Del tre i min klassikersatsning, Lidingöloppet. Ända fram till start var jag osäker på hur det skulle gå. Jag kände mig säker på att kunna hålla en viss fart en viss tid, men jag visste inte alls hur hälsenan skulle reagera. Under en semester i Spanien första veckan i augusti sprang jag lite för mycket, och hälsenan blev överbelastad. Efter Spaniensemestern så var löpningen på ett minimum. 5 pass blev det, varav det längsta var 8 km. Inte alls optimalt. Hjärtat kunde jag hålla igång bra med både rullskidor och cykling men mina leder behövde härdas för löpning. I samråd med sjukgymnast gav jag mig ändå klartecken att starta. Jag kände mig säker på att kunna springa en mil, i absolut värsta fall fick jag väl gå resten bara för att inte sabotera klassikern.

Det skulle ändå bli en bra helg. Både jag och Emma skulle springa och vi hade både barnvakt och hotell inplanerat. En romantisk getaway där vi först får frusta lungorna ur oss bland folk och fä på Lidingö. Kärlek.

Vi kom upp i god tid och fick parkering nära Lidingövallen, vi hade räknat med att ställa oss vid Ropsten och ta gratisbuss men det här blev bättre. Då fick vi genast jättemycket tid på Lidingövallen. Nummerlappen var snart fixad, vi fikade lite, Emma träffade en bekant, jag pratade med en kollega.

Till sist var det dags att röra sig mot starten på Koltorps gärde. Det var massor folk på väg dit, som ett packat lämmeltåg. Efter halva promenaden började jag jogga, dels för att bli varm och dels för att jag skulle starta 10 min innan Emma. Vi önskade varandra lycka till och jag joggade iväg. Han precis slänga upp överdragspåsen på traktorsläpet innan det var dags att gå in i fållan.

Så gick startskottet. Alla rusade iväg. Jag hade intalat mig själv att ta det riktigt lugnt, lyckades nästan. Jag tänkte innan att ett 5:00 min/km-tempo skulle vara behagligt och försökte hålla det. Den stora massan ville springa lite fortare än så och det var lätt att falla in i den rytmen. Kilometrarna rullade på och efter 6 km kom första vätskestationen. Jag klämde en av de fyra gels jag hade i händerna och svepte en mugg sportdryck. Tempot skruvades oavsiktligt upp lite. Ett 5:00-tempo gör det ju ganska lätt att hålla reda på km-passeringar, jag märkte för varje passering att jag hela tiden sprang lite fortare än 5:00 min/km för jag ”drygade ut” min ledning mot min idealtid lite hela tiden. Jag tänkte att det skulle bli en bra buffert mot senare delen av loppet.

Första delen var ganska lugn, publikmässigt sett. När vi kom till Lidingövallen ändrades det, vilket tryck! Nu var det mycket folk i flera km, vilken löparfest!

Första milen gick på ca 48 min. Helt ok och jag kände mig fräsch. Hälsenan kändes också bra. Nu började partiet mot Bosön, snart skulle jag känna igen lite av omgivningarna. Här var det mycket upp och ner. Jag märkte att jag sprang tvärtemot många andra, jag tog det riktigt lugnt uppför och lät benen rulla på nerför. Tog många placeringar i utförslöpor. Nu började det kännas att jag inte hade så många långpass i kroppen. Lårmusklerna blev trötta och vid 15 km kände jag för första gången att vänster vad började bli trött. Andra milen hade dock gått rätt bra, höll ca 50 min på milen så jag hade fortfarande 2 min tillgodo på ett 5:00-tempo.

Ut på sista milen vid Grönsta gärde och jag hade helt glömt bort backen som kom direkt. Det blev tungt mentalt att jag inte var beredd på den. Försökte tänka på tekniken men det var svårt att springa snyggt nu när jag var trött lite överallt. Jag hade trott att det skulle vara lite mer lättlöpt fram till Aborrebacken än vad det faktiskt var, det var ganska tungt nu. Så kom Aborrebacken. Nu gick jag för första gången, men så fort backen planade ut så började jag jogga igen. Nästan uppe på krönet så springer Tina F från Nocout om mig. Jag tänkte att hon nog var på väg mot 2:30 och att det skulle vara en bra rygg att hålla för att nå det målet. Men just då var jag lite för rädd för att gå på så mycket som skulle krävas, det var ju ändå 5 km kvar. Jag kollade på klockan, aborrebacken hade kostat tid. Nu låg jag precis på ett 5-tempo, med tanke på att loppet är 30,25 km så skulle jag behöva öka lite och försökte göra en ansträngning. Med 3 km kvar var det fortfarande ungefär samma läge. Jag började intala mig själv att inte jaga sönder mig. Karins backe är kvar, det kommer bli jättetufft. Jag ska ändå vara nöjd med loppet, för hälsenan har hållt utmärkt fram till nu. Så kom Karins backe. Inte så tuff som jag förväntat mig men den sinkade lite grann. 500 m skylten dök upp och jag ökade något. Jag såg målet när klockan passerade 2:30 men hade lite kvar. Sprang i mål på 2:30:26. Jag hade ändå överlevt mitt första Lidingölopp.

I mål träffade jag Tina. Hon sprang in på 2:29:30. Om jag hade naglat mig fast i hennes rygg så hade jag klarat det. Det kanske hade gått, pulsen var inte helt på mörkrött sista km. Men det gör inget nu. Jag är bara glad att jag kom i mål, hel och hållen.

Musklerna var inte vana vid det här och de kommer nog protestera i flera dagar efteråt, men senor och leder verkar ha hållt. Underbart!

Jag promenerade till Lidingövallen för att hämta väskan och skulle sedan tillbaka för att ta emot Emma i mål. Hon hade sprungit snabbare än hon trott så hon var redan i mål innan jag kom tillbaka på tiden 2:48:39, superbra!

Vi stapplade tillbaka till bilen och åkte till hotellet. En lång skön dusch senare var kroppen riktigt mör. Att ta sig ut till restaurangen 100 m från hotellet var nästan en svårare uppgift än själva loppet. Men det var det värt.

Nu har jag en tid att slå nästa gång. Jag måste göra åtminstone ett försök till. Det kändes lite tamt att ställa upp i ett lopp och inte vara fullt förberedd för det. I år var det för mycket fokus på cykel så när väl löpningen skulle rampa upp var kroppen inte beredd på det. Så fort hälsenan är helt bra så ska löpning bli ett självklart inslag i den vanliga träningen. Förhoppningsvis blir då 2018 ett mycket bättre, och skadefritt, löparår.

Smärtan jag haft i hälsenan senaste tiden vägrade ge med sig. Det gjorde inte jätteont, men det var tillräckligt för att jag skulle veta att senan försökte säga mig något. Jag bokade en tid hos en fysioterapeut för att ta reda på hur det låg till. Väl där blev jag undersökt både ”manuellt” och med ultraljud. Ultraljudet visade att vänster hälsena var större, 7,4 mm mot högersidans 5,9 mm. Inte många mm som skiljer men procentuellt sett hade det, enligt fysion, betydelse. Som kuriosa nämnde han i förbifarten att en sena som var mer än 12 mm tjock betraktades som av, och hölls endast ihop av ”någon annan tjock smet”. 7,4 mm var alltså ingen större fara, men jag blev ändå ordinerad löpvila i två veckor samt stötvågsbehandling under den tiden. Totalt blev det 3 behandlingar med stötvågsmaskinen och dessutom rehabövningar 2 gånger om dagen: 3×15 excentriska enbenståhävningar, först med rakt ben och sedan 3×15 igen med böjt ben.

Nu har jag haft min tredje behandling. Har det gett resultat? Jag vet inte. Jag tycker mig känna att stelheten på morgnarna har minskat lite, men den finns fortfarande kvar. Jag är större på vänster sida och det ömmar om jag klämmer senan mellan tummen och pekfingret. Samtidigt är hälsenor en långsam process, fysion trodde att det kommer krävas ca 6-9 månader innan det känns helt bra. Inget jättekul besked, såklart, men samtidigt var det inget som hindrade att jag kunde börja löpträna försiktigt. Med försiktigt menades kanske 1 km till en början, jag får se hur det går… Jag kan också lägga på mer vikt på tåhävningarna. Det som bestämmer hur snabbt jag kan gå framåt med övningar/löpning är hur det känns morgonen därpå. Om det känns som vanligt kan jag fortsätta med den belastningen, känns det bättre än vanligt kan jag öka på lite, ömmar det mer får jag backa hem lite.

Jag fick också ”klartecken” att genomföra Lidingöloppet. Risken att jag skulle göra något som gav bestående men bedömde han som liten, det enda är nog att jag förlänger rehabtiden lite grann. Hade jag inte siktat mot en klassiker så hade jag troligtvis avstått men nu ska jag nog ta mig igenom på något sätt. Även om jag går hela Lidingöloppet så är ju en superklassiker fortfarande inom räckhåll. Troligtvis kommer det dock kännas bra i hälsenan under loppet, smärtan får jag dagarna därpå. Däremot kommer nog andra muskler ömma en hel del under loppet med tanke på att löpträningen helt avstannat…

Att växla mellan sporter är inte lätt. Jag har nästan alltid lyckats gå på för hårt med löpningen efter Vätternrundan. Jag brukar säga att min kondition är för bra för mina leder. Jag trodde att jag i år skulle lyckas vara bättre på att lyssna på min kropp, jag hade fel. Jag hör vad kroppen säger men jag har inte lyssnat.

Som alltid är det en kombination av faktorer, även om det nu nog i grund och botten handlar om min vilja att prestera bra på alla klassikerlopp i allmänhet och (just nu) Lidingöloppet i synnerhet. Efter VR tycker jag att jag fick till en rätt bra mix av löpning och rullskidor, allt för att minska skaderisken. Sedan byttes hemestern ut mot semestern. Först ett besök hos svärföräldrarna och sedan vidare för en vecka i Spanien, där jag nu är. Packningen gjorde att bara löparskorna fick plats. I Lidköping anmälde jag mig någorlunda spontant till Läckövarvet. 21 km mestadels asfalt. Ytterligare ett intervallpass blev det innan avfärd mot Spanien. Spanien erbjöd MJFF i lugnt tempo, annat var inte möjligt för mig i den värmen. Redan efter första passet i Spanien kände jag mig lite stel omkring vänster hälsena. Antingen inflammerad hälsena eller möjligen en inflammerad bursa. Efter andra passet blev det lite värre. Jag började googla och hittade nån länk på marathon eller runnersworld, minns inte vilken, där stretching flera gånger per dag och excentriska tåhävningar två gånger per dag var receptet. Under förutsättning att det är en inflammerad hälsena. Jag sa till mig själv att jag skulle vila från löpning men suget efter träning, och lite pressen inför Lidingö, gjorde att jag ändå ville köra ett tredje pass. Jag kände efter noga på morgonen och var lite tveksam till start men bestämde trots allt att bege mig ut. Dumt med facit i hand. Smärtan tilltog efter passet.

Nu är det definitivt löpförbud på några dagar. Klickade också hem boken ”nya motions- och idrottsskador och deras rehabilitering” efter tips från Erik Wickströms bok. Känns som att jag behöver en sån lite nu och då…

När jag är hemma kan jag stilla konditionssuget med både cykel och rullskidor. Om inte en snabb förbättring ses på några dagar så får jag kontakta en fysioterapeut för en ev mer korrekt diagnos och rehabilitering.

Så var det dags för Göteborgsvarvets seedningslopp, 10 km på Bråvalla flygplats.

Några veckor innan loppet kändes det ok. Det kändes som att mitt drömmål att springa under 40 min skulle kunna gå vägen. Jag hade sprungit 7 km i 4:00-tempo på en lunchlöpning och kände att jag hade mer att ge. 3×2 km på en annan lunchlöpning gick också undan. Sedan blev jag förkyld och kunde inte träna ordentligt på två veckor. Med två veckor kvar till loppet blev jag äntligen frisk och kunde träna på, frågan var bara om jag skulle komma i form.

Nu var det alltså upp till bevis. Jag kom till Bråvalla en timma innan start och hämtade ut nummerlapp. Började känna lite på kroppen, benen kändes sega. Med en 25-30 min kvar till start började jag värma upp lite mer seriöst, benen kändes riktigt sega. Som klumpar.

Kände ingen i startfältet som hade samma tidsambition som jag. Snackade med en kille som också ville springa under 40, då hade jag åtminstone någon rygg att hålla. Startskottet gick och alla for iväg som gaseller! Kollade efter 200-300 m och tempot var 3:30, trots motvind på denna landningsbana. Alldeles för fort för mig så jag slog av på tempot och släppte iväg alla ryggar framför mig, inkl sub40-killen. Målet var dels att försöka hålla 4:00 ganska jämnt rakt igenom loppet och dels att inte gå ut för hårt utan istället kunna springa ifatt folk som gick ut för hårt.

Första 1,5 km var i både mot- och medvind, sedan kom den långa flygrakan med motvind och svagt, svagt motlut. Jag tänkte inte så mycket på det då, för jag hade fortfarande ryggar att hålla koll på framför och försökte fokusera på dem istället. Jag hade några sekunder tillgodo vid 2 km, när jag kommit till slutet på rakan så var de borta. Jag blev också lite mer ensam nu, ryggarna jag hade framför mig hade gått lite för hårt från början så de flesta sprang jag om. Jag blev ensam biten in mot varvning men lyckades nästan hålla tänkt tempo ändå. Vid varvningen var jag 10 sek bakom planen men hade kommit ikapp sub40-killen och låg någon meter bakom. Motvinden ut från varvning sänkte tempot rejält och vid 6 km låg jag 25-30 sek bakom. Jag anade redan nu att sub40 skulle bli svårt, framför allt med flygrakan i motvind/motlut kvar, men ville ändå klara 40:45 (som var årets gräns för startgrupp 2). Jag borrade ner huvudet på flygrakan och lämnade sub40-killen bakom samtidigt som jag tog någon enstaka placering. Vid slutet på flygrakan låg jag 50 sek efter och började tappa hoppet även om startgrupp 2. En Akelelöpare sprang om mig och sänkte humöret ytterligare. Jag tänkte ändå borra på som jag gjorde på den långa rakan och tempot blev betydligt högre, tack vare både medvind och medlut. Akelelöparen var bara ca 10 m framför på upploppsrakan och jag gav allt jag hade. Lyckades faktiskt ta honom i spurten och stannade min egen klocka på 40:51. Lite besviken över att det gått så dåligt och att jag troligtvis missade grupp 2 också. Det var förvisso personbästa på 10 km men jag trodde jag hade mer i kroppen. Den officiella tiden blev 40:43 och en 18:e plats bland männen, det lyfte humöret något.

Jag trodde inte att det skulle vara så mentalt jobbigt att springa på flygfältet men det var verkligen en kamp mot hjärnan. Tror inte att jag gör om det här loppet, det är roligare när det händer något med banprofilen och man får annat att tänka på. Men man ska aldrig säga aldrig.

Race Report – DM/KM 10000 m.

Jag hade aldrig sprungit 10000 m på bana innan så jag visste inte riktigt vad som väntade. Innan loppet hade jag kikat på varvtidsräknaren. Baserat på mina tusingar skulle jag springa 400 m på 1:34 med en totaltid på 39:22. Det lät lite väl fort, jag gissar att jag är snabbare än vad jag är uthållig. Min egen gissning innan, när jag anmälde mig, var att jag skulle springa på ungefär 42 min.

Jag pratade med några i startfältet och det var flera som skulle gå mot sub40. Jag tänkte att jag kunde försöka hålla deras ryggar så gott det går.

Innan startskottet tappar klockan satelliterna och jag märker aldrig att den inte återhämtar sig, förrän halvvägs in på första varvet. För att inte få några konstiga auto-laps så började jag fippla med klockan och stängde av GPS helt och hållet. Jag körde med manuella laps vid varje varvning istället. Jag hade också sett till att ha varvräknaren framme på displayen. Typiskt bra grej, det hade inte gått att hålla reda på alla 25 varv själv.

Jag såg till att hålla rygg på J, som sa sig sikta sub40. TH var också precis i närheten så jag kände att det var nog ett bra tempo. Efter ett par varv blir det en lucka framför Jonas, vi höll inte riktigt sub40-fart. Men jag låg kvar för jag kände att detta nog var tillräckligt tufft. Efter ytterligare ett par varv glider några, bla TH, ifrån klungan och några tappar, däribland J. Till slut var det bara FM framför mig och det kändes inte som att några var bakom heller, men det var det säkert. FM var en bra rygg att hålla, jag hade inte orkat springa så fort själv.

Efter kanske 10 varv började jag få håll. Nu började det också bli tradigt att springa runt runt hela tiden. Negativa tankar började komma men jag sa åt mig själv att ta ett varv i taget. Efter ytterligare några varv släppte hållet och det gick genast lättare att hålla rygg på FM. Mot slutet låg vi runt 1:42 per varv och när klockan ringde för sista varvet slog totaltiden precis om till 40 min. Sub40 var alltså att glömma men det skulle åtminstone bli under 42, som jag gissat att jag kanske skulle klara. Sista varvet gick klart snabbare och i mål blev tiden 41:36. Gött! Nu har jag ett PB på milen. Det är en bit kvar till sub40 men det är inte så långt kvar till att bli seedad i 2:a startgrupp på GV. Kanske en tid runt 40:40 räcker till det. Kanske att det är möjligt att göra den 7:e november med lite specifik träning.

Det jag undrar nu är bara vilken typ av träning som ska till för att orka hålla farten uppe längre än jag klarar just nu. Kanske är det bara så att det är ”mer träning” som är grejen, jag har ju trots allt inte sprungit så mycket (något blåsorna under fötterna kan intyga).

Totalt sett en rolig kväll. Kul arrangemang. Nöjd med tiden. Det finns lite att jobba på.

Precis som föregående år dog cyklingen ut efter VR. Jag är en av de som alla riktiga cyklister beklagar sig över när de noterar att det blivit mycket glesare med cyklister på vägarna efter VR. Cyklingen har tagit mycket tid under våren och när huvudmålet är avklarat är det skönt att ta det lugnt ett tag. Förutom att ta det lugnt ville jag också ha mer tid över med familjen. Lägg därtill att semestern börjar, vi far kors och tvärs, då blir det svårt att få till träning.

Jag har märkt att jag funkar bäst i projektform. Jag behöver ett tydligt mål att satsa mot för att känna mig nöjd och motiverad. Nästa år blir det ingen storsatsning inför VR. Det får vänta en liten stund. Jag kommer cykla runt sjön ändå, men i ett beskedligare tempo. Istället har jag velat sätta upp ett mål tillsammans med min fru. Hon cyklar inte, än, men springer gärna. Jag har inget emot löpning, det har bara blivit så att jag tycker mer om cykling. Mitt (vårt) nästa mål kommer dock vara löprelaterat: vi har anmält oss till Göteborgsvarvet 2016. I detta ligger inte bara själva loppet utan en helg på hotell i Götet, bara hon och jag. Då jag nuförtiden ofta bara får ca 40 cm av vår 180 cm breda säng, inte sällan med en barnfot som sparkar in i revbenen, är en helg med god sömn i en skön säng hårdvaluta och en bra motivator!

Jag har aldrig sprungit GV förut. Jag har inte sprungit 21 km alls. Det längsta jag gjort är några 12 km rundor och de längsta loppen är 10 km. Kanske inte så konstigt då jag sällan springer. En normal målsättning borde egentligen vara att ta mig runt GV och se vad det är för något. Jag hittar inte så bra i Göteborg heller så det skulle vara ett bra tillfälle att bara småjogga, lära mig gatunamn osv, men det funkar inte riktigt för mig. Jag gillar tuffa mål! Jag gillar också snygga, jämna siffror och en sådan snygg siffra är 1:30, eller 90 min. Det vore riktigt kul att springa under 90 min, men jag vet verkligen inte om jag pallar det. Det är en fart på 4:17 min/km.

Som ett delmål till allt detta finns att göra en bra tid på ett seedningslopp till GV. I november går ett lopp i Norrköping. Det är på 10 km. För att få en bra startgrupp i GV och en indikation på att 90 min är möjligt är delmålet att springa de 10 km på 40 min, ännu en jämn och fin siffra.

Då mitt hjärta med all säkerhet är starkare än mina löparben så gäller det att börja försiktigt. Jag har börjat springa några gånger i veckan. Bara lugn löpning för att stärka leder och ligament. Hittills bara på grusväg, förutom i helgen då det blev 8 km asfalt hos svärföräldrarna. Någon dag senare blev det vandring i snygga, icke fotriktiga skor en hel dag på Astrid Lindgrens Värld. Efter det har jag små känningar i knät. Om det är löpningen eller dagen på ALV som är boven vet jag inte, förmodligen en kombination, men jag tar det lugnt några dagar extra och kör prehabstyrka istället.

Nu blir det att knarka löparforum, böcker mm för att hitta bra upplägg för löpningen!

Ett led i att, när jag väl blir helt frisk, faktiskt få hålla mig frisk är att löpa mer. Eller ja, helt enkelt träna mer allsidigt och då har löpningen blivit ytterligare en ingrediens i träningsbuffén.

Min löpträning inför loppet var väl inte så mycket att hänga i julgranen. Några 5 km-rundor på luncherna innan jag började cykelpendla och två 9 km-rundor de senaste helgerna var mitt facit. På en av de längre rundorna lyckades jag hålla 4:31-tempo själv så förhoppningen fanns att kunna klara sub45 på blodomloppet.

Jag var nykittad inför loppet med en NocOut-tröja, köpte en t-shirt av en annan medlem som köpt fel storlek. Ställde mig i första startled då jag trodde mig ha sub45-kapacitet och knappade in 4:29 som tempo i Virtual Partner på min garmin. Gott om NocOut-folk i klungan.

Starten gick och vi började springa på. Första km-markeringen kom och jag noterade att jag sprungit på 4:10. Alldeles för fort. Jag saktade ner lite, trodde jag. Andra km-markeringen kom och tempot var 4:10 även på denna km. Nu drog jag ner ytterligare på tempot, men inte så mycket som jag trodde. 4:18 var tempot på km 3. Nu började jag bli trött och känna att benen stumnade lite. Vidare genom Hejdegården och mot Ramshäll. Backen upp i Ramshäll blev riktigt jobbig. Varmt var det också. Tack vare den hårda öppningen låg jag före min plan men nu knappade Virtual Partner snabbt in på mig.

Vid mellantiden vid 6 km låg jag i princip i paritet med planen. Nu trodde jag det skulle bli mest flackt/nerför mot stan. Ack, så fel jag hade. Det var ändå rätt kuperat där och jobbigt att springa. Jag fortsatte att tappa.

Genom centrum var det folkfest och kul att springa även om det var tungt, att jag nästan var i mål bidrog säkert också till att det upplevdes kul. Kom in i mål på 46:29 och plats 336. Nytt personligt rekord, även om det inte blev så bra som jag hade hoppats.

Jag gjorde två observationer under loppet som jag tar med mig.
Observation 1: Vilken klubbkänsla det finns i NocOut! Alla med NocOut-kläder som sprang om mig hejade på och pushade, trots att de också säkert var trötta. Utmed banan stod också där NocOut-folk som applåderade och hejade när jag sprang förbi. Riktigt härlig stämning!
Observation 2: Jag verkar ha bättre hjärta än löparben. Kanske inte så konstigt då jag cyklar mycket och springer…inte lika mycket. Benen tog slut utan att jag kände mig helt utpumpad. Hjärtat fick jobba ändå, snittpulsen var 190 bpm under loppet, men det kändes ändå som att benen sa ifrån innan konditionen.

Allt som allt gav det blodad tand på löpning och jag måste lära mig lite mer om löpteknik/löpträning för att bli ännu bättre.

Idag kom jag ut på lunchen för en löprunda. Skönt att jag hade bestämt mig för psyket testades verkligen. Jag satt i möte fram till kl. 12.15 (brukar äta lunch 11.30, så nu var jag riktigt hungrig) och när jag kliver ut så duggregnar det. Men ut och springa skulle jag, hungern och vätan till trots!

Eller, ja, springa. Kikade lite på Malin Ewerlöfs nybörjarprogram för löpning. Då min kondition är bra mycket bättre än vad mina leder är så är jag rädd att gå på för hårt från början, speciellt när fötterna är som de är. Det blev totalt 4 km, varannan km joggandes och varannan gåendes. Kändes sådär att gå. Ville springa hela tiden. Så härligt att få röra på sig!

Hoppas fötterna svarar bra på löpningen så att jag kan trappa upp lite mer snart. Lunchlöp kan bli en skön grej under vintern.