Del tre i min klassikersatsning, Lidingöloppet. Ända fram till start var jag osäker på hur det skulle gå. Jag kände mig säker på att kunna hålla en viss fart en viss tid, men jag visste inte alls hur hälsenan skulle reagera. Under en semester i Spanien första veckan i augusti sprang jag lite för mycket, och hälsenan blev överbelastad. Efter Spaniensemestern så var löpningen på ett minimum. 5 pass blev det, varav det längsta var 8 km. Inte alls optimalt. Hjärtat kunde jag hålla igång bra med både rullskidor och cykling men mina leder behövde härdas för löpning. I samråd med sjukgymnast gav jag mig ändå klartecken att starta. Jag kände mig säker på att kunna springa en mil, i absolut värsta fall fick jag väl gå resten bara för att inte sabotera klassikern.
Det skulle ändå bli en bra helg. Både jag och Emma skulle springa och vi hade både barnvakt och hotell inplanerat. En romantisk getaway där vi först får frusta lungorna ur oss bland folk och fä på Lidingö. Kärlek.
Vi kom upp i god tid och fick parkering nära Lidingövallen, vi hade räknat med att ställa oss vid Ropsten och ta gratisbuss men det här blev bättre. Då fick vi genast jättemycket tid på Lidingövallen. Nummerlappen var snart fixad, vi fikade lite, Emma träffade en bekant, jag pratade med en kollega.
Till sist var det dags att röra sig mot starten på Koltorps gärde. Det var massor folk på väg dit, som ett packat lämmeltåg. Efter halva promenaden började jag jogga, dels för att bli varm och dels för att jag skulle starta 10 min innan Emma. Vi önskade varandra lycka till och jag joggade iväg. Han precis slänga upp överdragspåsen på traktorsläpet innan det var dags att gå in i fållan.
Så gick startskottet. Alla rusade iväg. Jag hade intalat mig själv att ta det riktigt lugnt, lyckades nästan. Jag tänkte innan att ett 5:00 min/km-tempo skulle vara behagligt och försökte hålla det. Den stora massan ville springa lite fortare än så och det var lätt att falla in i den rytmen. Kilometrarna rullade på och efter 6 km kom första vätskestationen. Jag klämde en av de fyra gels jag hade i händerna och svepte en mugg sportdryck. Tempot skruvades oavsiktligt upp lite. Ett 5:00-tempo gör det ju ganska lätt att hålla reda på km-passeringar, jag märkte för varje passering att jag hela tiden sprang lite fortare än 5:00 min/km för jag ”drygade ut” min ledning mot min idealtid lite hela tiden. Jag tänkte att det skulle bli en bra buffert mot senare delen av loppet.
Första delen var ganska lugn, publikmässigt sett. När vi kom till Lidingövallen ändrades det, vilket tryck! Nu var det mycket folk i flera km, vilken löparfest!
Första milen gick på ca 48 min. Helt ok och jag kände mig fräsch. Hälsenan kändes också bra. Nu började partiet mot Bosön, snart skulle jag känna igen lite av omgivningarna. Här var det mycket upp och ner. Jag märkte att jag sprang tvärtemot många andra, jag tog det riktigt lugnt uppför och lät benen rulla på nerför. Tog många placeringar i utförslöpor. Nu började det kännas att jag inte hade så många långpass i kroppen. Lårmusklerna blev trötta och vid 15 km kände jag för första gången att vänster vad började bli trött. Andra milen hade dock gått rätt bra, höll ca 50 min på milen så jag hade fortfarande 2 min tillgodo på ett 5:00-tempo.
Ut på sista milen vid Grönsta gärde och jag hade helt glömt bort backen som kom direkt. Det blev tungt mentalt att jag inte var beredd på den. Försökte tänka på tekniken men det var svårt att springa snyggt nu när jag var trött lite överallt. Jag hade trott att det skulle vara lite mer lättlöpt fram till Aborrebacken än vad det faktiskt var, det var ganska tungt nu. Så kom Aborrebacken. Nu gick jag för första gången, men så fort backen planade ut så började jag jogga igen. Nästan uppe på krönet så springer Tina F från Nocout om mig. Jag tänkte att hon nog var på väg mot 2:30 och att det skulle vara en bra rygg att hålla för att nå det målet. Men just då var jag lite för rädd för att gå på så mycket som skulle krävas, det var ju ändå 5 km kvar. Jag kollade på klockan, aborrebacken hade kostat tid. Nu låg jag precis på ett 5-tempo, med tanke på att loppet är 30,25 km så skulle jag behöva öka lite och försökte göra en ansträngning. Med 3 km kvar var det fortfarande ungefär samma läge. Jag började intala mig själv att inte jaga sönder mig. Karins backe är kvar, det kommer bli jättetufft. Jag ska ändå vara nöjd med loppet, för hälsenan har hållt utmärkt fram till nu. Så kom Karins backe. Inte så tuff som jag förväntat mig men den sinkade lite grann. 500 m skylten dök upp och jag ökade något. Jag såg målet när klockan passerade 2:30 men hade lite kvar. Sprang i mål på 2:30:26. Jag hade ändå överlevt mitt första Lidingölopp.
I mål träffade jag Tina. Hon sprang in på 2:29:30. Om jag hade naglat mig fast i hennes rygg så hade jag klarat det. Det kanske hade gått, pulsen var inte helt på mörkrött sista km. Men det gör inget nu. Jag är bara glad att jag kom i mål, hel och hållen.
Musklerna var inte vana vid det här och de kommer nog protestera i flera dagar efteråt, men senor och leder verkar ha hållt. Underbart!
Jag promenerade till Lidingövallen för att hämta väskan och skulle sedan tillbaka för att ta emot Emma i mål. Hon hade sprungit snabbare än hon trott så hon var redan i mål innan jag kom tillbaka på tiden 2:48:39, superbra!
Vi stapplade tillbaka till bilen och åkte till hotellet. En lång skön dusch senare var kroppen riktigt mör. Att ta sig ut till restaurangen 100 m från hotellet var nästan en svårare uppgift än själva loppet. Men det var det värt.
Nu har jag en tid att slå nästa gång. Jag måste göra åtminstone ett försök till. Det kändes lite tamt att ställa upp i ett lopp och inte vara fullt förberedd för det. I år var det för mycket fokus på cykel så när väl löpningen skulle rampa upp var kroppen inte beredd på det. Så fort hälsenan är helt bra så ska löpning bli ett självklart inslag i den vanliga träningen. Förhoppningsvis blir då 2018 ett mycket bättre, och skadefritt, löparår.