Jämfört med tidigare rundor var detta nog den bästa uppladdningen jag haft. Barnen är större och sover mycket bättre, vilket gör att jag sover bättre. Jag laddade på med Carboloader och försökte också prova det senaste – rödbetsjuice. Jag hade fått tag i koncentrat men det var verkligen inte gott och magen var inte helt med på noterna. Laddade tre dagar innan men vågade inte ta något på race-dagen.

Kvällen innan satt jag uppe och förberedde de två langningslådorna – en till huvudbilen och en till reservbilen. Jag räknade med att köra varje delsträcka på en flaska vatten, en flaska sportdryck, gels och snickers. Det har funkat förut så jag tänkte att det var ett säkert kort.

Kanske bör jag nämna vad reservbilen har för funktion. När jag tittade på tidsschemat insåg jag att risken var stor att vi skulle fastna i sista broöppningen för dagen i Karlsborg. Depån där vi fick ha langning låg 4 km efter bron. Efter kontakt med VR fick vi ok på att ha en reservdepå redo innan bron i Karlsborg, som vi kunde åka in i om det var broöppning (detta såklart under förutsättning att vi gjorde snyggt efter oss). På så sätt kunde vi åtminstone minimera skadan. Var det inte broöppning skulle vi bara åka förbi reservdepån och fortsätta till ordinarie depå.

Vi samlades vid Zederslundsskolan kl 11 för en sista genomgång och för att lämna in lådor till langningsbilarna. Vi var 27 stycken till start och det var en god känsla i gruppen, alla verkade taggade. Vi gick igenom tidplanen jag och Hoffa hade satt upp. Vi hade bestämt att vi skulle köra mot en totaltid på 7:51 indelat i tre delar: den första delen lite hårdare, andra delen ”lagom” och tredje delen lite lättare, för att det är knixigt sista biten och många nog kommer vara trötta. Vinden skulle få viss påverkan men inte mycket, så den utelämnade vi i vårt schema. Efter en lång stund vid Zederslund rullade vi så ner mot start. Där började nervositeten att komma. Det blev uppenbart för mig att detta var mitt stora mål detta träningsår. All vinterns/vårens träning syftade till just den här dagen, och nu var det dags. Inte konstigt att nervositeten gjorde sig rejält påmind.

VR2015genomgang

Genomgång med gruppen inför start. Fotograf: Monika Larsson.

VR2015_prerace

”Ser jag lika cool ut som de andra nu eller syns det att jag är riktigt nervös?” Fotograf: Monika Larsson.

 

Så kom vi iväg. Vilken härlig känsla, nu är det dags! I vår grupp fanns ytterligare en sub8 från Ride of Hope. Vi ville göra vårt eget lopp och de accepterade det och sa att de skulle lägga sig på rulle efter oss. Vinden låg från SW med 3-4 m/s enligt prognosen vilket innebar motvind och lite sidvind på några ställen. Det kändes också att vi gick lite tyngre än vad snittet visade.

Första hållpunkten i tidsschemat var depån i Ödeshög. Vi skulle vara där efter 1:14 och vi höll schemat på pricken. Nu var det dags att öka lite, tanken var ju att gå lite hårdare första etappen för att ha marginal att gå lite lättare på slutet. Vidare mot Gränna och solen gassade. Det gick åt mycket dricka men det var helt ok. Jag följde också min matplan slaviskt: en halv snickers 20 över och 20 i varje timme, samt en gel varje hel timme. Vinden blev lite mer kännbar här, troligtvis för att vi låg närmare sjön nu. Hittills hade alla rullat med fint men här gick någon ner bakom grindvakten för att vila lite, tyvärr kom den aldrig tillbaka i klungan utan släppte senare. I backen upp genom Gränna tappade vi tyvärr ytterligare en pga kramp. Vinden tog hårt, trots vår hårda körning var vi vid (gamla) Grännadepån nästan fyra minuter efter tidplanen. Över E4 och från sjön gick det lite lättare ner mot Jönköping. Trots det tappade vi fortfarande mot planen och låg nästan sex minuter efter vid Jönköping. Jag var dock inte särskilt orolig utan räknade med att vindarna skulle hjälpa till på västsidan. Det började bli riktigt tradigt och svårt att äta snickers nu så jag var tvingad att hoppa över några matintag. Hoppades att det inte skulle göra så mycket.

Vår första langning var vid Bankeryd. En konstigt vald plats av VR för oss att langa på, jag tycker det finns bättre ställen i närheten men nu var det som det var. Hur som helst skönt att sträcka lite på sig. Vi höll tiden i depån ganska väl men låg nu nio minuter efter, mycket tack vare backarna till Bankeryd. Väl ut på väg 195 så trissades farten upp och jag kände att vi började knapra in minuter på schemat. Nu började magen krångla lite. Jag fick fortfarande inte i mig snickers och hade bara sportdryck/gels att tillgå men det var svårt att få i sig tillräckligt. Försökte att inte tänka på det och bara rulla med. Det gick fort, i Hjo hade vi tagit ikapp en del och låg bara fyra minuter efter plan. Milen tickade på men min svacka blev större och benen tyngre. Det gick bra att rulla med men jag saknade det där klippet i benen för att accelerera och det tog hårt att ligga längst fram. Jag bestämde mig för att åka ner och vila lite bakom grindvakten. Är inte riktigt säker på när men jag minns att det var ett tag efter skylten 130 km kvar, dvs knappt tre mil kvar till Karlsborg. Jag var inte den enda, innan jag gled ner noterade jag att vi var ca 15 cyklister som drog. Kort efter att jag åkte ner bakom grindvakten kom Henrik nere till svansen och hämtade upp några från den andra sub8-gruppen som kunde hjälpa till med dragjobbet.

VR2015_bankeryd

Langning i den första subgrupps-depån, Bankeryd. Fotograf: Monika Larsson.

 

Klungan fortsatte att knapra in tid. Vi skulle passera bron i Karlsborg strax efter kl 18, dvs stor risk för broöppning. Vi rullade in och var beredda på att stanna i reservdepån som Mario hade satt upp strax innan bron. Väl framme vid bron ser vi Mario stå och vinka förbi oss, sista broöppningen hade inte varit än och vi hann precis över. Stoppet blev i ordinarie depån, och det gladde mig. Jag var rejält trött på gels och sprang snabbt över till VR:s bord och plockade upp en banan. Hade bråttom så det blev bara en, skulle ha plockat på mig flera. Stoppet gav mig en liten kick och jag kunde rulla med i klungan igen. Nu låg vi bara tre minuter efter. Energin var fortfarande låg och jag försökte äta snickers men fick inte i mig dem. Någon mil senare var jag tillbaka bakom grindvakten för att vila upp mig. Magen kändes dock bättre så nu gick jag hårdare på mina gels.

Under den här tunga perioden på banan hade jag en låt trummandes i huvudet hela tiden. Låten har följt mig länge under våren, den officiella VM-låten från Falun, Love last forever med Mando Diao. Den har blivit någon slags pepplåt för mig och jag ville verkligen inte förknippa den med en misslyckad VR. Jag ville komma tillbaka till klungan och bidra igen!

Det gick fortfarande bra framme i klungan och förbi Boviken var vi bara en minut bakom vår plan. Vid något tillfälle här ropade Oltnäs neråt att det behövdes fler som rullade runt där framme. Greger och Pierre gick upp i rotation igen efter att ha legat bakom grindvakt ett tag. Jag blev mer och mer inspirerad och kände också att jag hade fått mer energi i benen. Mina gels hade nog börjat verka. Kanske var det
också pga att jag blev mer och mer säker på att vi skulle klara vårt mål. Schemat från Karlsborg och hem var ju satt med lite långsammare snitt än resten av rundan så nu gick det lättare att knapra in tid. Vid vändpunkten i Askersund låg vi en minut före och vid Hammarsundet bara en liten stund senare låg vi två minuter före. Vinden hade också vridit lite så nu hade vi svag medvind, vilket lättade upp åtminstone
mitt humör. Nu kände jag att benen var redo att göra lite jobb igen så jag gick in i klungan. Det sista klippet saknades fortfarande i benen och det gjorde ont i framför allt droppmusklerna vid varje igångdrag från långsamma till snabba ledet. Det värkte också rejält när jag låg framme, men jag antar att de flesta led minst lika mycket. I Medevi låg vi fortfarande två minuter före vår plan och det verkade gå upp för alla att vi kommer klara det om inget oförutsett händer. Fler kom upp från grindvakten och hjälpte till. På småvägarna från Medevi gick det undan, det sved nog i alla ben i den kuperade terrängen, jag tror alla drog på rejält av ren glädje/eufori.

VR2015_medevi

I trakterna kring Medevi på väg mot mål. Vår klunga + svansen.

 

Sista biten in på väg 50 och småvägarna i Motala kändes som en riktig eriksgata. När jag, Henrik, Henning och Jerker låg först så låste vi klungan och gled över mållinjen i snygga led, där Gary tog emot oss och delade ut medaljerna. Vilken otrolig lättnad och glädje! Tiden blev 7:46, fem minuter bättre än planen. Vi hade fixat det som ett lag! I mål blev det ordentligt kramkalas. Många från svansen kom och tackade för en fin resa. Det var verkligen en fin resa. Vi hade åkt fort, men riktigt säkert. Det var vårt mål hela tiden: att åka snabbt, säkert och ha trevligt. Vi lyckades på alla punkterna. Just säkerheten och tryggheten verkar ha varit extra bra i vår grupp. Jag hörde om andra klungor som haft vurpor, men ingen del på banan hade känts farlig för oss. Vi kände oss riktigt trygga med varandra. Vi var väldigt samkörda trots viss regional utspridning. Den goda uppslutningen på de tre ”obligatoriska” passen och den höga aktiviteten på facebook tror jag bidrog starkt till känslan av samhörighet och trygghet.

VR2015_finish

Precis passerat mållinjen. Trötta och lyckliga!

VR2015_group

Merparten av vår grupp vid återsamlingen. Fotograf: Monika Larsson

 

Data från Resultatjakt.se

Totaltid: 07:46:00
Pos: 333
Pos Medevi: 329
Pos Aspa: 284
Pos Hjo: 307
Pos Bankeryd: 281
Pos Gyllene Uttern: 432
Mål: 20:30:00
Medevi: 19:56:00
Aspa: 19:04:00
Hjo: 17:16:00
Bankeryd: 15:54:00
Gyllene Uttern: 14:45:00
Start: 12:44:00
Medelhastighet: 38.6 km/h
Kronologisk pos: 18668
Passerade: 162
Passerad av: 18306
Pos grupp 360: 1 / 59
Medeltid grupp 360: 07:53:54
Pos i Vreta Kloster: 1 / 7
Medeltid klubb Vreta Kloster: 09:35:40

Raden ”Passerad av” stämmer såklart inte. Kan inte minnas att någon passerade oss. Position 333 är ju kul. Tänkte innan att vi borde bli topp 500. Såhär i efterhand känns topp 100 görbart, sub7:30 och det är klart!

Diverse Analyser

  • Till nästa gång måste energifrågan lösas bättre. Det gick inte att förlita sig på snickers utan jag måste prova något annat. Bananer för att bryta av med? Kanske testa egna runekakor eller annan bar? Gels funkade dock bra. Varannan vatten var också bra, jag hade nog tröttnat om
    alla flaskor innehöll sportdryck.
  • Så här i efterhand är jag ändå lite besviken på mig själv. Jag borde ha pressat mig hårdare och gått med mer i rotationen. Jag tror jag blev lite rädd för att tvärdö, som har hänt tidigare (t.ex. Halvvättern) och fegade nog lite för mycket. Drömmen hade varit att inte skippa en enda förning. Jag var tvungen att vila men hade med största säkerhet kunnat pressa mig tillbaka i rotation tidigare. Jag var ju inte död vid målgång, alltså fanns mer att ge. Hade energiintaget funkat som tänkt hade jag kanske inte behövt vila alls. Känner mig lite som den som gjorde det vinnande lagets sämsta sträcka på en stafett, typ Anna Haag i OS i Sotji. Missförstå mig rätt, jag gillar Anna Haag skarpt. Hon har inspirerat min egen träning mycket, och gör det fortfarande, men fick jag valet mellan att göra hennes sträcka och Charlotte Kallas sträcka är valet givet alla dagar i veckan.
  • Trainerträningen var en bra bas att stå på, men hur varierade pass jag än körde på Trainerroad så motsvarade de inte riktig körning. Det märkte jag efter ungefär halva rundan då det trots allt blir lite mer igångdrag och ryckig körning i verkligheten än vad som kan simuleras på trainern, något som mina ben inte riktigt var vana vid. Familjesituationen just nu krävde att jag körde trainer, så det var det bästa och enda alternativet, men för en framtida satsning behövs mer av den riktiga varan.
  • Jag bytte sadel inför Halvvättern. Riktigt riskabelt men kände mig tvingad. Den gamla sviktade för mycket och fick mig att lägga för mycket vikt på armarna, med ont i musklerna mellan skuldrorna som följd. Nya sadeln gav såklart skavsår, jag hann inte vänja rumpan vid den, men jag satt som klistrad och upplevde inga ryggbekymmer alls. Bra där!
  • Jag trodde att jag skulle vara nöjd med snabbåkning på VR efter denna sub8. Med några dagars eftertanke känner jag ändå ett sug att göra en satsning igen. Om det går att få till en lika bra grupp, både fysiskt och socialt, är jag väldigt sugen. Inte till VR 2016, men kanske 2017…
  • Har lyssnat på ”Love last forever” flera gånger sedan VR. Får rysningar av välbehag varje gång. Gött att få de positiva minnena av den låten.
  • Smolk i bägaren: firade sub4 med att köpa ett par fotokromatiska Bliz-glasögon. Blev kär i dem. Hade dem på VR. Tappade bort dem i målfållan, de måste ha lossnat från hjälmen när den satt fastknäppt i styret. Klant.

Äntligen dags för delmål 1 av 2 för många i klungan (inkl mig själv) och slutmålet för vissa andra: Halvvättern sub4 med Ride of Hope. Vi var beredda på att det skulle bli en blåsig dag. Jag och Hoffa hade knarkat väderprognoser och forskat i gamla pass för att försöka utröna hur mycket vind påverkar klungan. Prognosen sa att det skulle bli SW vind, vilket är bra för då blev det ganska rak motvind ner och sid-/medvind hem. Det skulle dock blåsa mycket, 8-9 m/s enligt prognos. Vi gjorde vårt bästa för att hitta ett schema vi trodde på.

För ovanlighetens skull fick jag en bra uppladdning denna gång. Alla barn sov ganska bra och jag kände mig utvilad när jag vaknade. Satte av mot Motala för att hämta ut nummerlapp och möta upp med de övriga.

Vi var 32 st till start tror jag. Genomgången höll vi i stadsparken och vinden bet verkligen. Jag stod och huttrade och längtade tills vi skulle få börja trampa.

Starten gick och vi satte av. I samma startgrupp fanns ytterligare en sub4 från RoH men de hade sagt att de skulle låta oss komma iväg och lägga sig bakom, vilket de gjorde. De respekterade vår önskan att köra själva, det var tacksamt, även om jag funderar på hur kul de kan ha tyckt det var att ligga bakom i 15 mil (vilket de faktiskt gjorde).

Så fort vi kom ut på vägarna så kändes det att det blåste. Det kändes också att det inte var ren motvind. Efteråt konstaterade Axel att det hade blåst 10-11 m/s, aldrig under 9 m/s. Vinden hade också vridit sig mot WSW så det blev mer kantvind än vi räknat med. Så första milen tog ordentligt på samtliga. Många fick slita, även jag. Pulsen var skyhög första milen men det kändes ändå rätt ok. Klungkörningen kunde varit bättre. Det var ryckigt och lite oroligt. Vid två tillfällen bromsade den framför mig hårt så jag fick kasta mig ut i den lilla bit vägren som fanns kvar. Kom upp jämsides med den framför men som tur var skedde aldrig några olyckor.

Vid första kontrollen i Ödeshög låg vi redan 2-3 minuter efter planen. I Borghamn låg vi 5 minuter efter. Nu började klättringen upp på Omberg, skönt att få ta det lite lugnt igen. Vi körde snyggt och säkert över Omberg samt enligt plan. I Stocklycke var det fortfarande de 5 minutrarna efter. Här tappade vi någon för en punktering men övriga tror jag hängde med.

Ut på stora vägen igen och nu fungerade klungan bättre. Det var fortfarande hård kantvind och många gick på rött. Vi tappade ett par stycken men jag kände ändå att vi inte kunde slå av på tempot för då hade vi inte klarat schemat.

När vi kom till vändpunkten under E4 hade vi t.o.m. tagit nån minut och nu blev det medvind ett tag. Farten skruvades upp ordentligt men kändes ändå hanterlig för de flesta. Vi kapade tid utmed hela sträckan. Mot slutet upp mot Skänninge fick vi hålla igen ett par gånger då farten trissades upp hela tiden. Väl i Skänninge kunde jag och Hoffa konstatera att vi var bara max 30 sekunder efter planen, det kändes verkligen som det skulle gå vägen nu… Om vinden inte hade vridit mot väster. Det gjorde att vägen från Skänninge blev i rejäl kantvind istället för lite snett bakifrån som jag hade räknat med. Denna kantvind tog riktigt hårt på många av oss. Vi bet i och jag sneglade på klockan. Vi låg som mest 2.6 km bakom ”idealcyklisten”, dvs snittet på 37.9 km/h och totaltiden 3h55min. Vid några tillfällen vände vi upp och fick medvind och farten trissades upp direkt. De 4 km från Sjökumla in mot Motala blev igen en rejäl kantvind. Nu gick plötsligt snöret för min del. Jag låg i långsamma ledet och fixade inte att hålla hjul i vinden. Jag sjönk som ett sänke genom klungan och hamnade bakom grindvakterna bland den andra sub4-gruppen. Det var väldigt retligt eftersom jag hade tagit mina förningar hela vägen och ville inte sluta med 5-6 km kvar. Jag vet inte var den klubban kom ifrån, jag kände inte att den var på väg och trodde jag hade fyllt på med energi. Trodde. Väl inbakad i gruppen återhämtade jag mig bra och fick en bekväm resa sista km. Väl framme i mål låg jag sist i vår sub4-grupp och stängde av min klocka på 4:00:01. Först vid diplomhämtningen fick jag min officiella tid: 3:59:57! Alla som var kvar i klungan klarade målgränsen. Underbar känsla!

Efter lite gruppfotografering gick hela klungan och åt tillsammans. Jag kastade i mig maten snabbt. Emma och barnen hade tagit emot oss vid mål och nu var barnen hungriga, så vi gick för att hitta ett matställe de skulle gilla. Det fick bli Sibylla.

Efter att alla var mätta och belåtna drog vi ner till mässtältet. När jag hämtade ut nummerlappen såg jag att de reade ut förra modellen av Bliz-glasögon med fotokromatiska linser. Jag tänkte för mig själv då att om jag klarade sub4 så skulle jag unna mig det som belöning. Jag hade slagit bort den tanken eftersom min klocka hade stannat på 4:00:01 men när den officiella tiden trillade in var det bara att gå in och belöna sig!

Allt som allt var det en riktigt bra dag. Det enda som bekymrar mig är varför jag inte kände klubban komma. I efterhand kan jag konstatera att jag inte följde min matplan strikt. 1 av 4 gels var kvar och 1 och 2/3 av totalt 4 snickers var kvar. Jag hade dessutom bara druckit en flaska. Så energiintaget ska jag definitivt bättra på till VR. Sedan kan man inte förneka att det var en riktigt jobbig vind. Den tog nog det bästa ur de flesta och under VR ser prognosen som tur är inte ut att vara så kämpig. Men tack vare vädret fick vi mycket bra analysunderlag för hur klungan påverkas av olika vindar. Jag ska studera ordentligt för att få ett så realistiskt schema som möjligt till VR.

20150607_8979 DSC_6777
Ser min familj efter målgång – Glädje! Fotograf: Monica Larsson

20150607_8991 DSC_6789
Rätt så sliten och glad att det är över. Fotograf. Monica Larsson

20150607_9012 DSC_6810_small

Nästan hela gänget efter målgång. Fotograf: Monica Larsson

En dålig start på träningsprogrammet mot VR. Kände första dagen då Mattias Recks program skulle ha börjat (3:e mars) att jag hade en liten förkylning i kroppen och bestämde mig för att vänta en dag. Gjorde det och genomförde resten av veckans fyra pass men hade ändå en liten känsla av förkylning i kroppen. Det var kanske dumt. I tisdags skulle vecka två ha börjat men då hade förkylningen eskalerat. Två dagar med lugn jobbpendling blev det men annars inga träningspass alls. Riktigt sur och segdragen förkylning. Nu sitter jag på söndagkvällen och ska planera in vecka tre i kalendern men har fortfarande en tät näsa och lite slemhosta kvar. Ska smyga igång med jobbpendling imorgon och känna efter, jag hoppas verkligen att jag är redo för hårdare träning. På schemat står Vo2-max, tröskelintervaller, styrkeintervaller och distans. Tung vecka med andra ord så kroppen måste vara riktigt frisk för att klara det. Jag ska inte göra något dumt, men jag är riktigt sugen på hårdträning nu så det är svårt att vara klok och avstå om det skulle visa sig nödvändigt. Får se hur det går.

Länge sedan ett inlägg kom. Det har hunnit bli en del mil i trainern under vintern. Häromdagen kom jag upp i 150 mil. Träningen har dock varit något ostrukturerad sista tiden, det ska det bli ändring på nu. Jag har tänkt att inspireras av Mattias Recks träningsprogram för sub8, som är publicerat på cykla.se. Den planen börjar imorgon. Det är en ganska tuff plan, ca 10-12 timmar per vecka i början för att stegra ännu mer mot slutet. Det kommer jag inte klara. Jag tror att varken mitt schema eller min kropp är redo för det (mer om kroppen sen) men jag ska inspireras av programmet för att få något som funkar för mig. Jag tror det bästa är att planera träningen vecka för vecka, att varje söndag eller liknande göra upp en plan för kommande vecka. Faktorer jag behöver ta hänsyn till i veckoplanen är bl.a. dessa:

  • Jobbpendlingen kommer snart ske varje vardag. Många dagar blir återhämtningscykling men en del dagar får förlängas till att bli nyckelpass.
  • Torsdagsintervallerna med Hymer. Dessa ska med.
  • RoH-klungans övergripande plan med bla träningshelger, motionslopp och Cycle Camp Isaberg ska beaktas.
  • Löpning en helgdag i veckan. För kropp och familj.

Den sista punkten ska jag utveckla lite mer. Recks plan har som regel två distanspass varje helg. Det blir tråkigt för familjen (och mig) att vara borta 3-6 timmar varje lördag och söndag i 15 veckor. Dessutom behöver jag nog variera min träning lite. Denna vinter har det blivit nästan bara cykling och inte så mycket annat. Det har lett till att jag har fått ont i vänster knä. Det gör ont när jag går i trappor och gör liknande rörelser, men inte när jag tränar. För länge sedan hade jag något liknande, sjukgymnasten gav mig diagnosen Patellofemoralt smärtsyndrom (PFSS). Vad jag har läst verkar det vara lite av en slaskdiagnos när inget annat passar in. Hur som helst har jag liknande smärtor nu, och kör med lättare styrketräning för att rehabilitera/förebygga. Kopplingen till träningsprogrammet är att jag ska lägga in löpning en av helgdagarna. Dels för att löpning är lite mer tidseffektivt men också för att få variation i träningen och lite bättre träning för skelett/muskler. Givetvis kommer styrka också finnas med.

Just nu har jag en lättare snuva. Jag hoppas den går över med en god natts sömn så träningen kan börja på allvar imorgon. Jag är väldigt taggad nu! Oavsett vilken tid jag cyklar VR på så ska jag i juni vara i mitt livs bästa form!

Basträningen inför VR2015 inleddes för ett tag sedan. Nu är första fyraveckorsprogrammet avklarat och jag har kommit en vecka in på program nummer två.

Jag följde ett fyraveckors basträningsprogram från Trainerroad.com. En av de första sakerna jag fick göra var ju ett test för att fastställa min FTP. Hela fyraveckorsprogrammet är sedan anpassat för just min förmåga. En intressant aspekt för min del med wattbaserad träning var att jag inte hade koll på ansträngningsnivåerna. Hela programmet var basträning fyra pass i veckan, basträningen visade sig ha en högre intensitet än jag trodde. Hade jag kört på egen känsla hade jag definitivt kört för lugnt. Att bli coachad genom varje träningspass gjorde det mycket roligare dessutom.

Nu har en vecka av det nya programmet gått. Jag utgick från nästa program enligt Trainerroad men modifierade det något för att passa bättre. För det första kände jag att det blir för mycket med enbart cykling. Därför bytte jag ut ett av passen (lördagspassen) mot löpning. Löpningen stärker kroppen på ett annat sätt än vad cyklingen kan och jag tror att det är bättre för det allmänna välbefinnandet. Dessutom är det trevligt med lite ombyte. Sedan har jag kortat ner längden på en del pass. De längsta passen i första programmet var 120 min långa, denna gång sträcker de mot 165 min. Egentligen är det fullt görbart men jag försöker anpassa min träning så att den får så lite familjepåverkan som möjligt. Det innebär att jag oftast sätter mig på trainern när barnen somnat och frun är ute på andra aktiviteter. Att då cykla nästan tre timmar gör att det blir för sent på kvällen när jag är klar. Jag tror inte det får så värst negativ påverkan på formen att korta ner passen. Jämför jag med min hittills största satsning på VR, sub8 2012, så kommer jag ändå ha väldigt mycket mer träningstimmar registrerade jämfört med motsvarande period den gången.

Det är otroligt kul att planera sin träning så mycket som jag gör nu. Det har jag inte gjort förut och jag hoppas detta hjälper mig att hålla uppe motivationen genom hela vinterhalvåret så jag har en grym bas att stå på när det är dags att börja träna hårt i mars. Ska försöka att snart få på pränt en grovskiss för hela vägen fram till juni 2015.

Resan mot att vara i toppform juni 2015 börjar denna vecka. Äntligen!

Det var länge sedan jag hade någon kontinuitet i konditionsträningen. Nu brakar det loss på allvar. Jag har skaffat mig två nya träningskompisar inför inomhussäsongen: en ny trainer och en prenumeration hos trainerroad.com.

Trainern, en Kurt Kinetic Road Machine II, sägs vara en av de som mest efterliknar riktig cykelkänsla när det gäller hastighet vs. motstånd. Den är vätskebromsad och ska då också vara bland de tystare. Trainerpass blir en riktig nyckel för mig under vintern då jag inte kommer komma ut när det är dagsljus. Min träning kommer oftast ske efter att barnen lagt sig, ofta kommer jag vara ensam hemma med barnen så jag kan heller inte ta mig utanför huset för träning. Då blir trainern framför TV:n perfekt. Denna trainer har ingen wattmätare, då blir prislappen för dyr, men för just denna trainer går det bra att virtuellt skatta watt genom att mäta hastigheten på hjulet och omvandla det till effekt. I absoluta tal blir det kanske inte rätt men det ska vara konsekvent och repeterbart, därför ska det gå att följa sin utveckling bra.

Att sitta på en trainer helt planlöst kan blir rätt…tråkigt. Det är där trainerroad.com kommer in i bilden. En uppsjö av pass och träningsplaner finns att tillgå där för endast $10/månad. Abonnemanget går dessutom att frysa de månader jag hellre cyklar ute. Bland det första de låter dig göra är att cykla ett pass med ett FTP-test, för att ta fram din FTP (functional threshold power = tröskeleffekt). Baserat på din FTP anpassas alla pass du cyklar så att du ligger på rätt intensitetsnivå. Inte cyklar för hårt när det ska vara lätt, eller vice versa. Som jag nämnde har de också en uppsjö av träningsplaner. Denna vecka är tanken att jag börjar följa ett av dem. Eftersom jag inte suttit på cykeln på länge så blir det en lång period av basträning och imorgon (tisdag) börjar första fyraveckorsprogrammet för min del. Det blir en rejäl ökning av träningsdosen, fyra pass och totalt 6-8 timmar per vecka, även om de blir på låg intensitet. Programmen är periodiserade, dvs mängden ökar för varje vecka för att låta fjärde veckan bestå av lättare återhämtning.

Jag hoppas att kroppen är redo för detta. Både fysiskt och psykiskt. När de första fyra veckorna är klara får jag utvärdera om kroppen och livspusslet klarar av denna mängd. Förhoppningsvis kan jag fortsätta med nästa steg men går inte det får jag korrigera och följa ett lättare program.

Det här inlägget har legat och malt ett tag, mest i mitt huvud.

Vätternrundan gav en extremt bitter eftersmak. Det positiva beskedet från Halvvättern höjde mina förhoppningar. Farten hade jag. Tyvärr hade jag inte uthålligheten i ryggen. Jag var besviken på mig själv.

Bitterheten byttes ganska snart mot en stor revanschlusta. Jag ville inte bara ha revansch på min tragiska rygg. Jag ville även ha revansch på förra årets 8:00:50-ish. Redan samma kväll som Vätternrundan var över så började tanken på en sub8 mala. Så tidigt har aldrig lusten att köra VR kommit tillbaka, det brukar dröja några veckor.

Jag började räkna på hur många träningstimmar som var rimligt att få ut av en vecka. Jag sneglade en del på Mattias Recks träningsprogram för en sub8 och hur det skulle kunna ändras för att passa mitt liv med jobbpendling och familjeliv. Samtidigt pratade jag ihop mig med några RoH-kollegor om att sätta ihop en grupp med starkt folk som vi känner till. Vi skulle känna varandra, veta att alla har ett gott hjärta till Ride of Hope samt att alla är duktiga cyklister. Vi ville även ha så många som möjligt från samma ställe, så vi kunde träna en del tillsammans. Allt för att få en så samkörd klunga som möjligt.

Nu verkar det som att jag får en riktigt bra chans på revansch! I Ride of Hopes färger är vi ca 30 cyklister som ska försöka nå målet. Huvuddelen av gruppen är klickar ur årets Sub9 RoH-gäng från Östergötland samt ur en sub8:30 från Skåne.

Under senaste tiden har jag varit mest fokuserad på löpning och lite allmän styrka. Då det blev endast cykling under våren vill jag blir mer allsidig igen. Funktionell träning för hela kroppen och löpning som stärker skelettet. Men snart, snart börjar planeringen för hur sub8 ska nås. Denna gång ska jag göra det rätt. En långsam upptrappning med lugn mängdträning. Jag ska låta kroppen hänga med och inte skada mig, igen.

Det kommer bli en kul träningsvinter/vår. För att inte glömma hösten.

Så var Vätternrundan över för denna gång. I väldigt korta drag kan den sammanfattas så här: Man cyklar som man tränat.

Vi var 20-talet cyklister från Håkans och Peters sub9-grupper i Ride of Hope. Starttiden var 03:42. Min uppgift, förutom att cykla med, var att ha koll på att vi skulle nå målet, 08:45. Prognosen hade talat om medvind ner till Jönköping och motvind utmed hela västsidan, men inte så starka vindar.

Ner mot Jönköping gick det fort, som väntat. Medvinden skjutsade på oss och vi kom låg bättre och bättre till i tidsschemat, vi skulle behöva det på västsidan. En stund efter start trodde en i gänget att han punkterat. Vi skulle inte stanna för punktering men två i gänget valde själva att stanna och hjälpa honom tillbaka. Det visade sig att det inte var en punktering och alla tre var snart tillbaka. Allt flöt på bra ner till Jönköping, med en kort kisspaus vid Gränna. I Jönköping fick vi känna på den nordliga vinden, och den var inte dålig. Stora, vita gäss på Vättern. Direkt ut ur Jönköping hamnade vi ändå lite i lä, istället var det mycket cyklister på vägarna och uppförsbackar. Vi fick formera oss på ett led för att komma upp och förbi. Jag ledde ledet här. Kanske dumt att ta en sån lång förning men det kändes ok i benen. I Fagerhult stannade vi planenligt för att fylla på med energi. Stoppet var sagt att vara fem minuter, det blev sex. Tyvärr missade en tiden och kom inte med i gänget. Efter Fagerhult tappade vi en person på grund av punktering och ytterligare än person som inte orkade hålla rulle när vi på ett led åkte om en stor klunga.

Vinden gick hårt åt oss här. Jag vet inte om det var vind framifrån, från höger eller vänster. Det kändes som att den kom från alla håll, det enda jag vet var att den inte kom bakifrån. Vi slet oss vidare genom Hjo och Karlsborg. Jag började här känna av min rygg en del. Jag har egentligen aldrig haft pass längre än 15 mil, och passen var inte så många till antalet heller. Fler personer gick ner och vilade bakom grindvakten. Vid Boviken blev det tungt för mig. Ryggen smärtade mer och mer. Benen var inte jättepigga men ryggen var värre.

Vid Aspa stod jag inte ut längre. Jag hade en förhoppning att kunna hänga med till vändpunkten/medvinden vid Askersund men var tvungen att släppa iväg klungan. Jag ställde mig vid vägkanten och försökte stretcha ryggen lite. Innan jag fortsatte. Jag hade trott att någon bra klunga skulle komma ifatt men det gjorde det aldrig. Istället åkte jag om cyklist efter cyklist och ingen höll min rygg längre än 30 sekunder. Inte mycket draghjälp alltså.

Till slut nådde jag vändpunkten vid Askersund. Nu kom det lite med-/sidvind som gjorde att farten steg. Jag insåg ändå att det skulle bli tufft att nå en sub9 själv så jag bestämde mig för att få lite valuta för pengarna och stanna i Hammarsundet för en kaffe, bulle och banan. Sedan tuffade jag vidare. Tyvärr kom det inga snabba cyklister nu heller utan jag var den snabbaste på det partiet. Det var förvisso en skön känsla i sig att jag trots att jag är trött kunde hålla bra fart. Någon mil innan Medevi blåste tre personer om och jag hann inte reagera och hänga med. I skogarna efter Medevi kom ytterligare fyra i en liten grupp och körde om, dessa hann jag hänga på och vi turades om att dra. På väg in mot Motala kom vi ikapp de tre som åkt om mig tidigare och vi sju höll sedan ett bra tempo in hela vägen. Tiden blev 9:07. Ingen tid jag är speciellt nöjd med.

Jag hade trott att det skulle gå mycket bättre. Förra veckans besked på Halvvättern fick mig att tro att det skulle vara lätt att klara sub9. Man kan skylla på mycket. Kanske slarvade jag för mycket med energin och om jag inte gjort det kanske benen hade varit lite piggare och jag hade orkat ha en bra hållning som inte saboterade ryggen. Vindarna på västsidan spelade nog in en hel del också. Men faktum kvarstår att jag inte hade tillräcklig mängdträning. På sätt och vis är jag ändå nöjd med tanke på hur året har varit med foten och brist på träning. Men det är ändå alltid surt att släppa klungan och inte få rulla i mål tillsammans med dem.

Återsåg gänget efter vid maten. Skönt att sitta ner och prata med dem. De hade lyckats komma in på 8:48 endast tre minuter efter plan och med god marginal till 9 timmar. Bra farthållning och kul att de klarade det!

Lessons Learned:
– Det här var första gången något annat än benen satte stopp för mig. Annorlunda upplevelse. Men tittar jag tillbaka på min träning senaste tiden så är det väldigt få långpass och väldigt få styrkepass för mage/rygg. Till nästa år behöver jag träna mer bålstyrka/uthållighet.
– Även om energin inte var det som fällde avgörandet hade det nog en del med i ekvationen. Att verkligen köra med ett matschema slaviskt från början är ett måste. Att äta när man känner att det behövs är ofta för sent.

Nu ser jag fram emot lite vila och en period med mer varierad träning. Just nu är jag inte jättesugen på cykel igen men det kommer ändra sig om några dagar.

Halvvättern 2014

Sub8-klungan jag åkte med förra året skulle göra ett försök att gå under 3:42. Ett tufft mål. Jag är inte alls tränad för det men hade lovat att vara med och dra så länge jag bara kunde. Min målsättning var att finnas med i 5 mil och allt över det skulel bara vara bonus. Eftersom det var kant-/motvind ner så var min inre förhoppning att hänga med till vändpunkten för att få medvind hem.

Tror vi var 14-15 st till start. Det blev ryckigt i början. Små vägar och eftersom vi inte startade först så blev det till att åka om en del cyklister. I en rondell precis efter vi åkt över väg 50 fick vi stanna för en ambulans och när vi satte igång igen tappade vi direkt Dag, som inte hade märkt att vi satte fart. Efter någon kilometer ytterligare var Henrik tvungen att släppa. Det fick jag höra efter loppet, jag märkte inte förrän efter 2-3 mil att han inte var med.

Tempot var tufft för mig från start. Låg mellan 85-90% konstant tror jag. Fick kämpa så att jag t.o.m. hade tufft att pilla i mig energi när jag behövde. Men så helt plötsligt var vi vid Omberg. Nu kunde jag andas ut. Backar är min styrka så nu kunde jag ligga i gruppen och återhämta mig. Kunde t.o.m. putta på en kille som fick fel växel. I med energi och nu kändes det bra igen. Kunde konstatera att det är rätt vackert på Omberg, har inte varit där sen en klassresa när jag var 8-9 år. Såg familjen Spetz stå och heja på där, det gav också en energiboost. Här tappade Kasper sitt visir. Han vände, hämtade det och kom sedan tillbaka till gruppen. Starkt.

Ner på platten igen och tufft i kant-/motvinden. Vi låg 5-6 km bakom ”idealcyklisten” (40,5 km/h) och det skulle bli tufft att hämta igen det.

Vi tuffade på och milen försvann. Jag blev gladare och gladare över hur bra mina ben var. Vid 95-100 km blev det väldigt böljande väg och det var ryckig körning. Några starka drog och det blev utdraget i ett led, kändes som att alla fick täppa luckor där. Vi fick igång lite belgisk till slut men jag var tvungen att lägga mig bakom några förningar och vila. Jag rullade med några gånger tills vi kom ut på platten igen. Nu hade vi svängt om och hade sid-/medvind. Jag kunde inte längre hjälpa till utan fick fullt upp att försöka hänga med.

Till slut, vid 115 km gick snöret för mig. Samtidigt gick snöret även för Alexander. Han behövde uträtta behov, efter det fortsatte vi tillsammans. Efter depån i Skänninge märkte jag att han tappade mer och mer. Väntade in honom några gånger, sedan sa han att jag fick gå iväg om jag ville. Efter en uppförsbacke var han långt bakom, så jag bestämde mig för att gå ikapp en cyklist som hade släppt ett kort tag efter oss. Det var jobbigt, för nu var det ren sidvind. Till slut kom jag ikapp, det var en kille från Onsala (tror jag) som legat bakom oss från start. Vi kunde hjälpas åt lite i sidvinden och snacka i medvinden.

När jag släppte klungan tänkte jag att det vore gött med sub4 åtminstone. Vid sjökumla insåg jag att det var möjligt. Jag jagade på min medcyklist, som var rätt slut nu. Jag drog den mesta biten, men ibland fick jag välbehövlig hjälp av honom. In på verkstadsvägen var det motvind, fartgupp och kullersten. Jobbigt! Benen brände rejält, de var riktigt slut, men nu var vi nära. Vi kom i mål. Jag fattade inte var tidtagningen slutade så jag jagade på ända in, det hade jag inte behövt. Min klocka stannade på 3:59:33 men marginalen till sub4 var större än så, 3:58 blev den officiella tiden. Tydligen var det 38:e bästa tid. Det kan jag bara vara nöjd med.

Klungan hade splittrats lite några mil efter jag släppt. Inga klarade målet, de bästa körde in på 3:46. Bra jobbat ändå.

Jag är väldigt nöjd över att jag kunde trycka på så pass mycket, trots att benen skrek av plåga. Väldigt överraskad att jag kunde hjälpa till och ta mitt ansvar i 10 mil. Jag borde inte ha så bra ben, med tanke på hur lite jag tränat. Framför allt har jag inte tränat så mycket fart. Det som dock gladde mig mest är att jag under loppet bara hade en ynka känning i foten. Då hjälpte det att knyta foten (typ som att knyta näven) några sekunder, sedan släppte det. Efter loppet har jag inte haft ont eller domningar i foten alls! Väldigt skönt resultat!

Ett kul och vackert lopp som jag säkert kommer åka fler gånger.

Ett led i att, när jag väl blir helt frisk, faktiskt få hålla mig frisk är att löpa mer. Eller ja, helt enkelt träna mer allsidigt och då har löpningen blivit ytterligare en ingrediens i träningsbuffén.

Min löpträning inför loppet var väl inte så mycket att hänga i julgranen. Några 5 km-rundor på luncherna innan jag började cykelpendla och två 9 km-rundor de senaste helgerna var mitt facit. På en av de längre rundorna lyckades jag hålla 4:31-tempo själv så förhoppningen fanns att kunna klara sub45 på blodomloppet.

Jag var nykittad inför loppet med en NocOut-tröja, köpte en t-shirt av en annan medlem som köpt fel storlek. Ställde mig i första startled då jag trodde mig ha sub45-kapacitet och knappade in 4:29 som tempo i Virtual Partner på min garmin. Gott om NocOut-folk i klungan.

Starten gick och vi började springa på. Första km-markeringen kom och jag noterade att jag sprungit på 4:10. Alldeles för fort. Jag saktade ner lite, trodde jag. Andra km-markeringen kom och tempot var 4:10 även på denna km. Nu drog jag ner ytterligare på tempot, men inte så mycket som jag trodde. 4:18 var tempot på km 3. Nu började jag bli trött och känna att benen stumnade lite. Vidare genom Hejdegården och mot Ramshäll. Backen upp i Ramshäll blev riktigt jobbig. Varmt var det också. Tack vare den hårda öppningen låg jag före min plan men nu knappade Virtual Partner snabbt in på mig.

Vid mellantiden vid 6 km låg jag i princip i paritet med planen. Nu trodde jag det skulle bli mest flackt/nerför mot stan. Ack, så fel jag hade. Det var ändå rätt kuperat där och jobbigt att springa. Jag fortsatte att tappa.

Genom centrum var det folkfest och kul att springa även om det var tungt, att jag nästan var i mål bidrog säkert också till att det upplevdes kul. Kom in i mål på 46:29 och plats 336. Nytt personligt rekord, även om det inte blev så bra som jag hade hoppats.

Jag gjorde två observationer under loppet som jag tar med mig.
Observation 1: Vilken klubbkänsla det finns i NocOut! Alla med NocOut-kläder som sprang om mig hejade på och pushade, trots att de också säkert var trötta. Utmed banan stod också där NocOut-folk som applåderade och hejade när jag sprang förbi. Riktigt härlig stämning!
Observation 2: Jag verkar ha bättre hjärta än löparben. Kanske inte så konstigt då jag cyklar mycket och springer…inte lika mycket. Benen tog slut utan att jag kände mig helt utpumpad. Hjärtat fick jobba ändå, snittpulsen var 190 bpm under loppet, men det kändes ändå som att benen sa ifrån innan konditionen.

Allt som allt gav det blodad tand på löpning och jag måste lära mig lite mer om löpteknik/löpträning för att bli ännu bättre.