Så var Vätternrundan över för denna gång. I väldigt korta drag kan den sammanfattas så här: Man cyklar som man tränat.

Vi var 20-talet cyklister från Håkans och Peters sub9-grupper i Ride of Hope. Starttiden var 03:42. Min uppgift, förutom att cykla med, var att ha koll på att vi skulle nå målet, 08:45. Prognosen hade talat om medvind ner till Jönköping och motvind utmed hela västsidan, men inte så starka vindar.

Ner mot Jönköping gick det fort, som väntat. Medvinden skjutsade på oss och vi kom låg bättre och bättre till i tidsschemat, vi skulle behöva det på västsidan. En stund efter start trodde en i gänget att han punkterat. Vi skulle inte stanna för punktering men två i gänget valde själva att stanna och hjälpa honom tillbaka. Det visade sig att det inte var en punktering och alla tre var snart tillbaka. Allt flöt på bra ner till Jönköping, med en kort kisspaus vid Gränna. I Jönköping fick vi känna på den nordliga vinden, och den var inte dålig. Stora, vita gäss på Vättern. Direkt ut ur Jönköping hamnade vi ändå lite i lä, istället var det mycket cyklister på vägarna och uppförsbackar. Vi fick formera oss på ett led för att komma upp och förbi. Jag ledde ledet här. Kanske dumt att ta en sån lång förning men det kändes ok i benen. I Fagerhult stannade vi planenligt för att fylla på med energi. Stoppet var sagt att vara fem minuter, det blev sex. Tyvärr missade en tiden och kom inte med i gänget. Efter Fagerhult tappade vi en person på grund av punktering och ytterligare än person som inte orkade hålla rulle när vi på ett led åkte om en stor klunga.

Vinden gick hårt åt oss här. Jag vet inte om det var vind framifrån, från höger eller vänster. Det kändes som att den kom från alla håll, det enda jag vet var att den inte kom bakifrån. Vi slet oss vidare genom Hjo och Karlsborg. Jag började här känna av min rygg en del. Jag har egentligen aldrig haft pass längre än 15 mil, och passen var inte så många till antalet heller. Fler personer gick ner och vilade bakom grindvakten. Vid Boviken blev det tungt för mig. Ryggen smärtade mer och mer. Benen var inte jättepigga men ryggen var värre.

Vid Aspa stod jag inte ut längre. Jag hade en förhoppning att kunna hänga med till vändpunkten/medvinden vid Askersund men var tvungen att släppa iväg klungan. Jag ställde mig vid vägkanten och försökte stretcha ryggen lite. Innan jag fortsatte. Jag hade trott att någon bra klunga skulle komma ifatt men det gjorde det aldrig. Istället åkte jag om cyklist efter cyklist och ingen höll min rygg längre än 30 sekunder. Inte mycket draghjälp alltså.

Till slut nådde jag vändpunkten vid Askersund. Nu kom det lite med-/sidvind som gjorde att farten steg. Jag insåg ändå att det skulle bli tufft att nå en sub9 själv så jag bestämde mig för att få lite valuta för pengarna och stanna i Hammarsundet för en kaffe, bulle och banan. Sedan tuffade jag vidare. Tyvärr kom det inga snabba cyklister nu heller utan jag var den snabbaste på det partiet. Det var förvisso en skön känsla i sig att jag trots att jag är trött kunde hålla bra fart. Någon mil innan Medevi blåste tre personer om och jag hann inte reagera och hänga med. I skogarna efter Medevi kom ytterligare fyra i en liten grupp och körde om, dessa hann jag hänga på och vi turades om att dra. På väg in mot Motala kom vi ikapp de tre som åkt om mig tidigare och vi sju höll sedan ett bra tempo in hela vägen. Tiden blev 9:07. Ingen tid jag är speciellt nöjd med.

Jag hade trott att det skulle gå mycket bättre. Förra veckans besked på Halvvättern fick mig att tro att det skulle vara lätt att klara sub9. Man kan skylla på mycket. Kanske slarvade jag för mycket med energin och om jag inte gjort det kanske benen hade varit lite piggare och jag hade orkat ha en bra hållning som inte saboterade ryggen. Vindarna på västsidan spelade nog in en hel del också. Men faktum kvarstår att jag inte hade tillräcklig mängdträning. På sätt och vis är jag ändå nöjd med tanke på hur året har varit med foten och brist på träning. Men det är ändå alltid surt att släppa klungan och inte få rulla i mål tillsammans med dem.

Återsåg gänget efter vid maten. Skönt att sitta ner och prata med dem. De hade lyckats komma in på 8:48 endast tre minuter efter plan och med god marginal till 9 timmar. Bra farthållning och kul att de klarade det!

Lessons Learned:
– Det här var första gången något annat än benen satte stopp för mig. Annorlunda upplevelse. Men tittar jag tillbaka på min träning senaste tiden så är det väldigt få långpass och väldigt få styrkepass för mage/rygg. Till nästa år behöver jag träna mer bålstyrka/uthållighet.
– Även om energin inte var det som fällde avgörandet hade det nog en del med i ekvationen. Att verkligen köra med ett matschema slaviskt från början är ett måste. Att äta när man känner att det behövs är ofta för sent.

Nu ser jag fram emot lite vila och en period med mer varierad träning. Just nu är jag inte jättesugen på cykel igen men det kommer ändra sig om några dagar.

Halvvättern 2014

Sub8-klungan jag åkte med förra året skulle göra ett försök att gå under 3:42. Ett tufft mål. Jag är inte alls tränad för det men hade lovat att vara med och dra så länge jag bara kunde. Min målsättning var att finnas med i 5 mil och allt över det skulel bara vara bonus. Eftersom det var kant-/motvind ner så var min inre förhoppning att hänga med till vändpunkten för att få medvind hem.

Tror vi var 14-15 st till start. Det blev ryckigt i början. Små vägar och eftersom vi inte startade först så blev det till att åka om en del cyklister. I en rondell precis efter vi åkt över väg 50 fick vi stanna för en ambulans och när vi satte igång igen tappade vi direkt Dag, som inte hade märkt att vi satte fart. Efter någon kilometer ytterligare var Henrik tvungen att släppa. Det fick jag höra efter loppet, jag märkte inte förrän efter 2-3 mil att han inte var med.

Tempot var tufft för mig från start. Låg mellan 85-90% konstant tror jag. Fick kämpa så att jag t.o.m. hade tufft att pilla i mig energi när jag behövde. Men så helt plötsligt var vi vid Omberg. Nu kunde jag andas ut. Backar är min styrka så nu kunde jag ligga i gruppen och återhämta mig. Kunde t.o.m. putta på en kille som fick fel växel. I med energi och nu kändes det bra igen. Kunde konstatera att det är rätt vackert på Omberg, har inte varit där sen en klassresa när jag var 8-9 år. Såg familjen Spetz stå och heja på där, det gav också en energiboost. Här tappade Kasper sitt visir. Han vände, hämtade det och kom sedan tillbaka till gruppen. Starkt.

Ner på platten igen och tufft i kant-/motvinden. Vi låg 5-6 km bakom ”idealcyklisten” (40,5 km/h) och det skulle bli tufft att hämta igen det.

Vi tuffade på och milen försvann. Jag blev gladare och gladare över hur bra mina ben var. Vid 95-100 km blev det väldigt böljande väg och det var ryckig körning. Några starka drog och det blev utdraget i ett led, kändes som att alla fick täppa luckor där. Vi fick igång lite belgisk till slut men jag var tvungen att lägga mig bakom några förningar och vila. Jag rullade med några gånger tills vi kom ut på platten igen. Nu hade vi svängt om och hade sid-/medvind. Jag kunde inte längre hjälpa till utan fick fullt upp att försöka hänga med.

Till slut, vid 115 km gick snöret för mig. Samtidigt gick snöret även för Alexander. Han behövde uträtta behov, efter det fortsatte vi tillsammans. Efter depån i Skänninge märkte jag att han tappade mer och mer. Väntade in honom några gånger, sedan sa han att jag fick gå iväg om jag ville. Efter en uppförsbacke var han långt bakom, så jag bestämde mig för att gå ikapp en cyklist som hade släppt ett kort tag efter oss. Det var jobbigt, för nu var det ren sidvind. Till slut kom jag ikapp, det var en kille från Onsala (tror jag) som legat bakom oss från start. Vi kunde hjälpas åt lite i sidvinden och snacka i medvinden.

När jag släppte klungan tänkte jag att det vore gött med sub4 åtminstone. Vid sjökumla insåg jag att det var möjligt. Jag jagade på min medcyklist, som var rätt slut nu. Jag drog den mesta biten, men ibland fick jag välbehövlig hjälp av honom. In på verkstadsvägen var det motvind, fartgupp och kullersten. Jobbigt! Benen brände rejält, de var riktigt slut, men nu var vi nära. Vi kom i mål. Jag fattade inte var tidtagningen slutade så jag jagade på ända in, det hade jag inte behövt. Min klocka stannade på 3:59:33 men marginalen till sub4 var större än så, 3:58 blev den officiella tiden. Tydligen var det 38:e bästa tid. Det kan jag bara vara nöjd med.

Klungan hade splittrats lite några mil efter jag släppt. Inga klarade målet, de bästa körde in på 3:46. Bra jobbat ändå.

Jag är väldigt nöjd över att jag kunde trycka på så pass mycket, trots att benen skrek av plåga. Väldigt överraskad att jag kunde hjälpa till och ta mitt ansvar i 10 mil. Jag borde inte ha så bra ben, med tanke på hur lite jag tränat. Framför allt har jag inte tränat så mycket fart. Det som dock gladde mig mest är att jag under loppet bara hade en ynka känning i foten. Då hjälpte det att knyta foten (typ som att knyta näven) några sekunder, sedan släppte det. Efter loppet har jag inte haft ont eller domningar i foten alls! Väldigt skönt resultat!

Ett kul och vackert lopp som jag säkert kommer åka fler gånger.