjälpen, men hade det ändå inte varit roligare att göra 7:33 och göra det som helt egen grej? Kanske. Jag tror det, och jag tror flera i klungan hellre hade sett den utvecklingen, även om alla är nöjda med tiden. Jag var som jag skrev tidigare väldigt trött vid den tidpunkten, hade jag själv varit fräsch hade jag kanske tänkt annorlunda. Fast nu i efterhand så börjar både silver- och guldmål bli ovidkommande. Den största insikten jag har fått om loppet är att ju mer jag har fått smälta det, desto mindre betydelse har det fått. Nu, med tiden 7:24 i bagaget, kan jag säga detta: Tiden 7:24 var inte det viktiga, inte ens själva VR var det viktiga. Vägen dit var det som gjorde resan värd! Jag tycker verkligen det. Den cykelvår vi har haft tillsammans har varit fantastisk. Lägren utanför Hultsfred och på Öland kommer garanterat vara de två stora höjdpunkterna när jag summerar 2017! Gemenskapen med både gamla och nya cykelvänner har, som vanligt, varit otroligt berikande.

Uppstigning mitt i natten för att sätta sig i bilen och åka mot Motala. Dealen sedan några år tillbaka är att jag tar bilen in själv och frun tar med barnen och åker kommunalt till Motala för att se målgång. För barnen är nog resan in det roligaste av allt, vid vilken ålder upphör kommunal åkning att vara ett roligt äventyr? Hur som helst, väl vid parkeringen överraskades jag positivt av att det inte regnade. Prognosen för loppet var regn, mer eller mindre, hela tiden och en vind på 4-6 m/s som kom från nordväst eller väst, dvs mycket kantvind. Inte de bästa förutsättningarna med andra ord.

Glad över att det var uppehåll, men velade länge om hur jag skulle klä mig. 2012 satt fortfarande kvar i minnet, och pga det bestämde jag mig för neoprenskoöverdrag, ullunderställströja under cykeltröjan, knävärmare och armvärmare. Vindväst utanpå det men en vindjacka som reserv i ryggfickan. Knävärmarna, vindjackan och underställströjan hade jag kunnat skippa med facit i hand.

Hela gruppen kom till start, även om JP var osäker pga ett ont knä. Han hade dock bestämt sig för att starta och se hur det känns. I startfållan var det vår sub9 från Ride of Hope (RoH), en annan sub9 samt en sub11, båda från RoH.

DSC_0069

Vi rullar ut från starten, fortfarande utan regn även om det var lite blött på vägarna. Tyvärr hör jag efter bara några kilometer från vår grindvakt att JP fick bryta. Knät höll inte. Väldigt tråkigt men inget vi kunde göra något åt heller. Efter ca 2 mil var det dags för mig att gå ner som grindvakt. Vi var fem stycken som skulle dela på grindvaktsjobbet och då det var risk för att det skulle bli slitigt i kantvinden hade vi valt att dela upp det i kortare pass på ca 2 mil styck. Det är ganska öppet bitvis och kantvinden kändes av då och då. Kort efter att jag börjat mitt pass som grindvakt kommer JS ner och behöver vila, lite senare finns också ON bakom grindvakt. Kantvinden var tuff för en del.

Planen var en kort kisspaus efter ca 8 mil men redan efter 4 var en i kraftigt behov. Vi rullade ytterligare en mil och stannade sedan för en kort paus. Schemat tillät 3 minuter stopp. Vi var snabba och gjorde stoppet på 1:30 men det tog 2 minuter rullning i ca 25 km/h innan alla var samlade och vi kunde köra på, så 3 minuter tidsförlust var nog ganska rimligt. Den andra sub9-gruppen hade legat bakom oss och stannade även de. Vi rullade vidare och höll vår plan bra. Vid gamla Grännadepån var vi ca 4 min före plan, troligtvis pga att kantvinden var blandad kant-/medvind. Nu kom de första riktiga regnskurarna och det var blandat regn/uppehåll. Vi tog det lugnt uppför, som planerat. I backen vid Kaxholmen hörs det ett klonkande någonstans från GE vevparti. Inget jag funderade så mycket på då, och det grämer mig lite nu. Vi borde ha dragit på lite i backen, han och jag, för han är stark uppför. Då kunde vi ha lite tid på toppen att undersöka cykeln utan att det skulle bli för stor tidsåtgång för gruppen. Vi fortsatte hur som helst mot Jönköping och nu tilltog regnet allt mer, temperaturen var dock behaglig så nedkylningen blev inte så stor. Backarna ner mot Jönköping var ganska blöta men vi var fortfarande inte på 2012s nivåer. Här märker GE att bromsarna inte tar som de ska. Han lägger sig bakom grindvakt för att hålla lite avstånd till övriga och väljer sedan att lämna oss vid depån för att låta mekanikerna se över cykeln. De 20 var nere på 18. Det visade sig vara rätt beslut, pedal var lös och det var något fel på bromsarna.

Jönköping var riktigt trångt. De smala passagerna verkade ännu smalare i år. Bitvis rullade vi mycket sakta men nu hade det åtminstone slutat regna. Någon liten lätt skur var allt vi fick efter detta. Vi fortsatte ta det lugnt uppför backarna. Jag kände mig pigg och kunde putta på en kamrat som jag vet har tufft i backar. Jag ville få ut så mycket som möjligt av hans kvalitéer på de platta partierna, då är det dumt att grilla för mycket uppför. De två som kom ner bakom grindvakt i början kom aldrig tillbaka i rotationen, och efter Jönköping valde de att släppa gruppen. Det var inte deras dag och vi var nere på 16 man. Vi såg dem igen när de kom till depån i Fagerhult, det var skönt att se dem vid gott mod. Då hade vi precis haft vårt enda depåstopp och skulle just åka iväg. Depåstoppet var planerat att ta 7 minuter, min fil sa att det var 8 min från att vi svängde in på depå-vägen till att vi började rulla på stora vägen igen. Hyfsat enligt plan. Jag gjorde ett nytt pass som grindvakt och fick MG bakom mig som ville ta det lugnt ett tag.

Nu flöt det på bra. Vägarna är större och tillåter bra körning. Nu kom ett av de få tillfällen då vi blev omkörda. En snabbare klunga från Pölder kör om, vårt gäng kommer in i suget av dem och tempot skruvas upp en aning. Jag får ner RL bakom mig också. Pölder försvinner bortåt men vårt gäng drar inte av på tempot så mycket som vi borde. Kanske var det stress efter att Jönköping gick segt. Nu kom även CL (tror jag) ner bakom mig och det här skulle inte hålla. Jag fick ner en annan som grindvakt och kunde gå upp i rotation för att se till att vi sänkte tempot till det planen faktiskt föreskrev. Jag tror många var på gränsen och jag hoppades hastighetskorrigeringen inte kom för sent.

Timmarna och milen flög på. Vi höll planen och västsidan bjöd inte på mycket överraskningar. Vi hade en kort kisspaus i Boviken som reserv, den behövde utnyttjas. Stoppet tog närmare 2 minuter, för det blev lite energiutbyte här och var. Jag gav bort en vattenflaska och 2 gels till MG som hade tappat en flaska och behövde lite energi snabbt. 1 minut sakta rull innan vi kör på för fullt. Ett tag efter stoppet börjar distansen ta ut sin rätt på en del. RL, GN och PB gick ner bakom grindvakt. CL gjorde också några besök för att vila upp sig men återkom i rotationen. De fick nu själva bli grindvakter så vi fick så många som möjligt med i rotationen. Vi var 10-11 st som drog resten av vägen.

Schemat var satt så att den sista tredjedelen av loppet var mycket lugnare. Dels pga trafik och dels pga att vi inte skulle vara lika många som drog. Vi var få som drog och det var mycket trafik men trots det höll vi uppe farten bra och nu tog vi snabbt tid på det lugnare schemat. Övertygad om att vi skulle nå vårt mål så blev utmaningen nu att hålla nere tempot tillräckligt mycket för att inte tappa de bakom grindvakten. Tyvärr gick JB helt tom strax innan Medevi och var tvungen att släppa oss, dessvärre utan att kunna meddela oss så vi märkte det inte förrän det var för sent. 15 kvar. Vi rullade in i mål på tiden 8.42, 8 minuter före planen, och jag hör ett stort jubel i gruppen. Ren och skär glädje!

IMG-20160618-WA0003

Många satte ett fint personbästa på rundan, och det på ett bra sätt. Gruppen hade cyklat säkert hela rundan och peppat varandra. Sann laganda. Även JB hade lyckats samla krafter i Medevi och sedan kämpat sista två milen för att komma in sub9. Stort. GS hade fått cykeln lagad i Jönköping och stod sedan för en mäktig prestation återstående 2/3 av rundan med ett fint personbästa som belöning. Även ON och JS, som släppte efter Jönköping, putsade sina rekord med 30 min.

DSC_0070

Gänget i mål!

IMG-20160618-WA0004

Jag hade bästa hejaklacken i år. Igen.

Egna reflektioner

För egen del kändes det väldigt bra. Nästan oförskämt bra. Mina cykelmil 2016 var blott 200. En del löpning har det förvisso blivit men det var väldigt lite träning. Benen var jag inte orolig för men jag trodde att ryggen/axlarna inte skulle vara tillräckligt tränade för detta. Magen klagade inte heller men den hade gärna tagit emot åtminstone en av de två gels som jag gav bort. De största problemen var nog att jag var för varmt klädd på överkroppen och knävärmarnas sömmar hade gett skavsår i knävecket.

Det gav rejäl mersmak att göra om detta en gång till. Nästa år blir det förhoppningsvis hårdkörning så det står härliga till men efter det kanske det går att göra en repris på detta. En repris med ändringen att alla ska med i mål och vädret bjuder på sol samt vindstilla!

 

Data från resultatjakt.se

Summering

Fullföljande: 18351
Medeltid: 12:17:51.2179
Ej fullföljande: 1218 (5%)
Ej startande: 3580 (15%)
Tomas Hektor

Vätternrundan 2016

Totaltid: 08:42:00
Pos: 1218
Pos Medevi: 1245
Pos Aspa: 1206
Pos Hjo: 1271
Pos Bankeryd: 1114
Pos Gyllene Uttern: 1209
Mål: 13:26:00
Medevi: 12:48:00
Aspa: 11:50:00
Hjo: 09:48:00
Bankeryd: 08:14:00
Gyllene Uttern: 06:54:00
Start: 04:44:00
Medelhastighet: 34.5 km/h
Kronologisk pos: 7589
Passerade: 6768
Passerad av: 73
Pos grupp 278: 2 / 76
Medeltid grupp 278: 10:02:59.1304
Pos i Vreta Kloster: 1 / 11
Medeltid klubb Vreta Kloster: 11:42:06.6666

Årets stora mål med löpningen var äntligen här. Innan själva racerapporten börjar måste jag börja med en tillbakablick, detta för att riktigt understryka hur nöjd jag var med loppet.

Vägen fram – Vinter
Direkt efter VR förra året ville jag ha en annan utmaning. Jag och frun bestämde att vi skulle springa GV tillsammans. Jag kände mig stark efter VR och ville försöka bevara formen så gott jag kunde. Därför satte jag upp ett tufft mål: jag skulle genomföra GV på under 90 minuter. Träningen gick bra och i november sprang jag ett seedningslopp i Norrköping för att se hur formen var. Jag klarade milen på 40:43, inte så snabbt som jag hoppats men jag kände ändå att jag var på rätt väg. Sedan hände något. Jag började få känningar i hälen efter löpturer. Först bara under dagen. Sedan dagen efter och efter ett tag satt känningarna i flera dagar efter ett pass. Som mest kändes det när jag satte ner fötterna på golvet på morgonen. Jag anade redan att det var plantar fasciit (jag har haft det förut, fast då i höger fot). I februari kom jag till en sjukgymnast som kunde bekräfta det. Det kändes såklart surt, men jag tror ändå det var till det bättre. Mer om det sen.

Sjukgymnasten gav mig rehabövningar för att bli av med känningarna. Han ville också titta på mitt löpsteg, och även där fann han förbättringar att göra. Jag sprang med mycket hälisättning. Om det inte var den avgörande orsaken trodde han ändå att det kunde bidra till mina problem. Så han skolade om mitt löpsteg till att bli mer framfotalöpning Skorna jag använde hade för stort drop (12 mm) och gjorde det nya löpsteget svårare att utföra, därför blev det nya skor också. Jag klickade hem ett par Saucony Kinvara 7 på chans (4 mm drop)

Vägen fram – Vår
I mitten av mars var jag igång igen. Men nu var det lugn tillvänjning av kroppen, det nya löpsteget satte verkligen sina spår i vaderna och även hamstrings. Fötterna hade också problem med de nya skorna, det blev mycket blåsor. Jag hade hittills sprungit med mina prefabricerade inlägg med pelott. Sjukgymnasten tyckte jag skulle prova med sulorna som följde med. Fötterna gillade det men knäna gjorde det inte. Jag fick vad jag tror var känningar av löparknä. Direkt googlade jag på självhjälp vid sådant och la till det till min dagliga rehab. Kroppen kändes sakta bättre men jag hade inte riktigt presterat många km löpträning. Jan-Mars var i princip fri från löpning. Veckorna från april till GV blev det 15 km – 7 km – 6 km – 26 km – 28 km – 20 km – 13 km – 13 km. Totalt ca 13 mils löpträning på 8 veckor. Inte direkt drömupplägget för sub90 på GV. Som tur var funkade cykelträningen och det blev en hel del sweet spot på trainern.

Dags för race!
Jag och Emma åkte ner på fredagen. Vi hade en lyxhelg med två nätter på hotell utan barn, så oavsett hur loppet gick skulle det bli en bra helg. Jag var osäker in i det sista på hur jag skulle lägga upp loppet. Att nöta på i 4:15-tempo (sub90) gick ganska bra, men skulle jag fixa det i 21 km? 4:30-tempo (sub95) kändes mer humant och under 1:35 kändes som ett mer realistiskt mål. Jag hade nästan bestämt för att ändå göra en heroisk satsning och gå in för sub90 så länge det höll. Jag vandrade från hotellet de få kilometrarna mot startområdet. Väl där träffade jag på några från NocOut som åkt ner med buss över dagen. Det visade sig att vi var i samma startgrupp och att de skulle satsa på sub90, Per skulle vara farthållare. Då blev det ett lätt val att försöka gå med så länge som möjligt. Per, Fredrik M, Fredrik A, Anna och jag var gruppen.

Startskottet gick. Vi sprang iväg mot slottsskogen. Där hörde jag David och Hanna skrika och heja på oss, det peppade. Van vid cykeltröjor och ryggfickor som jag är, hade jag inte tänkt på var jag skulle ha mina gels. Jag visste inte ens om gels behövdes på loppet men jag ville ändå ha en nödraket. Jag hade en buff runt handleden och knölade ner min gel där, men efter bara en kilometer så var jag så svettig att den halkade ur. Nåväl, inget att göra åt med så mycket folk. Håll bara ryggen på Per. Vi kom ut ur skogen och det stod folk överallt på gatorna. Vilken härlig folkfest! Det var nog mestadels nerför här så det gick lätt ända fram till Älvsborgsbron. Uppför bron tog vi det lugnt och sparade krafterna. Det syntes på tiden för vid nästa km-passering låg vi kanske 20-30 sekunder efter plan men det skulle vi ta igen på Hisingen sa Per.

Jag fick gå på ganska hårt på Hisingen. Pulsen var skyhög men det kändes ändå hanterligt för stunden. Jag låg nånstans runt 90% av maxpuls. Jag hade fullt fokus framåt och låg bakom Fredrik A. Jag hade sett Anna bakom och bredvid mig titt som tätt men Fredrik M tappade vi. Per sprang lite bakom oss för att hålla koll men avancerade upp vid 10-11 km för att sätta tempot igen. Jag försökte gå med, det gick tungt nu. Jag kollade ner på klockan och såg att pulsen var på 192 bpm (96% av max). Det blev en ytterst kort överläggning med mig själv, jag kom fram till att det här inte kommer gå, jag måste ta mitt eget tempo och försöka fokusera på det mer rimliga målet 1:35. Anna sprang förbi mig, jag försökte pusha henne att komma ikapp Per och Fredrik A.

Nu struntade jag i vad tempot var, jag försökte istället styra på pulsen och se till att den hamnade någonstans runt det relativt bekväma 180-185 bpm. Jag tog det riktigt lugnt uppför Göta Älvbron, blev omsprungen av alla kändes det som. Vidare ut förbi Nordstan och uppför Avenyn. Det var motigt, men överkomligt. Strax innan vändpunkten mötte jag Per och Fredrik. Anna hade inte kommit ikapp utan var en bit efter dem. Vände ner igen, tog en svamp och kylde ner mig. Grymt skönt. Jag hade som hastigast skummat banprofilen och trodde det var relativt plant från Avenyn och in mot mål. Oj, vad jag misstagit mig. Det kändes som att det var kuperat hela tiden och mest uppför. Tempot sjönk och jag sneglade ner på klockan. Vid 18 km hade jag ungefär 14 minuter på mig att komma in under 1:35. Jag tänkte att det nog skulle vara görbart men jag trodde fortfarande att det skulle plana ut snart och bli lättsprunget… Någonstans på Övre Husargatan blev jag omsprungen av Linus som försökte peppa mig. Det var omöjligt att ta hans tempo men det lättade upp att bli påhejad av en bekant.

Uppför sista backen gav jag allt jag hade, det syntes förmodligen inte utifrån men jag tog i ordentligt. Jag blev faktiskt lite yr och kände hur jag vinglade till. Pulsen låg på 195, så det var nog inte så konstigt. Men nu var jag uppe och det var bara nerför/slätt kvar. Här blev jag igen påhejad av David och Hanna, ännu än humörboost! Jag tittade på klockan innan jag sprang in på Slottsskogsvallen, det var bara 30-40 sekunder kvar tills klockan slog 1:35. Nu var det inte långt kvar så det var bara att ta i för allt vad jag var värd. I mål stannade jag klockan på 1:34:47 (officiell tid 1:34:44). Det gick!!

Aftermath
I mål träffade jag Anna. Hon hade känt av löparknä och kunde inte komma ikapp de andra. Hon sprang in halvminuten före mig. Vid NocOuts samlingsplats träffade vi de andra. Per hade sprungit in på 1:29:57 och Fredrik A på 1:30:10. Riktigt bra gjort av dem! Fredrik M kom in ytterligare någon minut efter mig så även han höll i loppet bra.

Min första känsla efter loppet var jag lite sur över att jag inte kunde fixa sub90. Det hade ju varit min målbild sedan sommaren. Men ju mer jag har tänkt på det desto mer glad är jag över min tid. När jag ser tillbaka på den lilla mängd löpträning jag har haft så är jag jättenöjd med tiden och över att kroppen höll, trots så kort tid att vänja sig vid skor och löpsteg.

För framtiden tror jag det var bra att jag fick plantar fasciit. Jag hade nog inte lagt om löpsteget annars och jag känner att det nya steget är snabbare och mer ekonomiskt. Det kommer behövas inför nästa attack på halvmaran, för en ny attack blir det. Folkfesten i Göteborg vill jag tillbaka till. 2017 är för tillfället vigt åt andra mål men 2018 är jag sugen på att försöka igen. Jag vet inte om jag fortfarande svävar på några moln från helgen men just nu har jag målbilden klar för mig med löpningen: 2018 ska jag springa under 40 min på milen och ta sub90 på Göteborgsvarvet!

Så var det dags för Göteborgsvarvets seedningslopp, 10 km på Bråvalla flygplats.

Några veckor innan loppet kändes det ok. Det kändes som att mitt drömmål att springa under 40 min skulle kunna gå vägen. Jag hade sprungit 7 km i 4:00-tempo på en lunchlöpning och kände att jag hade mer att ge. 3×2 km på en annan lunchlöpning gick också undan. Sedan blev jag förkyld och kunde inte träna ordentligt på två veckor. Med två veckor kvar till loppet blev jag äntligen frisk och kunde träna på, frågan var bara om jag skulle komma i form.

Nu var det alltså upp till bevis. Jag kom till Bråvalla en timma innan start och hämtade ut nummerlapp. Började känna lite på kroppen, benen kändes sega. Med en 25-30 min kvar till start började jag värma upp lite mer seriöst, benen kändes riktigt sega. Som klumpar.

Kände ingen i startfältet som hade samma tidsambition som jag. Snackade med en kille som också ville springa under 40, då hade jag åtminstone någon rygg att hålla. Startskottet gick och alla for iväg som gaseller! Kollade efter 200-300 m och tempot var 3:30, trots motvind på denna landningsbana. Alldeles för fort för mig så jag slog av på tempot och släppte iväg alla ryggar framför mig, inkl sub40-killen. Målet var dels att försöka hålla 4:00 ganska jämnt rakt igenom loppet och dels att inte gå ut för hårt utan istället kunna springa ifatt folk som gick ut för hårt.

Första 1,5 km var i både mot- och medvind, sedan kom den långa flygrakan med motvind och svagt, svagt motlut. Jag tänkte inte så mycket på det då, för jag hade fortfarande ryggar att hålla koll på framför och försökte fokusera på dem istället. Jag hade några sekunder tillgodo vid 2 km, när jag kommit till slutet på rakan så var de borta. Jag blev också lite mer ensam nu, ryggarna jag hade framför mig hade gått lite för hårt från början så de flesta sprang jag om. Jag blev ensam biten in mot varvning men lyckades nästan hålla tänkt tempo ändå. Vid varvningen var jag 10 sek bakom planen men hade kommit ikapp sub40-killen och låg någon meter bakom. Motvinden ut från varvning sänkte tempot rejält och vid 6 km låg jag 25-30 sek bakom. Jag anade redan nu att sub40 skulle bli svårt, framför allt med flygrakan i motvind/motlut kvar, men ville ändå klara 40:45 (som var årets gräns för startgrupp 2). Jag borrade ner huvudet på flygrakan och lämnade sub40-killen bakom samtidigt som jag tog någon enstaka placering. Vid slutet på flygrakan låg jag 50 sek efter och började tappa hoppet även om startgrupp 2. En Akelelöpare sprang om mig och sänkte humöret ytterligare. Jag tänkte ändå borra på som jag gjorde på den långa rakan och tempot blev betydligt högre, tack vare både medvind och medlut. Akelelöparen var bara ca 10 m framför på upploppsrakan och jag gav allt jag hade. Lyckades faktiskt ta honom i spurten och stannade min egen klocka på 40:51. Lite besviken över att det gått så dåligt och att jag troligtvis missade grupp 2 också. Det var förvisso personbästa på 10 km men jag trodde jag hade mer i kroppen. Den officiella tiden blev 40:43 och en 18:e plats bland männen, det lyfte humöret något.

Jag trodde inte att det skulle vara så mentalt jobbigt att springa på flygfältet men det var verkligen en kamp mot hjärnan. Tror inte att jag gör om det här loppet, det är roligare när det händer något med banprofilen och man får annat att tänka på. Men man ska aldrig säga aldrig.

Race Report – DM/KM 10000 m.

Jag hade aldrig sprungit 10000 m på bana innan så jag visste inte riktigt vad som väntade. Innan loppet hade jag kikat på varvtidsräknaren. Baserat på mina tusingar skulle jag springa 400 m på 1:34 med en totaltid på 39:22. Det lät lite väl fort, jag gissar att jag är snabbare än vad jag är uthållig. Min egen gissning innan, när jag anmälde mig, var att jag skulle springa på ungefär 42 min.

Jag pratade med några i startfältet och det var flera som skulle gå mot sub40. Jag tänkte att jag kunde försöka hålla deras ryggar så gott det går.

Innan startskottet tappar klockan satelliterna och jag märker aldrig att den inte återhämtar sig, förrän halvvägs in på första varvet. För att inte få några konstiga auto-laps så började jag fippla med klockan och stängde av GPS helt och hållet. Jag körde med manuella laps vid varje varvning istället. Jag hade också sett till att ha varvräknaren framme på displayen. Typiskt bra grej, det hade inte gått att hålla reda på alla 25 varv själv.

Jag såg till att hålla rygg på J, som sa sig sikta sub40. TH var också precis i närheten så jag kände att det var nog ett bra tempo. Efter ett par varv blir det en lucka framför Jonas, vi höll inte riktigt sub40-fart. Men jag låg kvar för jag kände att detta nog var tillräckligt tufft. Efter ytterligare ett par varv glider några, bla TH, ifrån klungan och några tappar, däribland J. Till slut var det bara FM framför mig och det kändes inte som att några var bakom heller, men det var det säkert. FM var en bra rygg att hålla, jag hade inte orkat springa så fort själv.

Efter kanske 10 varv började jag få håll. Nu började det också bli tradigt att springa runt runt hela tiden. Negativa tankar började komma men jag sa åt mig själv att ta ett varv i taget. Efter ytterligare några varv släppte hållet och det gick genast lättare att hålla rygg på FM. Mot slutet låg vi runt 1:42 per varv och när klockan ringde för sista varvet slog totaltiden precis om till 40 min. Sub40 var alltså att glömma men det skulle åtminstone bli under 42, som jag gissat att jag kanske skulle klara. Sista varvet gick klart snabbare och i mål blev tiden 41:36. Gött! Nu har jag ett PB på milen. Det är en bit kvar till sub40 men det är inte så långt kvar till att bli seedad i 2:a startgrupp på GV. Kanske en tid runt 40:40 räcker till det. Kanske att det är möjligt att göra den 7:e november med lite specifik träning.

Det jag undrar nu är bara vilken typ av träning som ska till för att orka hålla farten uppe längre än jag klarar just nu. Kanske är det bara så att det är ”mer träning” som är grejen, jag har ju trots allt inte sprungit så mycket (något blåsorna under fötterna kan intyga).

Totalt sett en rolig kväll. Kul arrangemang. Nöjd med tiden. Det finns lite att jobba på.

Precis som föregående år dog cyklingen ut efter VR. Jag är en av de som alla riktiga cyklister beklagar sig över när de noterar att det blivit mycket glesare med cyklister på vägarna efter VR. Cyklingen har tagit mycket tid under våren och när huvudmålet är avklarat är det skönt att ta det lugnt ett tag. Förutom att ta det lugnt ville jag också ha mer tid över med familjen. Lägg därtill att semestern börjar, vi far kors och tvärs, då blir det svårt att få till träning.

Jag har märkt att jag funkar bäst i projektform. Jag behöver ett tydligt mål att satsa mot för att känna mig nöjd och motiverad. Nästa år blir det ingen storsatsning inför VR. Det får vänta en liten stund. Jag kommer cykla runt sjön ändå, men i ett beskedligare tempo. Istället har jag velat sätta upp ett mål tillsammans med min fru. Hon cyklar inte, än, men springer gärna. Jag har inget emot löpning, det har bara blivit så att jag tycker mer om cykling. Mitt (vårt) nästa mål kommer dock vara löprelaterat: vi har anmält oss till Göteborgsvarvet 2016. I detta ligger inte bara själva loppet utan en helg på hotell i Götet, bara hon och jag. Då jag nuförtiden ofta bara får ca 40 cm av vår 180 cm breda säng, inte sällan med en barnfot som sparkar in i revbenen, är en helg med god sömn i en skön säng hårdvaluta och en bra motivator!

Jag har aldrig sprungit GV förut. Jag har inte sprungit 21 km alls. Det längsta jag gjort är några 12 km rundor och de längsta loppen är 10 km. Kanske inte så konstigt då jag sällan springer. En normal målsättning borde egentligen vara att ta mig runt GV och se vad det är för något. Jag hittar inte så bra i Göteborg heller så det skulle vara ett bra tillfälle att bara småjogga, lära mig gatunamn osv, men det funkar inte riktigt för mig. Jag gillar tuffa mål! Jag gillar också snygga, jämna siffror och en sådan snygg siffra är 1:30, eller 90 min. Det vore riktigt kul att springa under 90 min, men jag vet verkligen inte om jag pallar det. Det är en fart på 4:17 min/km.

Som ett delmål till allt detta finns att göra en bra tid på ett seedningslopp till GV. I november går ett lopp i Norrköping. Det är på 10 km. För att få en bra startgrupp i GV och en indikation på att 90 min är möjligt är delmålet att springa de 10 km på 40 min, ännu en jämn och fin siffra.

Då mitt hjärta med all säkerhet är starkare än mina löparben så gäller det att börja försiktigt. Jag har börjat springa några gånger i veckan. Bara lugn löpning för att stärka leder och ligament. Hittills bara på grusväg, förutom i helgen då det blev 8 km asfalt hos svärföräldrarna. Någon dag senare blev det vandring i snygga, icke fotriktiga skor en hel dag på Astrid Lindgrens Värld. Efter det har jag små känningar i knät. Om det är löpningen eller dagen på ALV som är boven vet jag inte, förmodligen en kombination, men jag tar det lugnt några dagar extra och kör prehabstyrka istället.

Nu blir det att knarka löparforum, böcker mm för att hitta bra upplägg för löpningen!

Jämfört med tidigare rundor var detta nog den bästa uppladdningen jag haft. Barnen är större och sover mycket bättre, vilket gör att jag sover bättre. Jag laddade på med Carboloader och försökte också prova det senaste – rödbetsjuice. Jag hade fått tag i koncentrat men det var verkligen inte gott och magen var inte helt med på noterna. Laddade tre dagar innan men vågade inte ta något på race-dagen.

Kvällen innan satt jag uppe och förberedde de två langningslådorna – en till huvudbilen och en till reservbilen. Jag räknade med att köra varje delsträcka på en flaska vatten, en flaska sportdryck, gels och snickers. Det har funkat förut så jag tänkte att det var ett säkert kort.

Kanske bör jag nämna vad reservbilen har för funktion. När jag tittade på tidsschemat insåg jag att risken var stor att vi skulle fastna i sista broöppningen för dagen i Karlsborg. Depån där vi fick ha langning låg 4 km efter bron. Efter kontakt med VR fick vi ok på att ha en reservdepå redo innan bron i Karlsborg, som vi kunde åka in i om det var broöppning (detta såklart under förutsättning att vi gjorde snyggt efter oss). På så sätt kunde vi åtminstone minimera skadan. Var det inte broöppning skulle vi bara åka förbi reservdepån och fortsätta till ordinarie depå.

Vi samlades vid Zederslundsskolan kl 11 för en sista genomgång och för att lämna in lådor till langningsbilarna. Vi var 27 stycken till start och det var en god känsla i gruppen, alla verkade taggade. Vi gick igenom tidplanen jag och Hoffa hade satt upp. Vi hade bestämt att vi skulle köra mot en totaltid på 7:51 indelat i tre delar: den första delen lite hårdare, andra delen ”lagom” och tredje delen lite lättare, för att det är knixigt sista biten och många nog kommer vara trötta. Vinden skulle få viss påverkan men inte mycket, så den utelämnade vi i vårt schema. Efter en lång stund vid Zederslund rullade vi så ner mot start. Där började nervositeten att komma. Det blev uppenbart för mig att detta var mitt stora mål detta träningsår. All vinterns/vårens träning syftade till just den här dagen, och nu var det dags. Inte konstigt att nervositeten gjorde sig rejält påmind.

VR2015genomgang

Genomgång med gruppen inför start. Fotograf: Monika Larsson.

VR2015_prerace

”Ser jag lika cool ut som de andra nu eller syns det att jag är riktigt nervös?” Fotograf: Monika Larsson.

 

Så kom vi iväg. Vilken härlig känsla, nu är det dags! I vår grupp fanns ytterligare en sub8 från Ride of Hope. Vi ville göra vårt eget lopp och de accepterade det och sa att de skulle lägga sig på rulle efter oss. Vinden låg från SW med 3-4 m/s enligt prognosen vilket innebar motvind och lite sidvind på några ställen. Det kändes också att vi gick lite tyngre än vad snittet visade.

Första hållpunkten i tidsschemat var depån i Ödeshög. Vi skulle vara där efter 1:14 och vi höll schemat på pricken. Nu var det dags att öka lite, tanken var ju att gå lite hårdare första etappen för att ha marginal att gå lite lättare på slutet. Vidare mot Gränna och solen gassade. Det gick åt mycket dricka men det var helt ok. Jag följde också min matplan slaviskt: en halv snickers 20 över och 20 i varje timme, samt en gel varje hel timme. Vinden blev lite mer kännbar här, troligtvis för att vi låg närmare sjön nu. Hittills hade alla rullat med fint men här gick någon ner bakom grindvakten för att vila lite, tyvärr kom den aldrig tillbaka i klungan utan släppte senare. I backen upp genom Gränna tappade vi tyvärr ytterligare en pga kramp. Vinden tog hårt, trots vår hårda körning var vi vid (gamla) Grännadepån nästan fyra minuter efter tidplanen. Över E4 och från sjön gick det lite lättare ner mot Jönköping. Trots det tappade vi fortfarande mot planen och låg nästan sex minuter efter vid Jönköping. Jag var dock inte särskilt orolig utan räknade med att vindarna skulle hjälpa till på västsidan. Det började bli riktigt tradigt och svårt att äta snickers nu så jag var tvingad att hoppa över några matintag. Hoppades att det inte skulle göra så mycket.

Vår första langning var vid Bankeryd. En konstigt vald plats av VR för oss att langa på, jag tycker det finns bättre ställen i närheten men nu var det som det var. Hur som helst skönt att sträcka lite på sig. Vi höll tiden i depån ganska väl men låg nu nio minuter efter, mycket tack vare backarna till Bankeryd. Väl ut på väg 195 så trissades farten upp och jag kände att vi började knapra in minuter på schemat. Nu började magen krångla lite. Jag fick fortfarande inte i mig snickers och hade bara sportdryck/gels att tillgå men det var svårt att få i sig tillräckligt. Försökte att inte tänka på det och bara rulla med. Det gick fort, i Hjo hade vi tagit ikapp en del och låg bara fyra minuter efter plan. Milen tickade på men min svacka blev större och benen tyngre. Det gick bra att rulla med men jag saknade det där klippet i benen för att accelerera och det tog hårt att ligga längst fram. Jag bestämde mig för att åka ner och vila lite bakom grindvakten. Är inte riktigt säker på när men jag minns att det var ett tag efter skylten 130 km kvar, dvs knappt tre mil kvar till Karlsborg. Jag var inte den enda, innan jag gled ner noterade jag att vi var ca 15 cyklister som drog. Kort efter att jag åkte ner bakom grindvakten kom Henrik nere till svansen och hämtade upp några från den andra sub8-gruppen som kunde hjälpa till med dragjobbet.

VR2015_bankeryd

Langning i den första subgrupps-depån, Bankeryd. Fotograf: Monika Larsson.

 

Klungan fortsatte att knapra in tid. Vi skulle passera bron i Karlsborg strax efter kl 18, dvs stor risk för broöppning. Vi rullade in och var beredda på att stanna i reservdepån som Mario hade satt upp strax innan bron. Väl framme vid bron ser vi Mario stå och vinka förbi oss, sista broöppningen hade inte varit än och vi hann precis över. Stoppet blev i ordinarie depån, och det gladde mig. Jag var rejält trött på gels och sprang snabbt över till VR:s bord och plockade upp en banan. Hade bråttom så det blev bara en, skulle ha plockat på mig flera. Stoppet gav mig en liten kick och jag kunde rulla med i klungan igen. Nu låg vi bara tre minuter efter. Energin var fortfarande låg och jag försökte äta snickers men fick inte i mig dem. Någon mil senare var jag tillbaka bakom grindvakten för att vila upp mig. Magen kändes dock bättre så nu gick jag hårdare på mina gels.

Under den här tunga perioden på banan hade jag en låt trummandes i huvudet hela tiden. Låten har följt mig länge under våren, den officiella VM-låten från Falun, Love last forever med Mando Diao. Den har blivit någon slags pepplåt för mig och jag ville verkligen inte förknippa den med en misslyckad VR. Jag ville komma tillbaka till klungan och bidra igen!

Det gick fortfarande bra framme i klungan och förbi Boviken var vi bara en minut bakom vår plan. Vid något tillfälle här ropade Oltnäs neråt att det behövdes fler som rullade runt där framme. Greger och Pierre gick upp i rotation igen efter att ha legat bakom grindvakt ett tag. Jag blev mer och mer inspirerad och kände också att jag hade fått mer energi i benen. Mina gels hade nog börjat verka. Kanske var det
också pga att jag blev mer och mer säker på att vi skulle klara vårt mål. Schemat från Karlsborg och hem var ju satt med lite långsammare snitt än resten av rundan så nu gick det lättare att knapra in tid. Vid vändpunkten i Askersund låg vi en minut före och vid Hammarsundet bara en liten stund senare låg vi två minuter före. Vinden hade också vridit lite så nu hade vi svag medvind, vilket lättade upp åtminstone
mitt humör. Nu kände jag att benen var redo att göra lite jobb igen så jag gick in i klungan. Det sista klippet saknades fortfarande i benen och det gjorde ont i framför allt droppmusklerna vid varje igångdrag från långsamma till snabba ledet. Det värkte också rejält när jag låg framme, men jag antar att de flesta led minst lika mycket. I Medevi låg vi fortfarande två minuter före vår plan och det verkade gå upp för alla att vi kommer klara det om inget oförutsett händer. Fler kom upp från grindvakten och hjälpte till. På småvägarna från Medevi gick det undan, det sved nog i alla ben i den kuperade terrängen, jag tror alla drog på rejält av ren glädje/eufori.

VR2015_medevi

I trakterna kring Medevi på väg mot mål. Vår klunga + svansen.

 

Sista biten in på väg 50 och småvägarna i Motala kändes som en riktig eriksgata. När jag, Henrik, Henning och Jerker låg först så låste vi klungan och gled över mållinjen i snygga led, där Gary tog emot oss och delade ut medaljerna. Vilken otrolig lättnad och glädje! Tiden blev 7:46, fem minuter bättre än planen. Vi hade fixat det som ett lag! I mål blev det ordentligt kramkalas. Många från svansen kom och tackade för en fin resa. Det var verkligen en fin resa. Vi hade åkt fort, men riktigt säkert. Det var vårt mål hela tiden: att åka snabbt, säkert och ha trevligt. Vi lyckades på alla punkterna. Just säkerheten och tryggheten verkar ha varit extra bra i vår grupp. Jag hörde om andra klungor som haft vurpor, men ingen del på banan hade känts farlig för oss. Vi kände oss riktigt trygga med varandra. Vi var väldigt samkörda trots viss regional utspridning. Den goda uppslutningen på de tre ”obligatoriska” passen och den höga aktiviteten på facebook tror jag bidrog starkt till känslan av samhörighet och trygghet.

VR2015_finish

Precis passerat mållinjen. Trötta och lyckliga!

VR2015_group

Merparten av vår grupp vid återsamlingen. Fotograf: Monika Larsson

 

Data från Resultatjakt.se

Totaltid: 07:46:00
Pos: 333
Pos Medevi: 329
Pos Aspa: 284
Pos Hjo: 307
Pos Bankeryd: 281
Pos Gyllene Uttern: 432
Mål: 20:30:00
Medevi: 19:56:00
Aspa: 19:04:00
Hjo: 17:16:00
Bankeryd: 15:54:00
Gyllene Uttern: 14:45:00
Start: 12:44:00
Medelhastighet: 38.6 km/h
Kronologisk pos: 18668
Passerade: 162
Passerad av: 18306
Pos grupp 360: 1 / 59
Medeltid grupp 360: 07:53:54
Pos i Vreta Kloster: 1 / 7
Medeltid klubb Vreta Kloster: 09:35:40

Raden ”Passerad av” stämmer såklart inte. Kan inte minnas att någon passerade oss. Position 333 är ju kul. Tänkte innan att vi borde bli topp 500. Såhär i efterhand känns topp 100 görbart, sub7:30 och det är klart!

Diverse Analyser

  • Till nästa gång måste energifrågan lösas bättre. Det gick inte att förlita sig på snickers utan jag måste prova något annat. Bananer för att bryta av med? Kanske testa egna runekakor eller annan bar? Gels funkade dock bra. Varannan vatten var också bra, jag hade nog tröttnat om
    alla flaskor innehöll sportdryck.
  • Så här i efterhand är jag ändå lite besviken på mig själv. Jag borde ha pressat mig hårdare och gått med mer i rotationen. Jag tror jag blev lite rädd för att tvärdö, som har hänt tidigare (t.ex. Halvvättern) och fegade nog lite för mycket. Drömmen hade varit att inte skippa en enda förning. Jag var tvungen att vila men hade med största säkerhet kunnat pressa mig tillbaka i rotation tidigare. Jag var ju inte död vid målgång, alltså fanns mer att ge. Hade energiintaget funkat som tänkt hade jag kanske inte behövt vila alls. Känner mig lite som den som gjorde det vinnande lagets sämsta sträcka på en stafett, typ Anna Haag i OS i Sotji. Missförstå mig rätt, jag gillar Anna Haag skarpt. Hon har inspirerat min egen träning mycket, och gör det fortfarande, men fick jag valet mellan att göra hennes sträcka och Charlotte Kallas sträcka är valet givet alla dagar i veckan.
  • Trainerträningen var en bra bas att stå på, men hur varierade pass jag än körde på Trainerroad så motsvarade de inte riktig körning. Det märkte jag efter ungefär halva rundan då det trots allt blir lite mer igångdrag och ryckig körning i verkligheten än vad som kan simuleras på trainern, något som mina ben inte riktigt var vana vid. Familjesituationen just nu krävde att jag körde trainer, så det var det bästa och enda alternativet, men för en framtida satsning behövs mer av den riktiga varan.
  • Jag bytte sadel inför Halvvättern. Riktigt riskabelt men kände mig tvingad. Den gamla sviktade för mycket och fick mig att lägga för mycket vikt på armarna, med ont i musklerna mellan skuldrorna som följd. Nya sadeln gav såklart skavsår, jag hann inte vänja rumpan vid den, men jag satt som klistrad och upplevde inga ryggbekymmer alls. Bra där!
  • Jag trodde att jag skulle vara nöjd med snabbåkning på VR efter denna sub8. Med några dagars eftertanke känner jag ändå ett sug att göra en satsning igen. Om det går att få till en lika bra grupp, både fysiskt och socialt, är jag väldigt sugen. Inte till VR 2016, men kanske 2017…
  • Har lyssnat på ”Love last forever” flera gånger sedan VR. Får rysningar av välbehag varje gång. Gött att få de positiva minnena av den låten.
  • Smolk i bägaren: firade sub4 med att köpa ett par fotokromatiska Bliz-glasögon. Blev kär i dem. Hade dem på VR. Tappade bort dem i målfållan, de måste ha lossnat från hjälmen när den satt fastknäppt i styret. Klant.

Äntligen dags för delmål 1 av 2 för många i klungan (inkl mig själv) och slutmålet för vissa andra: Halvvättern sub4 med Ride of Hope. Vi var beredda på att det skulle bli en blåsig dag. Jag och Hoffa hade knarkat väderprognoser och forskat i gamla pass för att försöka utröna hur mycket vind påverkar klungan. Prognosen sa att det skulle bli SW vind, vilket är bra för då blev det ganska rak motvind ner och sid-/medvind hem. Det skulle dock blåsa mycket, 8-9 m/s enligt prognos. Vi gjorde vårt bästa för att hitta ett schema vi trodde på.

För ovanlighetens skull fick jag en bra uppladdning denna gång. Alla barn sov ganska bra och jag kände mig utvilad när jag vaknade. Satte av mot Motala för att hämta ut nummerlapp och möta upp med de övriga.

Vi var 32 st till start tror jag. Genomgången höll vi i stadsparken och vinden bet verkligen. Jag stod och huttrade och längtade tills vi skulle få börja trampa.

Starten gick och vi satte av. I samma startgrupp fanns ytterligare en sub4 från RoH men de hade sagt att de skulle låta oss komma iväg och lägga sig bakom, vilket de gjorde. De respekterade vår önskan att köra själva, det var tacksamt, även om jag funderar på hur kul de kan ha tyckt det var att ligga bakom i 15 mil (vilket de faktiskt gjorde).

Så fort vi kom ut på vägarna så kändes det att det blåste. Det kändes också att det inte var ren motvind. Efteråt konstaterade Axel att det hade blåst 10-11 m/s, aldrig under 9 m/s. Vinden hade också vridit sig mot WSW så det blev mer kantvind än vi räknat med. Så första milen tog ordentligt på samtliga. Många fick slita, även jag. Pulsen var skyhög första milen men det kändes ändå rätt ok. Klungkörningen kunde varit bättre. Det var ryckigt och lite oroligt. Vid två tillfällen bromsade den framför mig hårt så jag fick kasta mig ut i den lilla bit vägren som fanns kvar. Kom upp jämsides med den framför men som tur var skedde aldrig några olyckor.

Vid första kontrollen i Ödeshög låg vi redan 2-3 minuter efter planen. I Borghamn låg vi 5 minuter efter. Nu började klättringen upp på Omberg, skönt att få ta det lite lugnt igen. Vi körde snyggt och säkert över Omberg samt enligt plan. I Stocklycke var det fortfarande de 5 minutrarna efter. Här tappade vi någon för en punktering men övriga tror jag hängde med.

Ut på stora vägen igen och nu fungerade klungan bättre. Det var fortfarande hård kantvind och många gick på rött. Vi tappade ett par stycken men jag kände ändå att vi inte kunde slå av på tempot för då hade vi inte klarat schemat.

När vi kom till vändpunkten under E4 hade vi t.o.m. tagit nån minut och nu blev det medvind ett tag. Farten skruvades upp ordentligt men kändes ändå hanterlig för de flesta. Vi kapade tid utmed hela sträckan. Mot slutet upp mot Skänninge fick vi hålla igen ett par gånger då farten trissades upp hela tiden. Väl i Skänninge kunde jag och Hoffa konstatera att vi var bara max 30 sekunder efter planen, det kändes verkligen som det skulle gå vägen nu… Om vinden inte hade vridit mot väster. Det gjorde att vägen från Skänninge blev i rejäl kantvind istället för lite snett bakifrån som jag hade räknat med. Denna kantvind tog riktigt hårt på många av oss. Vi bet i och jag sneglade på klockan. Vi låg som mest 2.6 km bakom ”idealcyklisten”, dvs snittet på 37.9 km/h och totaltiden 3h55min. Vid några tillfällen vände vi upp och fick medvind och farten trissades upp direkt. De 4 km från Sjökumla in mot Motala blev igen en rejäl kantvind. Nu gick plötsligt snöret för min del. Jag låg i långsamma ledet och fixade inte att hålla hjul i vinden. Jag sjönk som ett sänke genom klungan och hamnade bakom grindvakterna bland den andra sub4-gruppen. Det var väldigt retligt eftersom jag hade tagit mina förningar hela vägen och ville inte sluta med 5-6 km kvar. Jag vet inte var den klubban kom ifrån, jag kände inte att den var på väg och trodde jag hade fyllt på med energi. Trodde. Väl inbakad i gruppen återhämtade jag mig bra och fick en bekväm resa sista km. Väl framme i mål låg jag sist i vår sub4-grupp och stängde av min klocka på 4:00:01. Först vid diplomhämtningen fick jag min officiella tid: 3:59:57! Alla som var kvar i klungan klarade målgränsen. Underbar känsla!

Efter lite gruppfotografering gick hela klungan och åt tillsammans. Jag kastade i mig maten snabbt. Emma och barnen hade tagit emot oss vid mål och nu var barnen hungriga, så vi gick för att hitta ett matställe de skulle gilla. Det fick bli Sibylla.

Efter att alla var mätta och belåtna drog vi ner till mässtältet. När jag hämtade ut nummerlappen såg jag att de reade ut förra modellen av Bliz-glasögon med fotokromatiska linser. Jag tänkte för mig själv då att om jag klarade sub4 så skulle jag unna mig det som belöning. Jag hade slagit bort den tanken eftersom min klocka hade stannat på 4:00:01 men när den officiella tiden trillade in var det bara att gå in och belöna sig!

Allt som allt var det en riktigt bra dag. Det enda som bekymrar mig är varför jag inte kände klubban komma. I efterhand kan jag konstatera att jag inte följde min matplan strikt. 1 av 4 gels var kvar och 1 och 2/3 av totalt 4 snickers var kvar. Jag hade dessutom bara druckit en flaska. Så energiintaget ska jag definitivt bättra på till VR. Sedan kan man inte förneka att det var en riktigt jobbig vind. Den tog nog det bästa ur de flesta och under VR ser prognosen som tur är inte ut att vara så kämpig. Men tack vare vädret fick vi mycket bra analysunderlag för hur klungan påverkas av olika vindar. Jag ska studera ordentligt för att få ett så realistiskt schema som möjligt till VR.

20150607_8979 DSC_6777
Ser min familj efter målgång – Glädje! Fotograf: Monica Larsson

20150607_8991 DSC_6789
Rätt så sliten och glad att det är över. Fotograf. Monica Larsson

20150607_9012 DSC_6810_small

Nästan hela gänget efter målgång. Fotograf: Monica Larsson

En dålig start på träningsprogrammet mot VR. Kände första dagen då Mattias Recks program skulle ha börjat (3:e mars) att jag hade en liten förkylning i kroppen och bestämde mig för att vänta en dag. Gjorde det och genomförde resten av veckans fyra pass men hade ändå en liten känsla av förkylning i kroppen. Det var kanske dumt. I tisdags skulle vecka två ha börjat men då hade förkylningen eskalerat. Två dagar med lugn jobbpendling blev det men annars inga träningspass alls. Riktigt sur och segdragen förkylning. Nu sitter jag på söndagkvällen och ska planera in vecka tre i kalendern men har fortfarande en tät näsa och lite slemhosta kvar. Ska smyga igång med jobbpendling imorgon och känna efter, jag hoppas verkligen att jag är redo för hårdare träning. På schemat står Vo2-max, tröskelintervaller, styrkeintervaller och distans. Tung vecka med andra ord så kroppen måste vara riktigt frisk för att klara det. Jag ska inte göra något dumt, men jag är riktigt sugen på hårdträning nu så det är svårt att vara klok och avstå om det skulle visa sig nödvändigt. Får se hur det går.