Jämfört med tidigare rundor var detta nog den bästa uppladdningen jag haft. Barnen är större och sover mycket bättre, vilket gör att jag sover bättre. Jag laddade på med Carboloader och försökte också prova det senaste – rödbetsjuice. Jag hade fått tag i koncentrat men det var verkligen inte gott och magen var inte helt med på noterna. Laddade tre dagar innan men vågade inte ta något på race-dagen.

Kvällen innan satt jag uppe och förberedde de två langningslådorna – en till huvudbilen och en till reservbilen. Jag räknade med att köra varje delsträcka på en flaska vatten, en flaska sportdryck, gels och snickers. Det har funkat förut så jag tänkte att det var ett säkert kort.

Kanske bör jag nämna vad reservbilen har för funktion. När jag tittade på tidsschemat insåg jag att risken var stor att vi skulle fastna i sista broöppningen för dagen i Karlsborg. Depån där vi fick ha langning låg 4 km efter bron. Efter kontakt med VR fick vi ok på att ha en reservdepå redo innan bron i Karlsborg, som vi kunde åka in i om det var broöppning (detta såklart under förutsättning att vi gjorde snyggt efter oss). På så sätt kunde vi åtminstone minimera skadan. Var det inte broöppning skulle vi bara åka förbi reservdepån och fortsätta till ordinarie depå.

Vi samlades vid Zederslundsskolan kl 11 för en sista genomgång och för att lämna in lådor till langningsbilarna. Vi var 27 stycken till start och det var en god känsla i gruppen, alla verkade taggade. Vi gick igenom tidplanen jag och Hoffa hade satt upp. Vi hade bestämt att vi skulle köra mot en totaltid på 7:51 indelat i tre delar: den första delen lite hårdare, andra delen ”lagom” och tredje delen lite lättare, för att det är knixigt sista biten och många nog kommer vara trötta. Vinden skulle få viss påverkan men inte mycket, så den utelämnade vi i vårt schema. Efter en lång stund vid Zederslund rullade vi så ner mot start. Där började nervositeten att komma. Det blev uppenbart för mig att detta var mitt stora mål detta träningsår. All vinterns/vårens träning syftade till just den här dagen, och nu var det dags. Inte konstigt att nervositeten gjorde sig rejält påmind.

VR2015genomgang

Genomgång med gruppen inför start. Fotograf: Monika Larsson.

VR2015_prerace

”Ser jag lika cool ut som de andra nu eller syns det att jag är riktigt nervös?” Fotograf: Monika Larsson.

 

Så kom vi iväg. Vilken härlig känsla, nu är det dags! I vår grupp fanns ytterligare en sub8 från Ride of Hope. Vi ville göra vårt eget lopp och de accepterade det och sa att de skulle lägga sig på rulle efter oss. Vinden låg från SW med 3-4 m/s enligt prognosen vilket innebar motvind och lite sidvind på några ställen. Det kändes också att vi gick lite tyngre än vad snittet visade.

Första hållpunkten i tidsschemat var depån i Ödeshög. Vi skulle vara där efter 1:14 och vi höll schemat på pricken. Nu var det dags att öka lite, tanken var ju att gå lite hårdare första etappen för att ha marginal att gå lite lättare på slutet. Vidare mot Gränna och solen gassade. Det gick åt mycket dricka men det var helt ok. Jag följde också min matplan slaviskt: en halv snickers 20 över och 20 i varje timme, samt en gel varje hel timme. Vinden blev lite mer kännbar här, troligtvis för att vi låg närmare sjön nu. Hittills hade alla rullat med fint men här gick någon ner bakom grindvakten för att vila lite, tyvärr kom den aldrig tillbaka i klungan utan släppte senare. I backen upp genom Gränna tappade vi tyvärr ytterligare en pga kramp. Vinden tog hårt, trots vår hårda körning var vi vid (gamla) Grännadepån nästan fyra minuter efter tidplanen. Över E4 och från sjön gick det lite lättare ner mot Jönköping. Trots det tappade vi fortfarande mot planen och låg nästan sex minuter efter vid Jönköping. Jag var dock inte särskilt orolig utan räknade med att vindarna skulle hjälpa till på västsidan. Det började bli riktigt tradigt och svårt att äta snickers nu så jag var tvingad att hoppa över några matintag. Hoppades att det inte skulle göra så mycket.

Vår första langning var vid Bankeryd. En konstigt vald plats av VR för oss att langa på, jag tycker det finns bättre ställen i närheten men nu var det som det var. Hur som helst skönt att sträcka lite på sig. Vi höll tiden i depån ganska väl men låg nu nio minuter efter, mycket tack vare backarna till Bankeryd. Väl ut på väg 195 så trissades farten upp och jag kände att vi började knapra in minuter på schemat. Nu började magen krångla lite. Jag fick fortfarande inte i mig snickers och hade bara sportdryck/gels att tillgå men det var svårt att få i sig tillräckligt. Försökte att inte tänka på det och bara rulla med. Det gick fort, i Hjo hade vi tagit ikapp en del och låg bara fyra minuter efter plan. Milen tickade på men min svacka blev större och benen tyngre. Det gick bra att rulla med men jag saknade det där klippet i benen för att accelerera och det tog hårt att ligga längst fram. Jag bestämde mig för att åka ner och vila lite bakom grindvakten. Är inte riktigt säker på när men jag minns att det var ett tag efter skylten 130 km kvar, dvs knappt tre mil kvar till Karlsborg. Jag var inte den enda, innan jag gled ner noterade jag att vi var ca 15 cyklister som drog. Kort efter att jag åkte ner bakom grindvakten kom Henrik nere till svansen och hämtade upp några från den andra sub8-gruppen som kunde hjälpa till med dragjobbet.

VR2015_bankeryd

Langning i den första subgrupps-depån, Bankeryd. Fotograf: Monika Larsson.

 

Klungan fortsatte att knapra in tid. Vi skulle passera bron i Karlsborg strax efter kl 18, dvs stor risk för broöppning. Vi rullade in och var beredda på att stanna i reservdepån som Mario hade satt upp strax innan bron. Väl framme vid bron ser vi Mario stå och vinka förbi oss, sista broöppningen hade inte varit än och vi hann precis över. Stoppet blev i ordinarie depån, och det gladde mig. Jag var rejält trött på gels och sprang snabbt över till VR:s bord och plockade upp en banan. Hade bråttom så det blev bara en, skulle ha plockat på mig flera. Stoppet gav mig en liten kick och jag kunde rulla med i klungan igen. Nu låg vi bara tre minuter efter. Energin var fortfarande låg och jag försökte äta snickers men fick inte i mig dem. Någon mil senare var jag tillbaka bakom grindvakten för att vila upp mig. Magen kändes dock bättre så nu gick jag hårdare på mina gels.

Under den här tunga perioden på banan hade jag en låt trummandes i huvudet hela tiden. Låten har följt mig länge under våren, den officiella VM-låten från Falun, Love last forever med Mando Diao. Den har blivit någon slags pepplåt för mig och jag ville verkligen inte förknippa den med en misslyckad VR. Jag ville komma tillbaka till klungan och bidra igen!

Det gick fortfarande bra framme i klungan och förbi Boviken var vi bara en minut bakom vår plan. Vid något tillfälle här ropade Oltnäs neråt att det behövdes fler som rullade runt där framme. Greger och Pierre gick upp i rotation igen efter att ha legat bakom grindvakt ett tag. Jag blev mer och mer inspirerad och kände också att jag hade fått mer energi i benen. Mina gels hade nog börjat verka. Kanske var det
också pga att jag blev mer och mer säker på att vi skulle klara vårt mål. Schemat från Karlsborg och hem var ju satt med lite långsammare snitt än resten av rundan så nu gick det lättare att knapra in tid. Vid vändpunkten i Askersund låg vi en minut före och vid Hammarsundet bara en liten stund senare låg vi två minuter före. Vinden hade också vridit lite så nu hade vi svag medvind, vilket lättade upp åtminstone
mitt humör. Nu kände jag att benen var redo att göra lite jobb igen så jag gick in i klungan. Det sista klippet saknades fortfarande i benen och det gjorde ont i framför allt droppmusklerna vid varje igångdrag från långsamma till snabba ledet. Det värkte också rejält när jag låg framme, men jag antar att de flesta led minst lika mycket. I Medevi låg vi fortfarande två minuter före vår plan och det verkade gå upp för alla att vi kommer klara det om inget oförutsett händer. Fler kom upp från grindvakten och hjälpte till. På småvägarna från Medevi gick det undan, det sved nog i alla ben i den kuperade terrängen, jag tror alla drog på rejält av ren glädje/eufori.

VR2015_medevi

I trakterna kring Medevi på väg mot mål. Vår klunga + svansen.

 

Sista biten in på väg 50 och småvägarna i Motala kändes som en riktig eriksgata. När jag, Henrik, Henning och Jerker låg först så låste vi klungan och gled över mållinjen i snygga led, där Gary tog emot oss och delade ut medaljerna. Vilken otrolig lättnad och glädje! Tiden blev 7:46, fem minuter bättre än planen. Vi hade fixat det som ett lag! I mål blev det ordentligt kramkalas. Många från svansen kom och tackade för en fin resa. Det var verkligen en fin resa. Vi hade åkt fort, men riktigt säkert. Det var vårt mål hela tiden: att åka snabbt, säkert och ha trevligt. Vi lyckades på alla punkterna. Just säkerheten och tryggheten verkar ha varit extra bra i vår grupp. Jag hörde om andra klungor som haft vurpor, men ingen del på banan hade känts farlig för oss. Vi kände oss riktigt trygga med varandra. Vi var väldigt samkörda trots viss regional utspridning. Den goda uppslutningen på de tre ”obligatoriska” passen och den höga aktiviteten på facebook tror jag bidrog starkt till känslan av samhörighet och trygghet.

VR2015_finish

Precis passerat mållinjen. Trötta och lyckliga!

VR2015_group

Merparten av vår grupp vid återsamlingen. Fotograf: Monika Larsson

 

Data från Resultatjakt.se

Totaltid: 07:46:00
Pos: 333
Pos Medevi: 329
Pos Aspa: 284
Pos Hjo: 307
Pos Bankeryd: 281
Pos Gyllene Uttern: 432
Mål: 20:30:00
Medevi: 19:56:00
Aspa: 19:04:00
Hjo: 17:16:00
Bankeryd: 15:54:00
Gyllene Uttern: 14:45:00
Start: 12:44:00
Medelhastighet: 38.6 km/h
Kronologisk pos: 18668
Passerade: 162
Passerad av: 18306
Pos grupp 360: 1 / 59
Medeltid grupp 360: 07:53:54
Pos i Vreta Kloster: 1 / 7
Medeltid klubb Vreta Kloster: 09:35:40

Raden ”Passerad av” stämmer såklart inte. Kan inte minnas att någon passerade oss. Position 333 är ju kul. Tänkte innan att vi borde bli topp 500. Såhär i efterhand känns topp 100 görbart, sub7:30 och det är klart!

Diverse Analyser

  • Till nästa gång måste energifrågan lösas bättre. Det gick inte att förlita sig på snickers utan jag måste prova något annat. Bananer för att bryta av med? Kanske testa egna runekakor eller annan bar? Gels funkade dock bra. Varannan vatten var också bra, jag hade nog tröttnat om
    alla flaskor innehöll sportdryck.
  • Så här i efterhand är jag ändå lite besviken på mig själv. Jag borde ha pressat mig hårdare och gått med mer i rotationen. Jag tror jag blev lite rädd för att tvärdö, som har hänt tidigare (t.ex. Halvvättern) och fegade nog lite för mycket. Drömmen hade varit att inte skippa en enda förning. Jag var tvungen att vila men hade med största säkerhet kunnat pressa mig tillbaka i rotation tidigare. Jag var ju inte död vid målgång, alltså fanns mer att ge. Hade energiintaget funkat som tänkt hade jag kanske inte behövt vila alls. Känner mig lite som den som gjorde det vinnande lagets sämsta sträcka på en stafett, typ Anna Haag i OS i Sotji. Missförstå mig rätt, jag gillar Anna Haag skarpt. Hon har inspirerat min egen träning mycket, och gör det fortfarande, men fick jag valet mellan att göra hennes sträcka och Charlotte Kallas sträcka är valet givet alla dagar i veckan.
  • Trainerträningen var en bra bas att stå på, men hur varierade pass jag än körde på Trainerroad så motsvarade de inte riktig körning. Det märkte jag efter ungefär halva rundan då det trots allt blir lite mer igångdrag och ryckig körning i verkligheten än vad som kan simuleras på trainern, något som mina ben inte riktigt var vana vid. Familjesituationen just nu krävde att jag körde trainer, så det var det bästa och enda alternativet, men för en framtida satsning behövs mer av den riktiga varan.
  • Jag bytte sadel inför Halvvättern. Riktigt riskabelt men kände mig tvingad. Den gamla sviktade för mycket och fick mig att lägga för mycket vikt på armarna, med ont i musklerna mellan skuldrorna som följd. Nya sadeln gav såklart skavsår, jag hann inte vänja rumpan vid den, men jag satt som klistrad och upplevde inga ryggbekymmer alls. Bra där!
  • Jag trodde att jag skulle vara nöjd med snabbåkning på VR efter denna sub8. Med några dagars eftertanke känner jag ändå ett sug att göra en satsning igen. Om det går att få till en lika bra grupp, både fysiskt och socialt, är jag väldigt sugen. Inte till VR 2016, men kanske 2017…
  • Har lyssnat på ”Love last forever” flera gånger sedan VR. Får rysningar av välbehag varje gång. Gött att få de positiva minnena av den låten.
  • Smolk i bägaren: firade sub4 med att köpa ett par fotokromatiska Bliz-glasögon. Blev kär i dem. Hade dem på VR. Tappade bort dem i målfållan, de måste ha lossnat från hjälmen när den satt fastknäppt i styret. Klant.