Årets stora mål med löpningen var äntligen här. Innan själva racerapporten börjar måste jag börja med en tillbakablick, detta för att riktigt understryka hur nöjd jag var med loppet.

Vägen fram – Vinter
Direkt efter VR förra året ville jag ha en annan utmaning. Jag och frun bestämde att vi skulle springa GV tillsammans. Jag kände mig stark efter VR och ville försöka bevara formen så gott jag kunde. Därför satte jag upp ett tufft mål: jag skulle genomföra GV på under 90 minuter. Träningen gick bra och i november sprang jag ett seedningslopp i Norrköping för att se hur formen var. Jag klarade milen på 40:43, inte så snabbt som jag hoppats men jag kände ändå att jag var på rätt väg. Sedan hände något. Jag började få känningar i hälen efter löpturer. Först bara under dagen. Sedan dagen efter och efter ett tag satt känningarna i flera dagar efter ett pass. Som mest kändes det när jag satte ner fötterna på golvet på morgonen. Jag anade redan att det var plantar fasciit (jag har haft det förut, fast då i höger fot). I februari kom jag till en sjukgymnast som kunde bekräfta det. Det kändes såklart surt, men jag tror ändå det var till det bättre. Mer om det sen.

Sjukgymnasten gav mig rehabövningar för att bli av med känningarna. Han ville också titta på mitt löpsteg, och även där fann han förbättringar att göra. Jag sprang med mycket hälisättning. Om det inte var den avgörande orsaken trodde han ändå att det kunde bidra till mina problem. Så han skolade om mitt löpsteg till att bli mer framfotalöpning Skorna jag använde hade för stort drop (12 mm) och gjorde det nya löpsteget svårare att utföra, därför blev det nya skor också. Jag klickade hem ett par Saucony Kinvara 7 på chans (4 mm drop)

Vägen fram – Vår
I mitten av mars var jag igång igen. Men nu var det lugn tillvänjning av kroppen, det nya löpsteget satte verkligen sina spår i vaderna och även hamstrings. Fötterna hade också problem med de nya skorna, det blev mycket blåsor. Jag hade hittills sprungit med mina prefabricerade inlägg med pelott. Sjukgymnasten tyckte jag skulle prova med sulorna som följde med. Fötterna gillade det men knäna gjorde det inte. Jag fick vad jag tror var känningar av löparknä. Direkt googlade jag på självhjälp vid sådant och la till det till min dagliga rehab. Kroppen kändes sakta bättre men jag hade inte riktigt presterat många km löpträning. Jan-Mars var i princip fri från löpning. Veckorna från april till GV blev det 15 km – 7 km – 6 km – 26 km – 28 km – 20 km – 13 km – 13 km. Totalt ca 13 mils löpträning på 8 veckor. Inte direkt drömupplägget för sub90 på GV. Som tur var funkade cykelträningen och det blev en hel del sweet spot på trainern.

Dags för race!
Jag och Emma åkte ner på fredagen. Vi hade en lyxhelg med två nätter på hotell utan barn, så oavsett hur loppet gick skulle det bli en bra helg. Jag var osäker in i det sista på hur jag skulle lägga upp loppet. Att nöta på i 4:15-tempo (sub90) gick ganska bra, men skulle jag fixa det i 21 km? 4:30-tempo (sub95) kändes mer humant och under 1:35 kändes som ett mer realistiskt mål. Jag hade nästan bestämt för att ändå göra en heroisk satsning och gå in för sub90 så länge det höll. Jag vandrade från hotellet de få kilometrarna mot startområdet. Väl där träffade jag på några från NocOut som åkt ner med buss över dagen. Det visade sig att vi var i samma startgrupp och att de skulle satsa på sub90, Per skulle vara farthållare. Då blev det ett lätt val att försöka gå med så länge som möjligt. Per, Fredrik M, Fredrik A, Anna och jag var gruppen.

Startskottet gick. Vi sprang iväg mot slottsskogen. Där hörde jag David och Hanna skrika och heja på oss, det peppade. Van vid cykeltröjor och ryggfickor som jag är, hade jag inte tänkt på var jag skulle ha mina gels. Jag visste inte ens om gels behövdes på loppet men jag ville ändå ha en nödraket. Jag hade en buff runt handleden och knölade ner min gel där, men efter bara en kilometer så var jag så svettig att den halkade ur. Nåväl, inget att göra åt med så mycket folk. Håll bara ryggen på Per. Vi kom ut ur skogen och det stod folk överallt på gatorna. Vilken härlig folkfest! Det var nog mestadels nerför här så det gick lätt ända fram till Älvsborgsbron. Uppför bron tog vi det lugnt och sparade krafterna. Det syntes på tiden för vid nästa km-passering låg vi kanske 20-30 sekunder efter plan men det skulle vi ta igen på Hisingen sa Per.

Jag fick gå på ganska hårt på Hisingen. Pulsen var skyhög men det kändes ändå hanterligt för stunden. Jag låg nånstans runt 90% av maxpuls. Jag hade fullt fokus framåt och låg bakom Fredrik A. Jag hade sett Anna bakom och bredvid mig titt som tätt men Fredrik M tappade vi. Per sprang lite bakom oss för att hålla koll men avancerade upp vid 10-11 km för att sätta tempot igen. Jag försökte gå med, det gick tungt nu. Jag kollade ner på klockan och såg att pulsen var på 192 bpm (96% av max). Det blev en ytterst kort överläggning med mig själv, jag kom fram till att det här inte kommer gå, jag måste ta mitt eget tempo och försöka fokusera på det mer rimliga målet 1:35. Anna sprang förbi mig, jag försökte pusha henne att komma ikapp Per och Fredrik A.

Nu struntade jag i vad tempot var, jag försökte istället styra på pulsen och se till att den hamnade någonstans runt det relativt bekväma 180-185 bpm. Jag tog det riktigt lugnt uppför Göta Älvbron, blev omsprungen av alla kändes det som. Vidare ut förbi Nordstan och uppför Avenyn. Det var motigt, men överkomligt. Strax innan vändpunkten mötte jag Per och Fredrik. Anna hade inte kommit ikapp utan var en bit efter dem. Vände ner igen, tog en svamp och kylde ner mig. Grymt skönt. Jag hade som hastigast skummat banprofilen och trodde det var relativt plant från Avenyn och in mot mål. Oj, vad jag misstagit mig. Det kändes som att det var kuperat hela tiden och mest uppför. Tempot sjönk och jag sneglade ner på klockan. Vid 18 km hade jag ungefär 14 minuter på mig att komma in under 1:35. Jag tänkte att det nog skulle vara görbart men jag trodde fortfarande att det skulle plana ut snart och bli lättsprunget… Någonstans på Övre Husargatan blev jag omsprungen av Linus som försökte peppa mig. Det var omöjligt att ta hans tempo men det lättade upp att bli påhejad av en bekant.

Uppför sista backen gav jag allt jag hade, det syntes förmodligen inte utifrån men jag tog i ordentligt. Jag blev faktiskt lite yr och kände hur jag vinglade till. Pulsen låg på 195, så det var nog inte så konstigt. Men nu var jag uppe och det var bara nerför/slätt kvar. Här blev jag igen påhejad av David och Hanna, ännu än humörboost! Jag tittade på klockan innan jag sprang in på Slottsskogsvallen, det var bara 30-40 sekunder kvar tills klockan slog 1:35. Nu var det inte långt kvar så det var bara att ta i för allt vad jag var värd. I mål stannade jag klockan på 1:34:47 (officiell tid 1:34:44). Det gick!!

Aftermath
I mål träffade jag Anna. Hon hade känt av löparknä och kunde inte komma ikapp de andra. Hon sprang in halvminuten före mig. Vid NocOuts samlingsplats träffade vi de andra. Per hade sprungit in på 1:29:57 och Fredrik A på 1:30:10. Riktigt bra gjort av dem! Fredrik M kom in ytterligare någon minut efter mig så även han höll i loppet bra.

Min första känsla efter loppet var jag lite sur över att jag inte kunde fixa sub90. Det hade ju varit min målbild sedan sommaren. Men ju mer jag har tänkt på det desto mer glad är jag över min tid. När jag ser tillbaka på den lilla mängd löpträning jag har haft så är jag jättenöjd med tiden och över att kroppen höll, trots så kort tid att vänja sig vid skor och löpsteg.

För framtiden tror jag det var bra att jag fick plantar fasciit. Jag hade nog inte lagt om löpsteget annars och jag känner att det nya steget är snabbare och mer ekonomiskt. Det kommer behövas inför nästa attack på halvmaran, för en ny attack blir det. Folkfesten i Göteborg vill jag tillbaka till. 2017 är för tillfället vigt åt andra mål men 2018 är jag sugen på att försöka igen. Jag vet inte om jag fortfarande svävar på några moln från helgen men just nu har jag målbilden klar för mig med löpningen: 2018 ska jag springa under 40 min på milen och ta sub90 på Göteborgsvarvet!

Jämfört med tidigare rundor var detta nog den bästa uppladdningen jag haft. Barnen är större och sover mycket bättre, vilket gör att jag sover bättre. Jag laddade på med Carboloader och försökte också prova det senaste – rödbetsjuice. Jag hade fått tag i koncentrat men det var verkligen inte gott och magen var inte helt med på noterna. Laddade tre dagar innan men vågade inte ta något på race-dagen.

Kvällen innan satt jag uppe och förberedde de två langningslådorna – en till huvudbilen och en till reservbilen. Jag räknade med att köra varje delsträcka på en flaska vatten, en flaska sportdryck, gels och snickers. Det har funkat förut så jag tänkte att det var ett säkert kort.

Kanske bör jag nämna vad reservbilen har för funktion. När jag tittade på tidsschemat insåg jag att risken var stor att vi skulle fastna i sista broöppningen för dagen i Karlsborg. Depån där vi fick ha langning låg 4 km efter bron. Efter kontakt med VR fick vi ok på att ha en reservdepå redo innan bron i Karlsborg, som vi kunde åka in i om det var broöppning (detta såklart under förutsättning att vi gjorde snyggt efter oss). På så sätt kunde vi åtminstone minimera skadan. Var det inte broöppning skulle vi bara åka förbi reservdepån och fortsätta till ordinarie depå.

Vi samlades vid Zederslundsskolan kl 11 för en sista genomgång och för att lämna in lådor till langningsbilarna. Vi var 27 stycken till start och det var en god känsla i gruppen, alla verkade taggade. Vi gick igenom tidplanen jag och Hoffa hade satt upp. Vi hade bestämt att vi skulle köra mot en totaltid på 7:51 indelat i tre delar: den första delen lite hårdare, andra delen ”lagom” och tredje delen lite lättare, för att det är knixigt sista biten och många nog kommer vara trötta. Vinden skulle få viss påverkan men inte mycket, så den utelämnade vi i vårt schema. Efter en lång stund vid Zederslund rullade vi så ner mot start. Där började nervositeten att komma. Det blev uppenbart för mig att detta var mitt stora mål detta träningsår. All vinterns/vårens träning syftade till just den här dagen, och nu var det dags. Inte konstigt att nervositeten gjorde sig rejält påmind.

VR2015genomgang

Genomgång med gruppen inför start. Fotograf: Monika Larsson.

VR2015_prerace

”Ser jag lika cool ut som de andra nu eller syns det att jag är riktigt nervös?” Fotograf: Monika Larsson.

 

Så kom vi iväg. Vilken härlig känsla, nu är det dags! I vår grupp fanns ytterligare en sub8 från Ride of Hope. Vi ville göra vårt eget lopp och de accepterade det och sa att de skulle lägga sig på rulle efter oss. Vinden låg från SW med 3-4 m/s enligt prognosen vilket innebar motvind och lite sidvind på några ställen. Det kändes också att vi gick lite tyngre än vad snittet visade.

Första hållpunkten i tidsschemat var depån i Ödeshög. Vi skulle vara där efter 1:14 och vi höll schemat på pricken. Nu var det dags att öka lite, tanken var ju att gå lite hårdare första etappen för att ha marginal att gå lite lättare på slutet. Vidare mot Gränna och solen gassade. Det gick åt mycket dricka men det var helt ok. Jag följde också min matplan slaviskt: en halv snickers 20 över och 20 i varje timme, samt en gel varje hel timme. Vinden blev lite mer kännbar här, troligtvis för att vi låg närmare sjön nu. Hittills hade alla rullat med fint men här gick någon ner bakom grindvakten för att vila lite, tyvärr kom den aldrig tillbaka i klungan utan släppte senare. I backen upp genom Gränna tappade vi tyvärr ytterligare en pga kramp. Vinden tog hårt, trots vår hårda körning var vi vid (gamla) Grännadepån nästan fyra minuter efter tidplanen. Över E4 och från sjön gick det lite lättare ner mot Jönköping. Trots det tappade vi fortfarande mot planen och låg nästan sex minuter efter vid Jönköping. Jag var dock inte särskilt orolig utan räknade med att vindarna skulle hjälpa till på västsidan. Det började bli riktigt tradigt och svårt att äta snickers nu så jag var tvingad att hoppa över några matintag. Hoppades att det inte skulle göra så mycket.

Vår första langning var vid Bankeryd. En konstigt vald plats av VR för oss att langa på, jag tycker det finns bättre ställen i närheten men nu var det som det var. Hur som helst skönt att sträcka lite på sig. Vi höll tiden i depån ganska väl men låg nu nio minuter efter, mycket tack vare backarna till Bankeryd. Väl ut på väg 195 så trissades farten upp och jag kände att vi började knapra in minuter på schemat. Nu började magen krångla lite. Jag fick fortfarande inte i mig snickers och hade bara sportdryck/gels att tillgå men det var svårt att få i sig tillräckligt. Försökte att inte tänka på det och bara rulla med. Det gick fort, i Hjo hade vi tagit ikapp en del och låg bara fyra minuter efter plan. Milen tickade på men min svacka blev större och benen tyngre. Det gick bra att rulla med men jag saknade det där klippet i benen för att accelerera och det tog hårt att ligga längst fram. Jag bestämde mig för att åka ner och vila lite bakom grindvakten. Är inte riktigt säker på när men jag minns att det var ett tag efter skylten 130 km kvar, dvs knappt tre mil kvar till Karlsborg. Jag var inte den enda, innan jag gled ner noterade jag att vi var ca 15 cyklister som drog. Kort efter att jag åkte ner bakom grindvakten kom Henrik nere till svansen och hämtade upp några från den andra sub8-gruppen som kunde hjälpa till med dragjobbet.

VR2015_bankeryd

Langning i den första subgrupps-depån, Bankeryd. Fotograf: Monika Larsson.

 

Klungan fortsatte att knapra in tid. Vi skulle passera bron i Karlsborg strax efter kl 18, dvs stor risk för broöppning. Vi rullade in och var beredda på att stanna i reservdepån som Mario hade satt upp strax innan bron. Väl framme vid bron ser vi Mario stå och vinka förbi oss, sista broöppningen hade inte varit än och vi hann precis över. Stoppet blev i ordinarie depån, och det gladde mig. Jag var rejält trött på gels och sprang snabbt över till VR:s bord och plockade upp en banan. Hade bråttom så det blev bara en, skulle ha plockat på mig flera. Stoppet gav mig en liten kick och jag kunde rulla med i klungan igen. Nu låg vi bara tre minuter efter. Energin var fortfarande låg och jag försökte äta snickers men fick inte i mig dem. Någon mil senare var jag tillbaka bakom grindvakten för att vila upp mig. Magen kändes dock bättre så nu gick jag hårdare på mina gels.

Under den här tunga perioden på banan hade jag en låt trummandes i huvudet hela tiden. Låten har följt mig länge under våren, den officiella VM-låten från Falun, Love last forever med Mando Diao. Den har blivit någon slags pepplåt för mig och jag ville verkligen inte förknippa den med en misslyckad VR. Jag ville komma tillbaka till klungan och bidra igen!

Det gick fortfarande bra framme i klungan och förbi Boviken var vi bara en minut bakom vår plan. Vid något tillfälle här ropade Oltnäs neråt att det behövdes fler som rullade runt där framme. Greger och Pierre gick upp i rotation igen efter att ha legat bakom grindvakt ett tag. Jag blev mer och mer inspirerad och kände också att jag hade fått mer energi i benen. Mina gels hade nog börjat verka. Kanske var det
också pga att jag blev mer och mer säker på att vi skulle klara vårt mål. Schemat från Karlsborg och hem var ju satt med lite långsammare snitt än resten av rundan så nu gick det lättare att knapra in tid. Vid vändpunkten i Askersund låg vi en minut före och vid Hammarsundet bara en liten stund senare låg vi två minuter före. Vinden hade också vridit lite så nu hade vi svag medvind, vilket lättade upp åtminstone
mitt humör. Nu kände jag att benen var redo att göra lite jobb igen så jag gick in i klungan. Det sista klippet saknades fortfarande i benen och det gjorde ont i framför allt droppmusklerna vid varje igångdrag från långsamma till snabba ledet. Det värkte också rejält när jag låg framme, men jag antar att de flesta led minst lika mycket. I Medevi låg vi fortfarande två minuter före vår plan och det verkade gå upp för alla att vi kommer klara det om inget oförutsett händer. Fler kom upp från grindvakten och hjälpte till. På småvägarna från Medevi gick det undan, det sved nog i alla ben i den kuperade terrängen, jag tror alla drog på rejält av ren glädje/eufori.

VR2015_medevi

I trakterna kring Medevi på väg mot mål. Vår klunga + svansen.

 

Sista biten in på väg 50 och småvägarna i Motala kändes som en riktig eriksgata. När jag, Henrik, Henning och Jerker låg först så låste vi klungan och gled över mållinjen i snygga led, där Gary tog emot oss och delade ut medaljerna. Vilken otrolig lättnad och glädje! Tiden blev 7:46, fem minuter bättre än planen. Vi hade fixat det som ett lag! I mål blev det ordentligt kramkalas. Många från svansen kom och tackade för en fin resa. Det var verkligen en fin resa. Vi hade åkt fort, men riktigt säkert. Det var vårt mål hela tiden: att åka snabbt, säkert och ha trevligt. Vi lyckades på alla punkterna. Just säkerheten och tryggheten verkar ha varit extra bra i vår grupp. Jag hörde om andra klungor som haft vurpor, men ingen del på banan hade känts farlig för oss. Vi kände oss riktigt trygga med varandra. Vi var väldigt samkörda trots viss regional utspridning. Den goda uppslutningen på de tre ”obligatoriska” passen och den höga aktiviteten på facebook tror jag bidrog starkt till känslan av samhörighet och trygghet.

VR2015_finish

Precis passerat mållinjen. Trötta och lyckliga!

VR2015_group

Merparten av vår grupp vid återsamlingen. Fotograf: Monika Larsson

 

Data från Resultatjakt.se

Totaltid: 07:46:00
Pos: 333
Pos Medevi: 329
Pos Aspa: 284
Pos Hjo: 307
Pos Bankeryd: 281
Pos Gyllene Uttern: 432
Mål: 20:30:00
Medevi: 19:56:00
Aspa: 19:04:00
Hjo: 17:16:00
Bankeryd: 15:54:00
Gyllene Uttern: 14:45:00
Start: 12:44:00
Medelhastighet: 38.6 km/h
Kronologisk pos: 18668
Passerade: 162
Passerad av: 18306
Pos grupp 360: 1 / 59
Medeltid grupp 360: 07:53:54
Pos i Vreta Kloster: 1 / 7
Medeltid klubb Vreta Kloster: 09:35:40

Raden ”Passerad av” stämmer såklart inte. Kan inte minnas att någon passerade oss. Position 333 är ju kul. Tänkte innan att vi borde bli topp 500. Såhär i efterhand känns topp 100 görbart, sub7:30 och det är klart!

Diverse Analyser

  • Till nästa gång måste energifrågan lösas bättre. Det gick inte att förlita sig på snickers utan jag måste prova något annat. Bananer för att bryta av med? Kanske testa egna runekakor eller annan bar? Gels funkade dock bra. Varannan vatten var också bra, jag hade nog tröttnat om
    alla flaskor innehöll sportdryck.
  • Så här i efterhand är jag ändå lite besviken på mig själv. Jag borde ha pressat mig hårdare och gått med mer i rotationen. Jag tror jag blev lite rädd för att tvärdö, som har hänt tidigare (t.ex. Halvvättern) och fegade nog lite för mycket. Drömmen hade varit att inte skippa en enda förning. Jag var tvungen att vila men hade med största säkerhet kunnat pressa mig tillbaka i rotation tidigare. Jag var ju inte död vid målgång, alltså fanns mer att ge. Hade energiintaget funkat som tänkt hade jag kanske inte behövt vila alls. Känner mig lite som den som gjorde det vinnande lagets sämsta sträcka på en stafett, typ Anna Haag i OS i Sotji. Missförstå mig rätt, jag gillar Anna Haag skarpt. Hon har inspirerat min egen träning mycket, och gör det fortfarande, men fick jag valet mellan att göra hennes sträcka och Charlotte Kallas sträcka är valet givet alla dagar i veckan.
  • Trainerträningen var en bra bas att stå på, men hur varierade pass jag än körde på Trainerroad så motsvarade de inte riktig körning. Det märkte jag efter ungefär halva rundan då det trots allt blir lite mer igångdrag och ryckig körning i verkligheten än vad som kan simuleras på trainern, något som mina ben inte riktigt var vana vid. Familjesituationen just nu krävde att jag körde trainer, så det var det bästa och enda alternativet, men för en framtida satsning behövs mer av den riktiga varan.
  • Jag bytte sadel inför Halvvättern. Riktigt riskabelt men kände mig tvingad. Den gamla sviktade för mycket och fick mig att lägga för mycket vikt på armarna, med ont i musklerna mellan skuldrorna som följd. Nya sadeln gav såklart skavsår, jag hann inte vänja rumpan vid den, men jag satt som klistrad och upplevde inga ryggbekymmer alls. Bra där!
  • Jag trodde att jag skulle vara nöjd med snabbåkning på VR efter denna sub8. Med några dagars eftertanke känner jag ändå ett sug att göra en satsning igen. Om det går att få till en lika bra grupp, både fysiskt och socialt, är jag väldigt sugen. Inte till VR 2016, men kanske 2017…
  • Har lyssnat på ”Love last forever” flera gånger sedan VR. Får rysningar av välbehag varje gång. Gött att få de positiva minnena av den låten.
  • Smolk i bägaren: firade sub4 med att köpa ett par fotokromatiska Bliz-glasögon. Blev kär i dem. Hade dem på VR. Tappade bort dem i målfållan, de måste ha lossnat från hjälmen när den satt fastknäppt i styret. Klant.

Idag var jag hos sjukgymnasten för ett återbesök med min inflammerade bursa och mortons neurom. Bursan var det inte mycket att säga om, den verkar har läkt nu. Jag störs hur som helst inte av den, varken vid löpning eller cykling. Toppen!

Neuromet är fortfarande inte helt bra, även om det är bättre än på länge. Sjukgymnasten kunde inte känna någonting, inte heller reagerade jag med smärta när han gjorde testerna. Bra så långt. Ändå domnar foten av något, framför allt när jag kör tunga intervaller på cykeln.

Jag blev också undersökt med ultraljud. Svårt att säga, men han tyckte sig kunna se en liten, liten förstoring av nerven. Så visst skulle det kunna vara ett neurom där.

Domen blev att operation inte alls är vägen att gå än, det ska vara träningshindrande först och det är det inte på långa vägar. Nya tesen är att det kanske läker ännu fortare om jag tränar upp muskelstyrkan i fötterna, något som kan bli sämre när foten fixeras med inlägg vid träning. Därför skaffade jag bollarna som syns på bilden nedan. Jag tror de har tagits fram av folket bakom SuperSole, och på deras hemsida fanns gott om övningar,med videoinstruktioner, som jag skulle plocka ihop till lite fotträning.

Så nu blir det åter till fot(p)rehab, med lite nya leksaker denna gång. Hoppas det är vad som behövs.

image

En katastrofalt dålig försäsong gjorde att jag kände mig tvungen att cykla CK Hymers 20-milatur den 26/4. Jag behövde verkligen få lite mil i kroppen till VR.

Jag gjorde en summering på funbeat. Sedan VR 2013 hade jag lyckats skrapa ihop 23 pass som var 16 km långa (jobbpendling) och 5 trainerpass på 45-60 min. Det var med viss förskräckelse jag ställde upp. Hur skulle kroppen klara det? Skulle foten palla? Det var ju på detta lopp förra året som jag skadade foten, hur skulle det gå nu?

Jag har skaffat ett par nya skor. Ett par Pearl Izumi, med kolfibersula och extra utrymme för tårna. Nu skulle det ultimata testet komma. Vi var ett stort gäng på nånstans mellan 20-25 cyklister som rullade iväg från linköping. Vi var sex st från RoH-klungan som ställde upp. Vi rullade lugnt till efter Sturefors nånstans, då Kalle sa att det var fri fart. Genast lägger Håkan in en tempoökning. Jag och Peter, som låg sist i klungan, ser hur fyra RoH-dräkter + två till sätter iväg. Vi bestämmer oss för att jaga ikapp och drar om fältet. När vi väl kommer ikapp ser jag att de andra två är Fredrik Carlén och Jakob Karlsson. Då insåg jag att det kommer gå fort det här.

Vi nådde första stämplingen i Ringarum utan problem (65 km). Mot Valdemarsvik (85 km) börjar jag känna mig sliten. Tacksamt nog blev det en lång fika då caféet inte var beredd på åtta cyklister. Efter en kaffe och en, väldigt torr, macka satte vi av igen mot Rimforsa. Detta var den längsta etappen. Redan i början kände jag att mina ben inte svarar längre. Jag la mig sist. Det gick rätt bra att rulla med på platten men i slakmotorna var det jobbigt. Riktigt jobbigt. Efter 13-14 mil var jag tvungen att släppa gruppen i en lång slakmota. De hade saktat in flera gånger för min skull, nu kändes det inte rätt att åka snålskjuts längre.

Någon kilometer senare ser jag hur Peter och Henrik har stannat för att vänta in mig. De var rätt trötta också. Sa de. Jag tror nog de hade orkar hänga med gruppen in i mål. Men jag var riktigt tacksam att de väntade. Mot Rimforsa (165 km) var det riktigt tungt. Henrik och Peter turades om att dra med mig på rullen. Sista fem km var otroligt jobbiga. Jag hade ont i ryggen och var vimmelkantigt. Det började susa i öronen.

Foten, som hade känts bra hittills, började domna bort lite. Jag gissar att jag var så slut att jag inte kunde göra ordentligt rundtramp, med konstant tryck på foten som följd.

Väl i Rimforsa var jag bara tvungen att ha mat. När vi går in till grillen så ser vi första gruppen sätta av mot Linköping. Efter en lång stund får vi vår mat, varsin kebabtallrik. Efter en ännu längre stund, hade jag återfått krafterna och vi satte av mot Linköping. Totalt var stoppet ca 75 min. Väldigt långt. Sista etappen kunde jag någon gång gå upp jämsides med de andra men allt som oftast låg jag bakom och tuggade styrlinda för att hänga med.

Jag var väldigt glad när vi kom fram till målet i Linköping (215 km). Kroppen hade, nätt och jämnt, klarat av det. Min fysiska form är långt ifrån vad den skulle behövt vara. Samtidigt var den nog i paritet, om inte bättre, med hur den borde vara med tanke på all den obefintliga träning jag gjort. De övriga fem RoH-killarna var alla starka, det bådar gott inför VR.

Jag själv tar med mig två positiva saker från denna dag:

1. Mitt pannben är tydligen starkare än jag trodde. Jag hade inga stora förhoppningar om dagen.

2. Foten verkar klara av den här belastningen. Skönt att kunna cykla igen!

Nu börjar träningen mot VR sub9 på allvar…

En söndagkväll då alla barnen sover. Vi har varit borta över helgen och jag har inte kunnat träna. Vasaloppet och annan rolig sport har gått på tv. Jag borde varit superpeppad. Eller? Nej, jag hade ingen lust alls att träna.

Jag tror att sömnen är en stor bov i det hela. En normal vardagsnatt snittar jag kanske 5.5-6h sömn. Jag försökte hitta lite forskning kring sömnens påverkan på motivation. Det finns säkert mycket i ämnet, det är nog bara jag som letat dåligt, men det mesta jag hittade handlade om sömn vs prestation/övervikt/aptit. Det ligger nog inte så långt ifrån sanningen att anta att sömnen även har stor påverkan på motivationen.

I min sökning hittade jag bl.a. detta blogginlägg. Ganska kul läsning. Vet inte om siffrorna stämmer men t.ex. Roger Federer sover 11-12h för att kunna återhämta sig ordentligt. Nu ligger ju inte jag på hans nivå vad gäller träning men det känns ändå rätt säkert att säga att 6h sömn per natt är för lite om jag vill fungera bra med träning och livet i övrigt. Nästan alla sökresultat jag hittade var dock eniga med att 7-8h sömn är lagom för en vuxen. Lägg därtill att sömnen jag får sällan är oavbruten. Något av våra barn vaknar alltid på natten.

Ska försöka att tilldela sömnen lite högre prioritet och se ifall det ger en piggare kropp med större träningsaptit. Skalmans mat- och sovklocka är nog inte en så tokig idé ändå.

Idag var jag hos ortopeden för efterkontroll av min artroskopi. Fast mest var jag där för att låta honom titta på mina fötter. Gick väl därifrån med blandade känslor.

Efterkontrollen var snabbt avklarad. Jag nämnde att jag hade varit på en löprunda och en cykeltur ungefär en vecka efter operationen. ”Jaha, det var ju bra”. Sen var den kontrollen klar…

Den inflammerade bursan var också snabbt avklarad. Han kunde känna en svullnad men kunde inte avgöra ifall det var bursan eller hälsenan. Att sätta in en behandling då var inte ett alternativ. Han var lite frågande till varför sjukgymnasten inte hade undersökt foten med ultraljud för att se vad som var problemet. Jag ska fråga imorgon när jag träffar sjukgymnasten. Har inte de möjligheten att undersöka med ultraljud rekommenderade ortopeden att jag skulle höra av mig till Aktiva Rehab i Linköping.

Vi pratade sedan om mortons neurom i min vänstra fot. Själv har jag märkt att domningarna har avtagit över tiden. Jag har t.ex. inte haft så ont att jag måste lägga foten i högläge, det har inte hänt sen i somras. Nu känner jag mest en liten antydan till smärta, men så har jag inte belastat foten så mycket heller. Ortopeden å sin sida kunde inte känna någon nervknuta nu, det gjorde han tydligt vid artroskopin. Så att den har minskat är ju bra. Sammantaget fick jag rådet att inte operera nu. Anledningen var att jag faktiskt inte har så ont längre och det kan ta upp till ett år att återhämta sig helt från en operation. Han tyckte istället att jag skulle börja trappa upp träningen tills jag når en normal nivå igen. Sedan får jag känna efter hur foten reagerar. Blir det värre med mortons så får jag höra av mig för en operation då.

Något han däremot tyckte jag skulle satsa på var ett par gjutna inlägg med pelott, t.ex. från Team Olmed. Med min normala träningsnivå var det ingen tvekan enligt honom. Kommer nog testa ett tag till med fabriksinläggen i löparskorna och specialized’s egna inlägg i cykelskorna. Fungerar det inte får jag nog börja lätta på plånboken…

Igår var femte tillfället av kursen. Denna gång var fokus på höften och neråt, dvs ben. Ett riktigt jobbigt pass blev det!

Innan vi hoppade i bassängen sas detta om bensparken:

  1. Sparken ska komma från höften
  2. Benet ska inte vara helt rakt men det ska heller inte vara en cykelrörelse. Snarare en liten kick framåt med foten som fena. Kicken ska ge fart från ytan.
  3. Flexa foten. Tur att jag aldrig haft kramp, annars känns det som att detta hade varit ett ypperligt tillfälle för vadkramp.
  4. Håll låg amplitud, håll ihop bensparken, både i sidled och höjdled. Stortårna ska nästan nudda varandra, om man sparkar ut åt sidan är något i balansen fel.

Efter lite insim med 100 m valfritt + 50 m medley + 50 m benspark + 100 m valfritt började passet. Första övningen var en pyramid, 25-50-75-100-75-50-25 m benspark med platta. 15 sekunders vila mellan distanserna. Tanken var att experimentera med frekvens, amplitud, styrka och stelhet i benen för att se hur det påverkade farten. Under övningen fick jag, och många andra, kommentaren att jag borde spänna magen mer för rumpan åkte ner för mycket under vattnet och försämrade vattenläget. Får bli en hel del plankor för att orka hålla upp rumpan vid vattenytan.

En bonus under passet var att vi skulle filmas var och en. Så att vi själva skulle se oss simma, men även så att Fredrik kunde studera filmerna mer i detalj för att hitta saker att rätta till. Vi fick simma 75 m och filmades både under och över vattnet. Det ska bli riktigt kul att få se filmen och få kommentarerna.

Under tiden som någon filmades skulle de övriga simma hundringar. För varje 25:a i hundringen skulle vi lägga på mer benspark för att avsluta med en riktig spurt. Bana 2 skulle simma 6×100 m, bana 3 7×100 m och bana 4. Bana 2 och 3 skulle starta en ny hundring varje 2:40 min. Bana 4 skulle köra med 2:20 start. Precis innan vi skulle sätta iväg så säger Fredrik att jag ska byta till bana 4. Dessutom var jag sist i kön till filmning så jag fick köra hela övningen i ett svep. Fy, vad jobbigt det var! De ca 30 sekundernas vila jag fick mellan varje hundring var inte tillräcklig. Bensparken var en riktig energislukare. Jag förstår varför sprinters använder mycket ben, jag förstår också varför triathleter och open water-simmare kör så lite benspark som möjligt.

Nu har vi gått igenom kroppen, undrar vilket fokus fortsättningen av kursen kommer ha. I vilket fall som helst kommer det fortsätta vara kul!

Efter att ha tagit bilen tre dagar till jobbet var det nu dags att testa ifall det gick att cykla. Egentligen skulle jag bara haft bil i måndags för att kunna ta med lite grejer till kontoret. Men jag hade aldrig tid eller ork att göra i ordning cykeln varken i måndags eller tisdags. Trainerdäcket behövde krängas av och conti 4-season skulle krängas på. Lysen. Skärmar. Egentligen hade jag inte tid eller ork igår kväll heller men bilen skulle in på service idag så jag hade inget val.

Termometern visade +1,5 grader. Det är nästan den värsta temperaturen, då är det både kallt och fuktigt. Hellre minusgrader, då är det bara kallt.

Det kändes nästan ovant att trampa iväg först, den känslan avtog ganska snabbt och något bekant infann sig. Nu var jag tillbaka! Vänsterfoten var fortfarande tejpad av sjukgymnasten och det var rätt mycket tejp, framför allt över framfoten. Så skon klämde en del över tårna på vägen in. På jobbet tog jag bort tejpen och det var mycket skönare för tårna på hemvägen. Ett gott besked att få, även om mortons neurom gjorde sig påmind en del.

Idag var det dags för kurstillfälle två på simkursen. Detta tillfälle fokuserade på armbågen, och vikten av att hålla den högt hela tiden. Detta för att:

  • belasta rätt muskler i draget
  • få så mycket grepp i vattnet som möjligt
  • ha en kort väg fram ovanför vattnet
  • simma med balans och rytm

Viktigt var att armbågen ska upp först ur vattnet för att få ett långt och effektivt drag. Vi körde två olika övningar för att träna på detta:

  • Krattan – när armen förs fram över vattnet ska fingrarna kratta vattenytan. Armbågen ska vara hög. Sedan sträcker man ut armen, roterar och försöker nå andra änden av bassängkanten (bildligt talat).
  • Upp/ner/upp – för att få en känsla för slutet av draget skulle vi dra upp armen, sedan sänka ner den i samma position och därefter dra upp och föra fram armen. Svår övning som jag kommer behöva träna mycket på.

När vi simmade helt fritt fick jag återmatning om att jag inte sträckte ut ordentligt samt att jag inte hade tillräckligt höga armbågar. Nästa pass ska jag verkligen tänka på att rotera bra för att både kunna sträcka ut ordentligt samt ha höga armbågar.

Vi avslutade med 4×100 m med intensitet 1-4, där 4 är max. Baserat på min max-hundring förra veckan, 1:30, försökte jag lägga mig strax över 2 min på intensitet 1 och vid 1:40 på intensitet 4. Det var klurigt men roligt.

I Fredriks mail efter passet fick vi bl.a. tips om denna youtubefilm, som visade hur man skulle hålla armbågen samt sträcka ut för att nå bassängkanten.

Det är en riktigt kul kurs, det är kul att simma. På sätt och vis bra att jag skadade fötterna för annars hade jag nog aldrig börjat simma.

(varning för osammanhängande inlägg…)

Tidigare i mitt aktiva liv var det mycket basket. Men efter gymnasiet så försvann det och inget annat tog vid. Jag provade på volleyboll och klättring men det blev aldrig någon riktig kontinuitet.

För 7-8 år sedan började jag få upp intresset för cykelsporten. Mycket tack vare Tour de France, kommenterat av Roberto Vacchi och Anders Adamsson. Jag började cykla lite smått och när vi sedan flyttade ut utanför staden så blev det perfekt pendlingsavstånd till jobbet – 16 km enkel resa. Sedan blev det mer än jobbpendling då jag 2010 anmälde mig till Vätternrundan för första gången. Nu var jag såld på cykling! Förutom andra motionslopp blev det Vätternrundan 2011 och 2012 i Ride of Hopes färger.

Inför VR 2013 var mitt mål att åka sub8, under 8 timmar, runt sjön. Även denna gång med Ride of Hope. Tyvärr  lyssnade jag inte riktigt på kroppen under träningen. I april ådrog jag mig en liten inflammation i bursan under hälsenan i höger fot. I maj, under ett randonnélopp, var cykelskon för hårt spänd och jag klämde nerver mellan tårna i vänsterfoten. Det utvecklades till Mortons Neurom. Men jag vilade inte utan fortsatte träna vidare.

Lesson learned: Lyssna alltid på kroppen!

(Målet att nå sub8 på VR nåddes nästan. Officiella tiden blev 8:00. En minut ifrån.)

Det var (ett utdrag ur) bakgrunden.

Nuläget är alltså detta: Jag lider inte så mycket av inflammationen i bursan, även om jag känner att den finns där ibland. Värre är det med Mortons. Mittentån på vänsterfoten domnar nästan dagligen, trots att jag går med birkenstocks inomhus och har skoinlägg utomhus. Dessutom har jag väldigt mycket värk under framfoten. Löpning och cykling vågar jag inte göra, då det gör riktigt ont efteråt.

Mina mål inför 2014 är att ge mig i kast med VR igen. Gärna med en sub8-klunga om vi får ihop tillräckligt mycket folk med den kapaciteten. Självklart är också önskningen att det går att träna på den nivå som krävs OCH att få vara skadefri. För att få vara det behöver jag bättre disciplin vad gäller kompletterande träning. Inför årets VR blev det nästan bara cykel, den kompletterande träningen var begränsad.  Något spontant styrkepass då och då räcker inte.

Förhoppningen är att denna blogg kan bli något som bidrar med struktur och överblick över min egen träning, där jag kan samla tankar kring träning, utrustning och planering mm. Jag hoppas även den kan boosta min motivation och skänka träningsglädje då det behövs. Om någon annan sedan vill läsa det jag skriver och får ut något av det, så får väl det ses som en bonus.