”Hur ska Mr. 100% ta sig an Vasaloppet?”

Frågan ställdes, med glimten i ögat, av en nära vän. Han syftade på min förmåga att gå in 100% i projekt, kanske i synnerhet när det kommer till träningsrelaterade projekt. När frågan ställdes, någon gång i våras, svarade jag något i stil med att jag nog köper ett par rullskidor och ”kör lite”. Inte visste jag då att det svaret inte var 100% sanning. Idag kom jag hem från första barmarkspasset tillsammans med en skidcoach. Jag var visst mer Mr. 100% än jag ville erkänna för mig själv…

Jag vill dock ta mig själv i försvar lite grann. För ett tag sedan så funderade jag på vad jag skulle använda friskvårdspengen till. Jag läste igenom skatteverkets lista med förslag på giltiga aktiviteter och så dök ”skidåkning” upp. Jag surfade vidare på webben och hittade en skidcoach med anknytning till klubben, Vreta SoMK. Hon föreslog både barmarkspass och teknikpass på snö. Vi bokade in en första träff och nu är alltså barmarkspasset avklarat.

Jag bokade ett pass, där vi under 80 min gick igenom det mesta som rör barmarksträning. Så det var mer fokus på genomgång och mindre fokus på träning, även om jag blev duktigt trött emellanåt också. Tanken var att ge mig ett smörgåsbord med övningar som jag kan plocka av under min egen träning i höst. Skidspecifik styrka, balansövningar, skidgång med och utan stavar, sprättande skidgång med och utan stavar, älghufs mm. Själva styrkedelen hade jag koll på sen tidigare, men balansen och de olika varianterna på gång var nyttiga att få gå igenom.

Med tanke på gårdagens besked från fysioterapeuten angående hälsenan och ”börja lugnt” var det kanske inte det bästa att börja med ett sånt här pass direkt. Men jag blev faktiskt glatt överraskad av hur lite det här kändes i hälsenan jämfört med vanligt löpning. Om tiden inte finns för att köra ett längre rullskidpass och senan inte tillåter ett hårt intervallpass i löparspåret så kan lite barmarksintervaller i Olstorps backar ge ordentligt med träning utan att slita för mycket på kroppen. Det kan bli en kul träningshöst!

Smärtan jag haft i hälsenan senaste tiden vägrade ge med sig. Det gjorde inte jätteont, men det var tillräckligt för att jag skulle veta att senan försökte säga mig något. Jag bokade en tid hos en fysioterapeut för att ta reda på hur det låg till. Väl där blev jag undersökt både ”manuellt” och med ultraljud. Ultraljudet visade att vänster hälsena var större, 7,4 mm mot högersidans 5,9 mm. Inte många mm som skiljer men procentuellt sett hade det, enligt fysion, betydelse. Som kuriosa nämnde han i förbifarten att en sena som var mer än 12 mm tjock betraktades som av, och hölls endast ihop av ”någon annan tjock smet”. 7,4 mm var alltså ingen större fara, men jag blev ändå ordinerad löpvila i två veckor samt stötvågsbehandling under den tiden. Totalt blev det 3 behandlingar med stötvågsmaskinen och dessutom rehabövningar 2 gånger om dagen: 3×15 excentriska enbenståhävningar, först med rakt ben och sedan 3×15 igen med böjt ben.

Nu har jag haft min tredje behandling. Har det gett resultat? Jag vet inte. Jag tycker mig känna att stelheten på morgnarna har minskat lite, men den finns fortfarande kvar. Jag är större på vänster sida och det ömmar om jag klämmer senan mellan tummen och pekfingret. Samtidigt är hälsenor en långsam process, fysion trodde att det kommer krävas ca 6-9 månader innan det känns helt bra. Inget jättekul besked, såklart, men samtidigt var det inget som hindrade att jag kunde börja löpträna försiktigt. Med försiktigt menades kanske 1 km till en början, jag får se hur det går… Jag kan också lägga på mer vikt på tåhävningarna. Det som bestämmer hur snabbt jag kan gå framåt med övningar/löpning är hur det känns morgonen därpå. Om det känns som vanligt kan jag fortsätta med den belastningen, känns det bättre än vanligt kan jag öka på lite, ömmar det mer får jag backa hem lite.

Jag fick också ”klartecken” att genomföra Lidingöloppet. Risken att jag skulle göra något som gav bestående men bedömde han som liten, det enda är nog att jag förlänger rehabtiden lite grann. Hade jag inte siktat mot en klassiker så hade jag troligtvis avstått men nu ska jag nog ta mig igenom på något sätt. Även om jag går hela Lidingöloppet så är ju en superklassiker fortfarande inom räckhåll. Troligtvis kommer det dock kännas bra i hälsenan under loppet, smärtan får jag dagarna därpå. Däremot kommer nog andra muskler ömma en hel del under loppet med tanke på att löpträningen helt avstannat…

Att växla mellan sporter är inte lätt. Jag har nästan alltid lyckats gå på för hårt med löpningen efter Vätternrundan. Jag brukar säga att min kondition är för bra för mina leder. Jag trodde att jag i år skulle lyckas vara bättre på att lyssna på min kropp, jag hade fel. Jag hör vad kroppen säger men jag har inte lyssnat.

Som alltid är det en kombination av faktorer, även om det nu nog i grund och botten handlar om min vilja att prestera bra på alla klassikerlopp i allmänhet och (just nu) Lidingöloppet i synnerhet. Efter VR tycker jag att jag fick till en rätt bra mix av löpning och rullskidor, allt för att minska skaderisken. Sedan byttes hemestern ut mot semestern. Först ett besök hos svärföräldrarna och sedan vidare för en vecka i Spanien, där jag nu är. Packningen gjorde att bara löparskorna fick plats. I Lidköping anmälde jag mig någorlunda spontant till Läckövarvet. 21 km mestadels asfalt. Ytterligare ett intervallpass blev det innan avfärd mot Spanien. Spanien erbjöd MJFF i lugnt tempo, annat var inte möjligt för mig i den värmen. Redan efter första passet i Spanien kände jag mig lite stel omkring vänster hälsena. Antingen inflammerad hälsena eller möjligen en inflammerad bursa. Efter andra passet blev det lite värre. Jag började googla och hittade nån länk på marathon eller runnersworld, minns inte vilken, där stretching flera gånger per dag och excentriska tåhävningar två gånger per dag var receptet. Under förutsättning att det är en inflammerad hälsena. Jag sa till mig själv att jag skulle vila från löpning men suget efter träning, och lite pressen inför Lidingö, gjorde att jag ändå ville köra ett tredje pass. Jag kände efter noga på morgonen och var lite tveksam till start men bestämde trots allt att bege mig ut. Dumt med facit i hand. Smärtan tilltog efter passet.

Nu är det definitivt löpförbud på några dagar. Klickade också hem boken ”nya motions- och idrottsskador och deras rehabilitering” efter tips från Erik Wickströms bok. Känns som att jag behöver en sån lite nu och då…

När jag är hemma kan jag stilla konditionssuget med både cykel och rullskidor. Om inte en snabb förbättring ses på några dagar så får jag kontakta en fysioterapeut för en ev mer korrekt diagnos och rehabilitering.

Första gången jag simmar i Vansbro. Det märktes på min nervositet innan. Nervositet har jag ofta innan lopp, men av annorlunda karaktär. Inför Vätternrundan är nervositeten mer fokuserad runt min prestation. Nu gällde nervositeten allt. Jag hade ingen koll på loppet. Jag visste inte vart jag skulle gå, hämta kuvert, byta om mm. Tur var väl då att jag slapp färdas upp själv med mina tankar. Jag samåkte med två från Linköping, som hade simmat förut. De är anställda av försvarsmakten så den wannabe-MÖP (Militärt Överintresserad Person) som bor inom mig fick delta i många intressanta diskussioner om bl.a. prepping (ok, inte strikt militärt ämne, utan viktigt för alla), Robert Karjel och PRIO.

På vägen upp gick mina tankar till min gamla kollega, Ernst, och till den numera bortgångne Anders Gyhlenius (ni vet han i första säsongen av SVT:s ”En Klassiker” som tyvärr förlorade kampen mot cancer). De tillhör(de) en klick människor som gör alla klassikerlopp alla år. De verkar vara som en stor familj som har som släktträff varje gång ett lopp genomförs. Jag undrade hur de kunde gilla Vansbro så mycket. För mig var det än så länge ett nödvändigt ont för att få ESK genomförd. Mina känslor inför simningen blev inte bättre av att det regnade hela vägen upp.

Jag hade funderat på vad jag egentligen hade för mål med loppet. Jag visste egentligen ingenting om min kapacitet. Pga knäskadan hade jag simmat väldigt lite av rädsla för att sabba cyklingen. Jag hade dessutom inte alls simmat OW. Måndagen innan loppet hämtade jag ut min våtdräkt och på tisdagen resp. torsdagen gjorde jag mina enda OW-pass, 1 km vardera. Tempot var inte heller jättehögt, ca 10:30-11:00 min/500 m. Baserat på det skulle det bli tider knappt över timman på 3000 m. Att gå under en timma vore ju roligt, men jag visste inte om jag orkade hålla mitt tempo i 3000 m. Kompisar i cykelklungan hade berättat om första gången de gick under timman. Om de hade kämpat med det målet, kunde jag verkligen vänta mig att simma under timman?? Jag beslutade mig till sist för att mitt silvermål skulle bli att simma under 60 min. Guldmålet då? När jag kikade på hemsidan kvällen innan noterade jag seedningsgränserna för de första 6 startgrupperna. Att seeda sig till sjätte gruppen hade som gräns 58:00 både 2016 och 2015. Jag bestämde mig för att 58 min blankt skulle bli mitt guldmål. Så nu hade jag alltså ett guld- och ett silvermål utan någon som helst känsla för hur realistiska de var. Men ändå.

Vi kom upp till Vansbro strax efter 11. Min starttid var kl 12:03 så jag kände mig lite stressad, de andra i bilen startade inte förrän 15:03. Jag skyndade iväg mot målområdet, hittade kuvertutdelningen och fick min startmössa. Det gick ju jättesmidigt, inte alls så stor apparat som t.ex. VR. Så långt allt väl. Jag följde strömmen av människor som jag trodde var på väg mot starten, 2 km gångväg bort. Med en liten bit kvar stannade jag vid banvallen klev undan, nervöskissade en sista gång och bytte om. Solkrämen lät jag ligga kvar, den kändes väldigt onödig idag. Däremot saknade jag vaselinet, hittade inte det hemma kvällen innan. Senast jag såg den var VR, nu var den borta. Jag fick nätt och jämt ner väskan och skorna i påsen som skulle transporteras till målområdet. Det blir en lärdom till nästa gång: ta med så lite som möjligt till starten.En liten väska och kanske sandaler istället för skor. Efter att ha lämnat påsen står jag med alla andra grönmössor som väntar på att släppas in i startfållan. Jag känner mig väldigt bortkommen men gläds åt den härliga stämning som råder. Mycket förväntan ligger i luften. Speakern frågar hur många som gör sin första simning, många händer lyfts upp i luften. Skönt, jag är inte ensam. Speakern frågar hur många som gör sin sista simning. Min hand lyfts inte men förvånansvärt många andra och ett skratt går genom gruppen.

12:03 släpps vi äntligen i vattnet. Jag har hört mycket om att det skulle vara trångt och man får många sparkar och slag i början. Jag försökte komma så långt fram som möjligt i gruppen för att åtminstone minska antalet sparkar i ansiktet i början. Det är kolsvart i vattnet. Jag simmar på någons fötter och låter den sköta navigeringen så fokuserar jag bara på att bli lugn och hitta andningen. Efter bara 100 m simmar fötterna ifrån mig och jag får navigera själv, det gick ändå ok.

Min klocka var inställd på autolap var 500:e meter. Efter 500 m surrar den första gången och jag kikar på displayen: 9:16 min/500 m. Oj, det var fort. Men det kändes ok ändå, kanske var det att vi simmade medströms som gjorde det. Jag simmar på. Simmar ikapp ett par fötter, ligger där bakom ett tag, går om och hittar nya fötter. Klockan surrar igen. Nästa femhundring på 9:14. Fortfarande fort. Nu börjar vi simma ikapp rödmössorna från gruppen innan oss. Jag konstaterar att så här långt har jag aldrig simmat i ett svep förut och jag kände mig lite fånigt glad. Tankarna gick till teckningen av Jan Stenmark nedan, så löjligt glad kände jag mig.

Emma! Emma! Så här långt har jag aldrig simmat förut!!!

Emma! Emma! Så här långt har jag aldrig simmat förut!!!

Rädslan för bröstsimsbentag (knäskadan) gör att det är frisim som gäller. Jag körde med tvåtaktsandning och det funkade klart bättre att andas åt vänster. Synd, det var åt höger som merparten av publiken stod. Jag kände också att det började skava i nacken från våtdräkten. Vaselinet hade varit bra nu. Av någon anledning skavde det inte lika mycket när jag andades åt vänster, så det var ytterligare en anledning till att jag hela tiden tittade bort från Vansbro när jag simmade. Till nästa gång (ja!) ska jag lära mig att andas lika bra åt båda hållen!

Vid 1500 m surrar klockan igen. Halvvägs. Denna femhundring gick på 9:13. Kan det verkligen gå så fort? En kort stund senare ser jag en boj som det står ”1250 m” på. Har jag bara simmat 1250 m? Räknar klockan fel på avståndet? Inte konstigt att tiderna är snabba. Undrar vad jag egentligen har för tider. 250 m senare kommer nästa boj som det står ”1000 m” på. Nu fattar jag att bojarna räknar ner hur långt det är kvar. Alltså har min klocka räknat fel på avstånd, men åt ”rätt” håll. Jag har alltså simmat ännu lite snabbare än vad klockan anger. Oj! Nu viker vi av från Vanån och in i Västerdalälven. Jag ville gärna ha fritt spår så jag simmade ut en bit från kanten, även om det innebar att motströmmen var lite starkare där. Vid 600-700 m kvar kommer en grönmössa ikapp som håller ett lite högre tempo än mitt bekvämlighetstempo. Jag biter ihop och går på hans fötter. Med 200 m kvar ökar han tempot ytterligare. Jag naglar mig kvar men det känns i kroppen. Jag lyckas hålla hans fötter ända in i mål. Dunkar handen i tidtagningsplattan på tiden 53:00! Jag försöker ställa mig upp. Benen bär inte riktigt, trots att jag står i vatten som når upp till bröstet. Jag sjunker ihop samtidigt som jag tar ett andetag, första kallsupen ett faktum. Hostar och haltar uppför rampen och lägger mig på bryggan. Jag hamnade bredvid killen vars fötter jag följde efter på upploppet och jag fick chans att tacka honom för fin draghjälp.

Trött och nöjd simmare!

Trött och nöjd simmare!

Bild från gångbron, målgång skymtar längst bort.

Bild av Västerdalälven från gångbron, målgång skymtar längst bort.

Vidare mot duscharna och sedan in till mattältet. Regnet fortsatte så det var packat inne i tältet. Där i mängden ser jag Ernst och kunde byta ett par ord med honom. Efter maten sammanstrålar jag med resesällskapet och tar deras väskor medan de förbereder sig för sin start. Jag går runt en stund och insuper stämningen. Stephan Wilson går i mål och intervjuas på storbild. Kul, han har inspirerat mig, framför allt hans Vasaloppssatsning. Jag kikar resultat på diverse folk. På skoj kikade jag vad Johan Olsson simmade på, han gick i mål på 53:39. Min ledning från VR drygades ut med ytterligare 39 sekunder. Nu kommer det bli som sämst 2-2 i grensegrar mellan oss. Eller. Det kommer bli 2-2. Men jag vill tro att spänningen lever än så länge… Jag lyckas hitta kamraterna i vattnet och hejar fram dem sista kilometern. Vi tar ännu en bit mat i tältet och sätter sedan av hemåt.

Vansbrosimningen överraskade verkligen på flera plan. Tiden är jag otroligt nöjd med! Jag trodde inte att jag skulle kunna simma så fort, fast jag visste ju inget egentligen. Både guld- och silvermål klarades med marginal och den här tiden hade i år räckt för att seeda in sig i startgrupp 5 (55:30). Det blir bra till nästa gång att få simma med ”likasimmade”, även om det faktiskt inte var så mycket sparkar och slag som jag innan trott. För det kommer bli en nästa gång, då med mer än 2 km träning innan. Betydligt mer. Som jag skrev i början så såg jag mest på Vansbrosimningen som ett nödvändigt ont för ESK. Men det var riktigt roligt! Bra komplement till den benintensiva cyklingen jag annars bedriver. Som arrangemang betraktat var det här väldigt mycket mindre och mer familjärt än t.ex. VR. Bara det att inlämningen av påsen skedde på en släpkärra dragen av en av (vad jag gissar) lokalbefolkningens Volvo 740 skvallrar om det genuina i det hela. VR och Vansbro är verkligen två helt olika grejer, men jag uppskattar dem båda. Jag börjar så sakta förstå vad det är Ernst och de andra har sett. Hade det dessutom varit soligt i Vansbro hade det varit bättre än bra.

Vägen till VR – laget:
Stommen av laget var från vår sub8 från 2015, kompletterat med några fler cyklister. Jag, Henrik, Henning och Jerker hade än en gång fått förtroendet att få leda en grupp till förmån för Ride of Hope (RoH), som cyklar och samlar in pengar till barncancerfonden. Det är en ära och ett stort förtroende att få leda en sådan grupp. Vi var ca 35 i gruppen, något avhopp och någon reserv kom in. Tanken var att bygga på samma koncept som för två år sedan: att bygga ett lag som är sammansvetsat och vill köra för varandra. En grupp där alla tänker laget före jaget, och fokus är snarare att cykla snyggt och säkert än att cykla snabbt. Om bara ”snyggt” och ”säkert” faller på plats, är vi övertygade om att ”snabbt” kommer automatiskt. Jag vill tro att vi lyckades där. Under vintern pågick flitiga diskussioner i facebookgruppen, det mesta träningsrelaterat men också helt andra, mer eller mindre utflippade, ämnen avhandlades. Sedan kom utesäsongen och vi hade satt upp tre stycken gemensamma träningstillfällen och ett träningsläger i Jerkers stuga utanför Hultsfred. Uppslutningen på dessa tillfällen, speciellt på lägret, var långt över förväntan. Förutom väldigt bra cykling så hade vi otroligt trevligt tillsammans och byggde upp en riktigt bra känsla i gruppen.

Vägen till VR – jag själv:
Under årens lopp så har önskan att få genomföra en svensk klassiker (ESK) växt sig starkare. Förra året sprang jag min första halvmara (Göteborgsvarvet) och började uppskatta de andra sporterna mer och mer. När det stod klart att vi skulle få leda en sub7:30 för RoH så insåg jag att jag knappast kommer få en bättre start på ESK, så jag anmälde mig till de andra loppen också. Träningen trappades upp och strukturerades bättre jämfört med sub8 2015. Från början såklart mest fokus på cykel. Sedan kom ett par bakslag. I september åkte vi speedway med jobbet som en prova-på-aktivitet. Med facit i hand borde jag avstått. I första kurvan så vurpar jag. Jag önskar jag kunde säga att det var en häftig vurpa åtminstone, men gott om vittnen kan bekräfta att det var en av de mesigaste vurporna någonsin. Tyvärr tog mitt vänsterknä ändå stryk och jag tänjde ut de inre ledbanden. Första tanken var att en snabb VR var över, men jag kom snabbt igång med rehab och började bygga upp knästabilitet igen. Jag kunde träna på som vanligt, åtminstone på cykeln, och planen fortskred. Vintern blev väldigt mycket trainer hemma framför Vinterstudion när barnen hade somnat. Det funkade för mig. Jag kände mig starkare och var redo för utesäsongen. Parallellt med cyklingen så började också simningen trappas upp. Under vårterminen gick äldsta sonen på simskola, medan vi var där passade jag på att träna simning. Samma sak var det denna fredag, 21/4. Det var också fredagen innan vår första gemensamma cykelträning i Linköping. Jag simmade frisim och allt gick bra. Jag var färdig och skulle snart möta upp sonen men bestämde mig för lite avsim först. Jag tog ett bröstsimsbentag och det bara högg till i knät, jag hade lyckats slå upp skadan igen. Jag kunde knappt stödja på benet, fick halta ut ur simhallen. På kvällen svullnade knät upp riktigt mycket och jag kunde knappt böja det. Jag kunde precis utföra cykelrörelsen och var uppe på trainern på lördagen. Jag tog också en lugn tur på söndagen för att möta upp de andra vid den gemensamma träningen. Jag kom dit och kunde hälsa på alla, innan jag fick fortsätta hemåt. Nu fick jag för fösta gången utnyttja jobbets sjukvårdsförsäkring, vilken tur att vi har en sådan. Redan på måndagen kom jag till en ortoped som kunde tömma knät, 109 ml vätska fick han ut, en del kortison fick han in. Det gjorde underverk för rörligheten. Jag fick ta det lite lugnt ett tag och tappade mycket bra träning, från och med nu var all annan träning än rehab och cykling förbjuden. Jag kom ändå igång hyfsat och fick en allt bättre känsla under våren. Vår andra gemensamma träning i Nyköping blev mitt första utepass denna termin, bortsett från lite jobbpendling. Lägret hos Jerker blev en riktigt välkommen genomkörare där jag fick boosta träningen ytterligare. Några av oss i klungan var också på Tour of Öland, boende i sommarstuga på Öland tillhörde en i klungan. Ett fantastiskt läger med god cykling och kamratskap! Slutligen kom den sista gemensamma träningen med gänget. Nu var jag så redo jag kunde bli, givet förutsättningarna.

Lagbild innan loppet. Alla är tyvärr inte med utan några nervöskissar innan start.

Lagbild innan loppet. Alla är tyvärr inte med utan några nervöskissar innan start.

Loppet:
Vi samlades några timmar innan loppet och gick igenom förutsättningarna för dagen. Alla var där men tyvärr skulle inte alla åka. Henrik hade känningar i kroppen och beslutade på morgonen att kasta in handduken. Riktigt tråkigt. Istället åkte han med till depån i Karlsborg för att hjälpa till. Jerker hade också aviserat att han inte kommer fullfölja loppet. Träningen hade inte blivit alls som planerat men han ville offra det han hade för laget och bombade på så länge som möjligt. Förhoppningsvis skulle det räcka till Jönköping, där han bor. I övrigt var förutsättningarna bra, det skulle bli ett närmast perfekt väder. Lite svag kantvind men förutom det väldigt bra förhållanden. Vi startade samtidigt som en annan RoH-klunga, också de med målet 7:30. Vi ville göra vårt eget lopp, framför allt ur säkerhetssynpunkt. De hade deklarerat att de skulle göra allt för att nå 7:30 så de skulle lägga sig i vår svans. För mig är det konstigt att inte vilja göra sitt eget lopp men om de ville ligga bakom oss hela tiden så kunde jag inte påverka det. Ur startfållan rullade vi då allihopa kl 12.40.

För egen del hade jag satt upp ett guldmål och ett silvermål. Guldmålet var såklart att rulla i mål med klungan under 7:30. Med tanke på skadorna så var silvermålet att jag åtminstone skulle vara med och bidra till gruppens mål ända till Karlsborg och sedan ta mitt eget tempo för en hyfsad tid till ESK.

Vi rullade på med ganska hög hastighet till en början, som planerat. Det slet lite mer än vanligt, för det var väldigt ryckig körning. Dels var vi 34 stycken, så många hade vi aldrig varit på ett träningspass, sedan märktes det också att en del inte hade tränat lika mycket med gruppen som andra. Efter några mil satte sig dock flytet och det gick både fort och smidigt. Tyvärr hade nog den ryckiga början satt sina spår i flera ben, och några hade redan gått ner bakom grindvakten. Vi låg dock enligt plan. Strax innan Kaxholmen började de första klungomkörningarna. Vi fick göra dem i ett led och några fick ta långa förningar. Det var sub8-klungor vi körde om så det tog sin tid. Uppför backen i Kaxholmen så ser jag hur Jan börjar krampa i båda vaderna. Nej! Han lyckas nagla sig fast i svansen dock. Vi rullar på ner mot Jönköping och strax därefter kommer nästa omgång av omkörningar, vi tar det ändå lugnt och fint i uppförsbackarna och slösar inte för mycket energi. Själv hade jag en stark känsla här, stor skillnad mot 2015 då jag bara längtade efter depån. Vi kom till depån och bytte flaskor/energi. Jag hann säga några korta ord till Emma, som langade tillsammans med en annan av de närmast sörjande, men var mest fokuserad på jobbet framför. Vi låg 2 min efter plan, men det var ingen fara, planen styrde mot 7:24. Vi hade tappat några fram till Bankeryd, en del av dem valde att kliva av här andra fortsatte med andra klungor.

Depåstopp i Bankeryd. Kanske inte den mest tillrättalagda eller vackra bilden, men verklighetstrogen.

Depåstopp i Bankeryd. Kanske inte den mest tillrättalagda eller vackra bilden, men åtminstone autentisk.

Den andra RoH-klungan var lite snabbare än oss i depån, men någon mil efter var vi ifatt och förbi dem igen. På västsidan händer inte så mycket. Det rullar på men jag känner att jag börjar bli sliten. Riktigt sliten. Vinden hade hela tiden legat på från väster, på öppna partier kändes det. Det var inga problem att gå med i tempot, men accelerationen från långsamma till snabba ledet och luftmotståndet längst fram blev lite för mycket för mig. Den här svackan kom väldigt hastigt. Det var inte länge sedan jag kände mig stark. Nu bet jag ihop allt jag kunde, jag skulle åtminstone klara mitt silvermål och ge allt för gruppen till Karlsborg. Vi passerar Hjo och vi ligger fortfarande 2 min efter plan, men ändå helt ok. I övrigt har jag inte så mycket tankar från denna del. Jag satt mest och var uppmärksam på alla signaler i kroppen. Går jag för hårt? har jag fått i mig tillräckligt med vätska/energi? Hur mycket återhämtar jag mig i ”vilan”? Det var inte bara jag som hade det kämpigt, många andra hade det värre. Jag var till slut tvungen att gå ner bakom grindvakten vid ca 18 mil och kvar i rotationen låg då endast ca 10 man. Jag hade missat mitt silvermål! Det kändes inte alls bra. Det här var vid 18 mil och vi hade 3 mil kvar till depån i Karlsborg. De där framme slet hårt men kunde inte klara det själva.

Nu tog jag ett avgörande beslut för rundan. Kanske var jag inte i bästa skick att fatta beslutet, jag var mosig i både ben och huvud. Jag var säker på att jag inte kan bidra mycket mer, men ville ge gruppen bättre möjligheter att klara tidsmålet. Vi behövde hjälp av den andra gruppen. Jag började glida nedåt, och blev riktigt förvånad över hur lång vår egen svans var. Många var slitna. Till slut kom jag ner till de andra och frågade om de hade några som kunde bidra. Jag tror ca 8 man kom upp och hjälpte till. Jag blev lite förvånad av det, de hade ju varit 22 till start och låg bara bakom oss. Jag låg fortfarande kvar direkt bakom Axel, som var grindvakt. Jag såg att det blev lite oreda i klungan när de andra kom in, vi var inte vana vid varandra och det märktes att vi inte tränat ihop.

Nu kände jag mig helt rökt. Varje acceleration ur kurvor mm sved, jag kunde nätt och jämnt gå med. Jag gled upp till Axel och frågade honom om han hade vårt tidsschema tillgängligt. Jag sa att han får vara beredd att ta över för mina ben är helt slut, jag var inställd på att släppa iväg gruppen vid depån i Karlsborg. Axel svarade något i stil med ”nu f*n hänger du i, Tomas!!”, jag försökte lyda så gott jag kunde. Väl i Karlsborg var det en välkommen paus. Jag fick i mig mer energi och vi kunde rulla iväg igen, även om jag var beredd på att låta dem åka. Vi låg 1-2 minuter bakom schemat även här. Väl ute på vägarna igen så kände jag mig helt plötsligt piggare. Inte i toppform men nu var det helt plötsligt ”enkelt” att gå med. Jag låg fortfarande direkt bakom Axel och kunde notera att grindvaktens jobb var än viktigare nu när de andra var med i rotationen. Det var inte så energisnålt alla gånger och Axel fick styra rätt mycket. Vissa bytte från långsamma till snabba ledet mitt i kedjan och skapade onödiga luckor. En del åkte oannonserat ner för att vila bakom grindvakt, det var luckor som grindvakten fick täta. Jag fick tillbaka mer energi och hade en bättre känsla i kroppen. För två år sedan hade jag en svacka här också, då klarade jag inte av att gå upp och hjälpa till även fast de andra desperat behövde hjälpen. Så ville jag inte ha det igen, jag skulle ge det jag hade för gruppen! Jag lyckades gå med några varv i kedjan, åkte sedan ner bakom Axel för att vila lite, för att sedan återkomma några rotationer igen. Så höll det på till strax innan Askersund. Axel frågade om jag hade tillräckligt kvar för att agera grindvakt, så han kunde ta lite förningar istället. Benen var tillräckligt fräscha för grindvaktsjobbet, och jag var grindvakt resten av resan. Fortfarande var det stundtals väldigt osmidig körning, så det gällde att vara på hugget som grindvakt och ropa ut vem som var sist i kedjan när de andra glömde det. Det var också en strid ström av cyklister som både gick upp i rotation och ner för att vila, de behövde slussas in ordentligt. Jag vill inte höja mig själv till skyarna, det var grabbarna där framme som var motorn åt allihopa, men grindvaktsjobbet var riktigt viktigt sista 10 milen.

Jag agerar grindvakt någonstans runt Medevi.

Jag agerar grindvakt någonstans runt Medevi.

Redan vid Askersund visste jag att vi skulle fixa målet, vinden hade faktiskt vänt lite och det blev sida-med istället för sida-mot. Men det var fortfarande fullt fokus på uppgiften. I Medevi låg vi precis enligt plan och det vara bara ca 20 km kvar. Det började gå upp för fler och fler att vi kommer klara det. Sedan, helt plötsligt tycks det, glider vi under tidtagningsbommen i Motala och tiden stannar på 7:24. Vi gjorde det! Ett stort jubel utbröt från flera i klungan. Jag själv var så trött att jag inte orkade visa glädje. Efter några minuter släppte det dock och jag gick runt och kramade om alla jag kunde. Fortfarande helt slut i benen men skallen var åtminstone med.

I mål. Ansiktsuttrycket utstrålar för mig enbart trötthet, men där bakom fanns en hel del glädje också.

I mål. Ansiktsuttrycket utstrålar för mig enbart trötthet, men där bakom fanns en hel del glädje också.

Tankar efter loppet:
Först och främst, tiden är jag riktigt nöjd med! Det finns ingen anledning att vara besviken på den, speciellt med tanke på skadeläget, och den blir ett riktigt bra avstamp till ESK. Över laget är jag otroligt stolt och tacksam. Tacksam att jag har fått vara en del av en så härlig gemenskap och fått åka med så starka cyklister. De slet verkligen för varandra där ute och många offrade sina chanser helt för att laget skulle lyckas. Personligen då? Jag hade ett silver- och ett guldmål. Silvermålet uppfylldes inte, jag kunde inte bidra hela vägen till Karlsborg, även om jag bidrog efter Karlsborg också. Guldmålet då? Nja. Jag gick förvisso i mål med klungan under 7:30, men kändes det som guld? Guldfärgat, definitivt, men inte 24 karat guld. Fortfarande funderar jag på beslutet att inte göra vårt eget lopp utan be om hjälp vid 18 mil. Jag tror inte vi hade klarat tidsmålet utan den hjälpen, men hade det ändå inte varit roligare att göra 7:33 och göra det som helt egen grej? Kanske. Jag tror det, och jag tror flera i klungan hellre hade sett den utvecklingen, även om alla är nöjda med tiden. Jag var som jag skrev tidigare väldigt trött vid den tidpunkten, hade jag själv varit fräsch hade jag kanske tänkt annorlunda. Fast nu i efterhand så börjar både silver- och guldmål bli ovidkommande. Den största insikten jag har fått om loppet är att ju mer jag har fått smälta det, desto mindre betydelse har det fått. Nu, med tiden 7:24 i bagaget, kan jag säga detta: Tiden 7:24 var inte det viktiga, inte ens själva VR var det viktiga. Vägen dit var det som gjorde resan värd! Jag tycker verkligen det. Den cykelvår vi har haft tillsammans har varit fantastisk. Lägren utanför Hultsfred och på Öland kommer garanterat vara de två stora höjdpunkterna när jag summerar 2017! Gemenskapen med både gamla och nya cykelvänner har, som vanligt, varit otroligt berikande.

Uppstigning mitt i natten för att sätta sig i bilen och åka mot Motala. Dealen sedan några år tillbaka är att jag tar bilen in själv och frun tar med barnen och åker kommunalt till Motala för att se målgång. För barnen är nog resan in det roligaste av allt, vid vilken ålder upphör kommunal åkning att vara ett roligt äventyr? Hur som helst, väl vid parkeringen överraskades jag positivt av att det inte regnade. Prognosen för loppet var regn, mer eller mindre, hela tiden och en vind på 4-6 m/s som kom från nordväst eller väst, dvs mycket kantvind. Inte de bästa förutsättningarna med andra ord.

Glad över att det var uppehåll, men velade länge om hur jag skulle klä mig. 2012 satt fortfarande kvar i minnet, och pga det bestämde jag mig för neoprenskoöverdrag, ullunderställströja under cykeltröjan, knävärmare och armvärmare. Vindväst utanpå det men en vindjacka som reserv i ryggfickan. Knävärmarna, vindjackan och underställströjan hade jag kunnat skippa med facit i hand.

Hela gruppen kom till start, även om JP var osäker pga ett ont knä. Han hade dock bestämt sig för att starta och se hur det känns. I startfållan var det vår sub9 från Ride of Hope (RoH), en annan sub9 samt en sub11, båda från RoH.

DSC_0069

Vi rullar ut från starten, fortfarande utan regn även om det var lite blött på vägarna. Tyvärr hör jag efter bara några kilometer från vår grindvakt att JP fick bryta. Knät höll inte. Väldigt tråkigt men inget vi kunde göra något åt heller. Efter ca 2 mil var det dags för mig att gå ner som grindvakt. Vi var fem stycken som skulle dela på grindvaktsjobbet och då det var risk för att det skulle bli slitigt i kantvinden hade vi valt att dela upp det i kortare pass på ca 2 mil styck. Det är ganska öppet bitvis och kantvinden kändes av då och då. Kort efter att jag börjat mitt pass som grindvakt kommer JS ner och behöver vila, lite senare finns också ON bakom grindvakt. Kantvinden var tuff för en del.

Planen var en kort kisspaus efter ca 8 mil men redan efter 4 var en i kraftigt behov. Vi rullade ytterligare en mil och stannade sedan för en kort paus. Schemat tillät 3 minuter stopp. Vi var snabba och gjorde stoppet på 1:30 men det tog 2 minuter rullning i ca 25 km/h innan alla var samlade och vi kunde köra på, så 3 minuter tidsförlust var nog ganska rimligt. Den andra sub9-gruppen hade legat bakom oss och stannade även de. Vi rullade vidare och höll vår plan bra. Vid gamla Grännadepån var vi ca 4 min före plan, troligtvis pga att kantvinden var blandad kant-/medvind. Nu kom de första riktiga regnskurarna och det var blandat regn/uppehåll. Vi tog det lugnt uppför, som planerat. I backen vid Kaxholmen hörs det ett klonkande någonstans från GE vevparti. Inget jag funderade så mycket på då, och det grämer mig lite nu. Vi borde ha dragit på lite i backen, han och jag, för han är stark uppför. Då kunde vi ha lite tid på toppen att undersöka cykeln utan att det skulle bli för stor tidsåtgång för gruppen. Vi fortsatte hur som helst mot Jönköping och nu tilltog regnet allt mer, temperaturen var dock behaglig så nedkylningen blev inte så stor. Backarna ner mot Jönköping var ganska blöta men vi var fortfarande inte på 2012s nivåer. Här märker GE att bromsarna inte tar som de ska. Han lägger sig bakom grindvakt för att hålla lite avstånd till övriga och väljer sedan att lämna oss vid depån för att låta mekanikerna se över cykeln. De 20 var nere på 18. Det visade sig vara rätt beslut, pedal var lös och det var något fel på bromsarna.

Jönköping var riktigt trångt. De smala passagerna verkade ännu smalare i år. Bitvis rullade vi mycket sakta men nu hade det åtminstone slutat regna. Någon liten lätt skur var allt vi fick efter detta. Vi fortsatte ta det lugnt uppför backarna. Jag kände mig pigg och kunde putta på en kamrat som jag vet har tufft i backar. Jag ville få ut så mycket som möjligt av hans kvalitéer på de platta partierna, då är det dumt att grilla för mycket uppför. De två som kom ner bakom grindvakt i början kom aldrig tillbaka i rotationen, och efter Jönköping valde de att släppa gruppen. Det var inte deras dag och vi var nere på 16 man. Vi såg dem igen när de kom till depån i Fagerhult, det var skönt att se dem vid gott mod. Då hade vi precis haft vårt enda depåstopp och skulle just åka iväg. Depåstoppet var planerat att ta 7 minuter, min fil sa att det var 8 min från att vi svängde in på depå-vägen till att vi började rulla på stora vägen igen. Hyfsat enligt plan. Jag gjorde ett nytt pass som grindvakt och fick MG bakom mig som ville ta det lugnt ett tag.

Nu flöt det på bra. Vägarna är större och tillåter bra körning. Nu kom ett av de få tillfällen då vi blev omkörda. En snabbare klunga från Pölder kör om, vårt gäng kommer in i suget av dem och tempot skruvas upp en aning. Jag får ner RL bakom mig också. Pölder försvinner bortåt men vårt gäng drar inte av på tempot så mycket som vi borde. Kanske var det stress efter att Jönköping gick segt. Nu kom även CL (tror jag) ner bakom mig och det här skulle inte hålla. Jag fick ner en annan som grindvakt och kunde gå upp i rotation för att se till att vi sänkte tempot till det planen faktiskt föreskrev. Jag tror många var på gränsen och jag hoppades hastighetskorrigeringen inte kom för sent.

Timmarna och milen flög på. Vi höll planen och västsidan bjöd inte på mycket överraskningar. Vi hade en kort kisspaus i Boviken som reserv, den behövde utnyttjas. Stoppet tog närmare 2 minuter, för det blev lite energiutbyte här och var. Jag gav bort en vattenflaska och 2 gels till MG som hade tappat en flaska och behövde lite energi snabbt. 1 minut sakta rull innan vi kör på för fullt. Ett tag efter stoppet börjar distansen ta ut sin rätt på en del. RL, GN och PB gick ner bakom grindvakt. CL gjorde också några besök för att vila upp sig men återkom i rotationen. De fick nu själva bli grindvakter så vi fick så många som möjligt med i rotationen. Vi var 10-11 st som drog resten av vägen.

Schemat var satt så att den sista tredjedelen av loppet var mycket lugnare. Dels pga trafik och dels pga att vi inte skulle vara lika många som drog. Vi var få som drog och det var mycket trafik men trots det höll vi uppe farten bra och nu tog vi snabbt tid på det lugnare schemat. Övertygad om att vi skulle nå vårt mål så blev utmaningen nu att hålla nere tempot tillräckligt mycket för att inte tappa de bakom grindvakten. Tyvärr gick JB helt tom strax innan Medevi och var tvungen att släppa oss, dessvärre utan att kunna meddela oss så vi märkte det inte förrän det var för sent. 15 kvar. Vi rullade in i mål på tiden 8.42, 8 minuter före planen, och jag hör ett stort jubel i gruppen. Ren och skär glädje!

IMG-20160618-WA0003

Många satte ett fint personbästa på rundan, och det på ett bra sätt. Gruppen hade cyklat säkert hela rundan och peppat varandra. Sann laganda. Även JB hade lyckats samla krafter i Medevi och sedan kämpat sista två milen för att komma in sub9. Stort. GS hade fått cykeln lagad i Jönköping och stod sedan för en mäktig prestation återstående 2/3 av rundan med ett fint personbästa som belöning. Även ON och JS, som släppte efter Jönköping, putsade sina rekord med 30 min.

DSC_0070

Gänget i mål!

IMG-20160618-WA0004

Jag hade bästa hejaklacken i år. Igen.

Egna reflektioner

För egen del kändes det väldigt bra. Nästan oförskämt bra. Mina cykelmil 2016 var blott 200. En del löpning har det förvisso blivit men det var väldigt lite träning. Benen var jag inte orolig för men jag trodde att ryggen/axlarna inte skulle vara tillräckligt tränade för detta. Magen klagade inte heller men den hade gärna tagit emot åtminstone en av de två gels som jag gav bort. De största problemen var nog att jag var för varmt klädd på överkroppen och knävärmarnas sömmar hade gett skavsår i knävecket.

Det gav rejäl mersmak att göra om detta en gång till. Nästa år blir det förhoppningsvis hårdkörning så det står härliga till men efter det kanske det går att göra en repris på detta. En repris med ändringen att alla ska med i mål och vädret bjuder på sol samt vindstilla!

 

Data från resultatjakt.se

Summering

Fullföljande: 18351
Medeltid: 12:17:51.2179
Ej fullföljande: 1218 (5%)
Ej startande: 3580 (15%)
Tomas Hektor

Vätternrundan 2016

Totaltid: 08:42:00
Pos: 1218
Pos Medevi: 1245
Pos Aspa: 1206
Pos Hjo: 1271
Pos Bankeryd: 1114
Pos Gyllene Uttern: 1209
Mål: 13:26:00
Medevi: 12:48:00
Aspa: 11:50:00
Hjo: 09:48:00
Bankeryd: 08:14:00
Gyllene Uttern: 06:54:00
Start: 04:44:00
Medelhastighet: 34.5 km/h
Kronologisk pos: 7589
Passerade: 6768
Passerad av: 73
Pos grupp 278: 2 / 76
Medeltid grupp 278: 10:02:59.1304
Pos i Vreta Kloster: 1 / 11
Medeltid klubb Vreta Kloster: 11:42:06.6666

Årets stora mål med löpningen var äntligen här. Innan själva racerapporten börjar måste jag börja med en tillbakablick, detta för att riktigt understryka hur nöjd jag var med loppet.

Vägen fram – Vinter
Direkt efter VR förra året ville jag ha en annan utmaning. Jag och frun bestämde att vi skulle springa GV tillsammans. Jag kände mig stark efter VR och ville försöka bevara formen så gott jag kunde. Därför satte jag upp ett tufft mål: jag skulle genomföra GV på under 90 minuter. Träningen gick bra och i november sprang jag ett seedningslopp i Norrköping för att se hur formen var. Jag klarade milen på 40:43, inte så snabbt som jag hoppats men jag kände ändå att jag var på rätt väg. Sedan hände något. Jag började få känningar i hälen efter löpturer. Först bara under dagen. Sedan dagen efter och efter ett tag satt känningarna i flera dagar efter ett pass. Som mest kändes det när jag satte ner fötterna på golvet på morgonen. Jag anade redan att det var plantar fasciit (jag har haft det förut, fast då i höger fot). I februari kom jag till en sjukgymnast som kunde bekräfta det. Det kändes såklart surt, men jag tror ändå det var till det bättre. Mer om det sen.

Sjukgymnasten gav mig rehabövningar för att bli av med känningarna. Han ville också titta på mitt löpsteg, och även där fann han förbättringar att göra. Jag sprang med mycket hälisättning. Om det inte var den avgörande orsaken trodde han ändå att det kunde bidra till mina problem. Så han skolade om mitt löpsteg till att bli mer framfotalöpning Skorna jag använde hade för stort drop (12 mm) och gjorde det nya löpsteget svårare att utföra, därför blev det nya skor också. Jag klickade hem ett par Saucony Kinvara 7 på chans (4 mm drop)

Vägen fram – Vår
I mitten av mars var jag igång igen. Men nu var det lugn tillvänjning av kroppen, det nya löpsteget satte verkligen sina spår i vaderna och även hamstrings. Fötterna hade också problem med de nya skorna, det blev mycket blåsor. Jag hade hittills sprungit med mina prefabricerade inlägg med pelott. Sjukgymnasten tyckte jag skulle prova med sulorna som följde med. Fötterna gillade det men knäna gjorde det inte. Jag fick vad jag tror var känningar av löparknä. Direkt googlade jag på självhjälp vid sådant och la till det till min dagliga rehab. Kroppen kändes sakta bättre men jag hade inte riktigt presterat många km löpträning. Jan-Mars var i princip fri från löpning. Veckorna från april till GV blev det 15 km – 7 km – 6 km – 26 km – 28 km – 20 km – 13 km – 13 km. Totalt ca 13 mils löpträning på 8 veckor. Inte direkt drömupplägget för sub90 på GV. Som tur var funkade cykelträningen och det blev en hel del sweet spot på trainern.

Dags för race!
Jag och Emma åkte ner på fredagen. Vi hade en lyxhelg med två nätter på hotell utan barn, så oavsett hur loppet gick skulle det bli en bra helg. Jag var osäker in i det sista på hur jag skulle lägga upp loppet. Att nöta på i 4:15-tempo (sub90) gick ganska bra, men skulle jag fixa det i 21 km? 4:30-tempo (sub95) kändes mer humant och under 1:35 kändes som ett mer realistiskt mål. Jag hade nästan bestämt för att ändå göra en heroisk satsning och gå in för sub90 så länge det höll. Jag vandrade från hotellet de få kilometrarna mot startområdet. Väl där träffade jag på några från NocOut som åkt ner med buss över dagen. Det visade sig att vi var i samma startgrupp och att de skulle satsa på sub90, Per skulle vara farthållare. Då blev det ett lätt val att försöka gå med så länge som möjligt. Per, Fredrik M, Fredrik A, Anna och jag var gruppen.

Startskottet gick. Vi sprang iväg mot slottsskogen. Där hörde jag David och Hanna skrika och heja på oss, det peppade. Van vid cykeltröjor och ryggfickor som jag är, hade jag inte tänkt på var jag skulle ha mina gels. Jag visste inte ens om gels behövdes på loppet men jag ville ändå ha en nödraket. Jag hade en buff runt handleden och knölade ner min gel där, men efter bara en kilometer så var jag så svettig att den halkade ur. Nåväl, inget att göra åt med så mycket folk. Håll bara ryggen på Per. Vi kom ut ur skogen och det stod folk överallt på gatorna. Vilken härlig folkfest! Det var nog mestadels nerför här så det gick lätt ända fram till Älvsborgsbron. Uppför bron tog vi det lugnt och sparade krafterna. Det syntes på tiden för vid nästa km-passering låg vi kanske 20-30 sekunder efter plan men det skulle vi ta igen på Hisingen sa Per.

Jag fick gå på ganska hårt på Hisingen. Pulsen var skyhög men det kändes ändå hanterligt för stunden. Jag låg nånstans runt 90% av maxpuls. Jag hade fullt fokus framåt och låg bakom Fredrik A. Jag hade sett Anna bakom och bredvid mig titt som tätt men Fredrik M tappade vi. Per sprang lite bakom oss för att hålla koll men avancerade upp vid 10-11 km för att sätta tempot igen. Jag försökte gå med, det gick tungt nu. Jag kollade ner på klockan och såg att pulsen var på 192 bpm (96% av max). Det blev en ytterst kort överläggning med mig själv, jag kom fram till att det här inte kommer gå, jag måste ta mitt eget tempo och försöka fokusera på det mer rimliga målet 1:35. Anna sprang förbi mig, jag försökte pusha henne att komma ikapp Per och Fredrik A.

Nu struntade jag i vad tempot var, jag försökte istället styra på pulsen och se till att den hamnade någonstans runt det relativt bekväma 180-185 bpm. Jag tog det riktigt lugnt uppför Göta Älvbron, blev omsprungen av alla kändes det som. Vidare ut förbi Nordstan och uppför Avenyn. Det var motigt, men överkomligt. Strax innan vändpunkten mötte jag Per och Fredrik. Anna hade inte kommit ikapp utan var en bit efter dem. Vände ner igen, tog en svamp och kylde ner mig. Grymt skönt. Jag hade som hastigast skummat banprofilen och trodde det var relativt plant från Avenyn och in mot mål. Oj, vad jag misstagit mig. Det kändes som att det var kuperat hela tiden och mest uppför. Tempot sjönk och jag sneglade ner på klockan. Vid 18 km hade jag ungefär 14 minuter på mig att komma in under 1:35. Jag tänkte att det nog skulle vara görbart men jag trodde fortfarande att det skulle plana ut snart och bli lättsprunget… Någonstans på Övre Husargatan blev jag omsprungen av Linus som försökte peppa mig. Det var omöjligt att ta hans tempo men det lättade upp att bli påhejad av en bekant.

Uppför sista backen gav jag allt jag hade, det syntes förmodligen inte utifrån men jag tog i ordentligt. Jag blev faktiskt lite yr och kände hur jag vinglade till. Pulsen låg på 195, så det var nog inte så konstigt. Men nu var jag uppe och det var bara nerför/slätt kvar. Här blev jag igen påhejad av David och Hanna, ännu än humörboost! Jag tittade på klockan innan jag sprang in på Slottsskogsvallen, det var bara 30-40 sekunder kvar tills klockan slog 1:35. Nu var det inte långt kvar så det var bara att ta i för allt vad jag var värd. I mål stannade jag klockan på 1:34:47 (officiell tid 1:34:44). Det gick!!

Aftermath
I mål träffade jag Anna. Hon hade känt av löparknä och kunde inte komma ikapp de andra. Hon sprang in halvminuten före mig. Vid NocOuts samlingsplats träffade vi de andra. Per hade sprungit in på 1:29:57 och Fredrik A på 1:30:10. Riktigt bra gjort av dem! Fredrik M kom in ytterligare någon minut efter mig så även han höll i loppet bra.

Min första känsla efter loppet var jag lite sur över att jag inte kunde fixa sub90. Det hade ju varit min målbild sedan sommaren. Men ju mer jag har tänkt på det desto mer glad är jag över min tid. När jag ser tillbaka på den lilla mängd löpträning jag har haft så är jag jättenöjd med tiden och över att kroppen höll, trots så kort tid att vänja sig vid skor och löpsteg.

För framtiden tror jag det var bra att jag fick plantar fasciit. Jag hade nog inte lagt om löpsteget annars och jag känner att det nya steget är snabbare och mer ekonomiskt. Det kommer behövas inför nästa attack på halvmaran, för en ny attack blir det. Folkfesten i Göteborg vill jag tillbaka till. 2017 är för tillfället vigt åt andra mål men 2018 är jag sugen på att försöka igen. Jag vet inte om jag fortfarande svävar på några moln från helgen men just nu har jag målbilden klar för mig med löpningen: 2018 ska jag springa under 40 min på milen och ta sub90 på Göteborgsvarvet!

Så var det dags för Göteborgsvarvets seedningslopp, 10 km på Bråvalla flygplats.

Några veckor innan loppet kändes det ok. Det kändes som att mitt drömmål att springa under 40 min skulle kunna gå vägen. Jag hade sprungit 7 km i 4:00-tempo på en lunchlöpning och kände att jag hade mer att ge. 3×2 km på en annan lunchlöpning gick också undan. Sedan blev jag förkyld och kunde inte träna ordentligt på två veckor. Med två veckor kvar till loppet blev jag äntligen frisk och kunde träna på, frågan var bara om jag skulle komma i form.

Nu var det alltså upp till bevis. Jag kom till Bråvalla en timma innan start och hämtade ut nummerlapp. Började känna lite på kroppen, benen kändes sega. Med en 25-30 min kvar till start började jag värma upp lite mer seriöst, benen kändes riktigt sega. Som klumpar.

Kände ingen i startfältet som hade samma tidsambition som jag. Snackade med en kille som också ville springa under 40, då hade jag åtminstone någon rygg att hålla. Startskottet gick och alla for iväg som gaseller! Kollade efter 200-300 m och tempot var 3:30, trots motvind på denna landningsbana. Alldeles för fort för mig så jag slog av på tempot och släppte iväg alla ryggar framför mig, inkl sub40-killen. Målet var dels att försöka hålla 4:00 ganska jämnt rakt igenom loppet och dels att inte gå ut för hårt utan istället kunna springa ifatt folk som gick ut för hårt.

Första 1,5 km var i både mot- och medvind, sedan kom den långa flygrakan med motvind och svagt, svagt motlut. Jag tänkte inte så mycket på det då, för jag hade fortfarande ryggar att hålla koll på framför och försökte fokusera på dem istället. Jag hade några sekunder tillgodo vid 2 km, när jag kommit till slutet på rakan så var de borta. Jag blev också lite mer ensam nu, ryggarna jag hade framför mig hade gått lite för hårt från början så de flesta sprang jag om. Jag blev ensam biten in mot varvning men lyckades nästan hålla tänkt tempo ändå. Vid varvningen var jag 10 sek bakom planen men hade kommit ikapp sub40-killen och låg någon meter bakom. Motvinden ut från varvning sänkte tempot rejält och vid 6 km låg jag 25-30 sek bakom. Jag anade redan nu att sub40 skulle bli svårt, framför allt med flygrakan i motvind/motlut kvar, men ville ändå klara 40:45 (som var årets gräns för startgrupp 2). Jag borrade ner huvudet på flygrakan och lämnade sub40-killen bakom samtidigt som jag tog någon enstaka placering. Vid slutet på flygrakan låg jag 50 sek efter och började tappa hoppet även om startgrupp 2. En Akelelöpare sprang om mig och sänkte humöret ytterligare. Jag tänkte ändå borra på som jag gjorde på den långa rakan och tempot blev betydligt högre, tack vare både medvind och medlut. Akelelöparen var bara ca 10 m framför på upploppsrakan och jag gav allt jag hade. Lyckades faktiskt ta honom i spurten och stannade min egen klocka på 40:51. Lite besviken över att det gått så dåligt och att jag troligtvis missade grupp 2 också. Det var förvisso personbästa på 10 km men jag trodde jag hade mer i kroppen. Den officiella tiden blev 40:43 och en 18:e plats bland männen, det lyfte humöret något.

Jag trodde inte att det skulle vara så mentalt jobbigt att springa på flygfältet men det var verkligen en kamp mot hjärnan. Tror inte att jag gör om det här loppet, det är roligare när det händer något med banprofilen och man får annat att tänka på. Men man ska aldrig säga aldrig.

Race Report – DM/KM 10000 m.

Jag hade aldrig sprungit 10000 m på bana innan så jag visste inte riktigt vad som väntade. Innan loppet hade jag kikat på varvtidsräknaren. Baserat på mina tusingar skulle jag springa 400 m på 1:34 med en totaltid på 39:22. Det lät lite väl fort, jag gissar att jag är snabbare än vad jag är uthållig. Min egen gissning innan, när jag anmälde mig, var att jag skulle springa på ungefär 42 min.

Jag pratade med några i startfältet och det var flera som skulle gå mot sub40. Jag tänkte att jag kunde försöka hålla deras ryggar så gott det går.

Innan startskottet tappar klockan satelliterna och jag märker aldrig att den inte återhämtar sig, förrän halvvägs in på första varvet. För att inte få några konstiga auto-laps så började jag fippla med klockan och stängde av GPS helt och hållet. Jag körde med manuella laps vid varje varvning istället. Jag hade också sett till att ha varvräknaren framme på displayen. Typiskt bra grej, det hade inte gått att hålla reda på alla 25 varv själv.

Jag såg till att hålla rygg på J, som sa sig sikta sub40. TH var också precis i närheten så jag kände att det var nog ett bra tempo. Efter ett par varv blir det en lucka framför Jonas, vi höll inte riktigt sub40-fart. Men jag låg kvar för jag kände att detta nog var tillräckligt tufft. Efter ytterligare ett par varv glider några, bla TH, ifrån klungan och några tappar, däribland J. Till slut var det bara FM framför mig och det kändes inte som att några var bakom heller, men det var det säkert. FM var en bra rygg att hålla, jag hade inte orkat springa så fort själv.

Efter kanske 10 varv började jag få håll. Nu började det också bli tradigt att springa runt runt hela tiden. Negativa tankar började komma men jag sa åt mig själv att ta ett varv i taget. Efter ytterligare några varv släppte hållet och det gick genast lättare att hålla rygg på FM. Mot slutet låg vi runt 1:42 per varv och när klockan ringde för sista varvet slog totaltiden precis om till 40 min. Sub40 var alltså att glömma men det skulle åtminstone bli under 42, som jag gissat att jag kanske skulle klara. Sista varvet gick klart snabbare och i mål blev tiden 41:36. Gött! Nu har jag ett PB på milen. Det är en bit kvar till sub40 men det är inte så långt kvar till att bli seedad i 2:a startgrupp på GV. Kanske en tid runt 40:40 räcker till det. Kanske att det är möjligt att göra den 7:e november med lite specifik träning.

Det jag undrar nu är bara vilken typ av träning som ska till för att orka hålla farten uppe längre än jag klarar just nu. Kanske är det bara så att det är ”mer träning” som är grejen, jag har ju trots allt inte sprungit så mycket (något blåsorna under fötterna kan intyga).

Totalt sett en rolig kväll. Kul arrangemang. Nöjd med tiden. Det finns lite att jobba på.

Precis som föregående år dog cyklingen ut efter VR. Jag är en av de som alla riktiga cyklister beklagar sig över när de noterar att det blivit mycket glesare med cyklister på vägarna efter VR. Cyklingen har tagit mycket tid under våren och när huvudmålet är avklarat är det skönt att ta det lugnt ett tag. Förutom att ta det lugnt ville jag också ha mer tid över med familjen. Lägg därtill att semestern börjar, vi far kors och tvärs, då blir det svårt att få till träning.

Jag har märkt att jag funkar bäst i projektform. Jag behöver ett tydligt mål att satsa mot för att känna mig nöjd och motiverad. Nästa år blir det ingen storsatsning inför VR. Det får vänta en liten stund. Jag kommer cykla runt sjön ändå, men i ett beskedligare tempo. Istället har jag velat sätta upp ett mål tillsammans med min fru. Hon cyklar inte, än, men springer gärna. Jag har inget emot löpning, det har bara blivit så att jag tycker mer om cykling. Mitt (vårt) nästa mål kommer dock vara löprelaterat: vi har anmält oss till Göteborgsvarvet 2016. I detta ligger inte bara själva loppet utan en helg på hotell i Götet, bara hon och jag. Då jag nuförtiden ofta bara får ca 40 cm av vår 180 cm breda säng, inte sällan med en barnfot som sparkar in i revbenen, är en helg med god sömn i en skön säng hårdvaluta och en bra motivator!

Jag har aldrig sprungit GV förut. Jag har inte sprungit 21 km alls. Det längsta jag gjort är några 12 km rundor och de längsta loppen är 10 km. Kanske inte så konstigt då jag sällan springer. En normal målsättning borde egentligen vara att ta mig runt GV och se vad det är för något. Jag hittar inte så bra i Göteborg heller så det skulle vara ett bra tillfälle att bara småjogga, lära mig gatunamn osv, men det funkar inte riktigt för mig. Jag gillar tuffa mål! Jag gillar också snygga, jämna siffror och en sådan snygg siffra är 1:30, eller 90 min. Det vore riktigt kul att springa under 90 min, men jag vet verkligen inte om jag pallar det. Det är en fart på 4:17 min/km.

Som ett delmål till allt detta finns att göra en bra tid på ett seedningslopp till GV. I november går ett lopp i Norrköping. Det är på 10 km. För att få en bra startgrupp i GV och en indikation på att 90 min är möjligt är delmålet att springa de 10 km på 40 min, ännu en jämn och fin siffra.

Då mitt hjärta med all säkerhet är starkare än mina löparben så gäller det att börja försiktigt. Jag har börjat springa några gånger i veckan. Bara lugn löpning för att stärka leder och ligament. Hittills bara på grusväg, förutom i helgen då det blev 8 km asfalt hos svärföräldrarna. Någon dag senare blev det vandring i snygga, icke fotriktiga skor en hel dag på Astrid Lindgrens Värld. Efter det har jag små känningar i knät. Om det är löpningen eller dagen på ALV som är boven vet jag inte, förmodligen en kombination, men jag tar det lugnt några dagar extra och kör prehabstyrka istället.

Nu blir det att knarka löparforum, böcker mm för att hitta bra upplägg för löpningen!