Så var det dags för Göteborgsvarvets seedningslopp, 10 km på Bråvalla flygplats.

Några veckor innan loppet kändes det ok. Det kändes som att mitt drömmål att springa under 40 min skulle kunna gå vägen. Jag hade sprungit 7 km i 4:00-tempo på en lunchlöpning och kände att jag hade mer att ge. 3×2 km på en annan lunchlöpning gick också undan. Sedan blev jag förkyld och kunde inte träna ordentligt på två veckor. Med två veckor kvar till loppet blev jag äntligen frisk och kunde träna på, frågan var bara om jag skulle komma i form.

Nu var det alltså upp till bevis. Jag kom till Bråvalla en timma innan start och hämtade ut nummerlapp. Började känna lite på kroppen, benen kändes sega. Med en 25-30 min kvar till start började jag värma upp lite mer seriöst, benen kändes riktigt sega. Som klumpar.

Kände ingen i startfältet som hade samma tidsambition som jag. Snackade med en kille som också ville springa under 40, då hade jag åtminstone någon rygg att hålla. Startskottet gick och alla for iväg som gaseller! Kollade efter 200-300 m och tempot var 3:30, trots motvind på denna landningsbana. Alldeles för fort för mig så jag slog av på tempot och släppte iväg alla ryggar framför mig, inkl sub40-killen. Målet var dels att försöka hålla 4:00 ganska jämnt rakt igenom loppet och dels att inte gå ut för hårt utan istället kunna springa ifatt folk som gick ut för hårt.

Första 1,5 km var i både mot- och medvind, sedan kom den långa flygrakan med motvind och svagt, svagt motlut. Jag tänkte inte så mycket på det då, för jag hade fortfarande ryggar att hålla koll på framför och försökte fokusera på dem istället. Jag hade några sekunder tillgodo vid 2 km, när jag kommit till slutet på rakan så var de borta. Jag blev också lite mer ensam nu, ryggarna jag hade framför mig hade gått lite för hårt från början så de flesta sprang jag om. Jag blev ensam biten in mot varvning men lyckades nästan hålla tänkt tempo ändå. Vid varvningen var jag 10 sek bakom planen men hade kommit ikapp sub40-killen och låg någon meter bakom. Motvinden ut från varvning sänkte tempot rejält och vid 6 km låg jag 25-30 sek bakom. Jag anade redan nu att sub40 skulle bli svårt, framför allt med flygrakan i motvind/motlut kvar, men ville ändå klara 40:45 (som var årets gräns för startgrupp 2). Jag borrade ner huvudet på flygrakan och lämnade sub40-killen bakom samtidigt som jag tog någon enstaka placering. Vid slutet på flygrakan låg jag 50 sek efter och började tappa hoppet även om startgrupp 2. En Akelelöpare sprang om mig och sänkte humöret ytterligare. Jag tänkte ändå borra på som jag gjorde på den långa rakan och tempot blev betydligt högre, tack vare både medvind och medlut. Akelelöparen var bara ca 10 m framför på upploppsrakan och jag gav allt jag hade. Lyckades faktiskt ta honom i spurten och stannade min egen klocka på 40:51. Lite besviken över att det gått så dåligt och att jag troligtvis missade grupp 2 också. Det var förvisso personbästa på 10 km men jag trodde jag hade mer i kroppen. Den officiella tiden blev 40:43 och en 18:e plats bland männen, det lyfte humöret något.

Jag trodde inte att det skulle vara så mentalt jobbigt att springa på flygfältet men det var verkligen en kamp mot hjärnan. Tror inte att jag gör om det här loppet, det är roligare när det händer något med banprofilen och man får annat att tänka på. Men man ska aldrig säga aldrig.

Race Report – DM/KM 10000 m.

Jag hade aldrig sprungit 10000 m på bana innan så jag visste inte riktigt vad som väntade. Innan loppet hade jag kikat på varvtidsräknaren. Baserat på mina tusingar skulle jag springa 400 m på 1:34 med en totaltid på 39:22. Det lät lite väl fort, jag gissar att jag är snabbare än vad jag är uthållig. Min egen gissning innan, när jag anmälde mig, var att jag skulle springa på ungefär 42 min.

Jag pratade med några i startfältet och det var flera som skulle gå mot sub40. Jag tänkte att jag kunde försöka hålla deras ryggar så gott det går.

Innan startskottet tappar klockan satelliterna och jag märker aldrig att den inte återhämtar sig, förrän halvvägs in på första varvet. För att inte få några konstiga auto-laps så började jag fippla med klockan och stängde av GPS helt och hållet. Jag körde med manuella laps vid varje varvning istället. Jag hade också sett till att ha varvräknaren framme på displayen. Typiskt bra grej, det hade inte gått att hålla reda på alla 25 varv själv.

Jag såg till att hålla rygg på J, som sa sig sikta sub40. TH var också precis i närheten så jag kände att det var nog ett bra tempo. Efter ett par varv blir det en lucka framför Jonas, vi höll inte riktigt sub40-fart. Men jag låg kvar för jag kände att detta nog var tillräckligt tufft. Efter ytterligare ett par varv glider några, bla TH, ifrån klungan och några tappar, däribland J. Till slut var det bara FM framför mig och det kändes inte som att några var bakom heller, men det var det säkert. FM var en bra rygg att hålla, jag hade inte orkat springa så fort själv.

Efter kanske 10 varv började jag få håll. Nu började det också bli tradigt att springa runt runt hela tiden. Negativa tankar började komma men jag sa åt mig själv att ta ett varv i taget. Efter ytterligare några varv släppte hållet och det gick genast lättare att hålla rygg på FM. Mot slutet låg vi runt 1:42 per varv och när klockan ringde för sista varvet slog totaltiden precis om till 40 min. Sub40 var alltså att glömma men det skulle åtminstone bli under 42, som jag gissat att jag kanske skulle klara. Sista varvet gick klart snabbare och i mål blev tiden 41:36. Gött! Nu har jag ett PB på milen. Det är en bit kvar till sub40 men det är inte så långt kvar till att bli seedad i 2:a startgrupp på GV. Kanske en tid runt 40:40 räcker till det. Kanske att det är möjligt att göra den 7:e november med lite specifik träning.

Det jag undrar nu är bara vilken typ av träning som ska till för att orka hålla farten uppe längre än jag klarar just nu. Kanske är det bara så att det är ”mer träning” som är grejen, jag har ju trots allt inte sprungit så mycket (något blåsorna under fötterna kan intyga).

Totalt sett en rolig kväll. Kul arrangemang. Nöjd med tiden. Det finns lite att jobba på.

Precis som föregående år dog cyklingen ut efter VR. Jag är en av de som alla riktiga cyklister beklagar sig över när de noterar att det blivit mycket glesare med cyklister på vägarna efter VR. Cyklingen har tagit mycket tid under våren och när huvudmålet är avklarat är det skönt att ta det lugnt ett tag. Förutom att ta det lugnt ville jag också ha mer tid över med familjen. Lägg därtill att semestern börjar, vi far kors och tvärs, då blir det svårt att få till träning.

Jag har märkt att jag funkar bäst i projektform. Jag behöver ett tydligt mål att satsa mot för att känna mig nöjd och motiverad. Nästa år blir det ingen storsatsning inför VR. Det får vänta en liten stund. Jag kommer cykla runt sjön ändå, men i ett beskedligare tempo. Istället har jag velat sätta upp ett mål tillsammans med min fru. Hon cyklar inte, än, men springer gärna. Jag har inget emot löpning, det har bara blivit så att jag tycker mer om cykling. Mitt (vårt) nästa mål kommer dock vara löprelaterat: vi har anmält oss till Göteborgsvarvet 2016. I detta ligger inte bara själva loppet utan en helg på hotell i Götet, bara hon och jag. Då jag nuförtiden ofta bara får ca 40 cm av vår 180 cm breda säng, inte sällan med en barnfot som sparkar in i revbenen, är en helg med god sömn i en skön säng hårdvaluta och en bra motivator!

Jag har aldrig sprungit GV förut. Jag har inte sprungit 21 km alls. Det längsta jag gjort är några 12 km rundor och de längsta loppen är 10 km. Kanske inte så konstigt då jag sällan springer. En normal målsättning borde egentligen vara att ta mig runt GV och se vad det är för något. Jag hittar inte så bra i Göteborg heller så det skulle vara ett bra tillfälle att bara småjogga, lära mig gatunamn osv, men det funkar inte riktigt för mig. Jag gillar tuffa mål! Jag gillar också snygga, jämna siffror och en sådan snygg siffra är 1:30, eller 90 min. Det vore riktigt kul att springa under 90 min, men jag vet verkligen inte om jag pallar det. Det är en fart på 4:17 min/km.

Som ett delmål till allt detta finns att göra en bra tid på ett seedningslopp till GV. I november går ett lopp i Norrköping. Det är på 10 km. För att få en bra startgrupp i GV och en indikation på att 90 min är möjligt är delmålet att springa de 10 km på 40 min, ännu en jämn och fin siffra.

Då mitt hjärta med all säkerhet är starkare än mina löparben så gäller det att börja försiktigt. Jag har börjat springa några gånger i veckan. Bara lugn löpning för att stärka leder och ligament. Hittills bara på grusväg, förutom i helgen då det blev 8 km asfalt hos svärföräldrarna. Någon dag senare blev det vandring i snygga, icke fotriktiga skor en hel dag på Astrid Lindgrens Värld. Efter det har jag små känningar i knät. Om det är löpningen eller dagen på ALV som är boven vet jag inte, förmodligen en kombination, men jag tar det lugnt några dagar extra och kör prehabstyrka istället.

Nu blir det att knarka löparforum, böcker mm för att hitta bra upplägg för löpningen!

Jämfört med tidigare rundor var detta nog den bästa uppladdningen jag haft. Barnen är större och sover mycket bättre, vilket gör att jag sover bättre. Jag laddade på med Carboloader och försökte också prova det senaste – rödbetsjuice. Jag hade fått tag i koncentrat men det var verkligen inte gott och magen var inte helt med på noterna. Laddade tre dagar innan men vågade inte ta något på race-dagen.

Kvällen innan satt jag uppe och förberedde de två langningslådorna – en till huvudbilen och en till reservbilen. Jag räknade med att köra varje delsträcka på en flaska vatten, en flaska sportdryck, gels och snickers. Det har funkat förut så jag tänkte att det var ett säkert kort.

Kanske bör jag nämna vad reservbilen har för funktion. När jag tittade på tidsschemat insåg jag att risken var stor att vi skulle fastna i sista broöppningen för dagen i Karlsborg. Depån där vi fick ha langning låg 4 km efter bron. Efter kontakt med VR fick vi ok på att ha en reservdepå redo innan bron i Karlsborg, som vi kunde åka in i om det var broöppning (detta såklart under förutsättning att vi gjorde snyggt efter oss). På så sätt kunde vi åtminstone minimera skadan. Var det inte broöppning skulle vi bara åka förbi reservdepån och fortsätta till ordinarie depå.

Vi samlades vid Zederslundsskolan kl 11 för en sista genomgång och för att lämna in lådor till langningsbilarna. Vi var 27 stycken till start och det var en god känsla i gruppen, alla verkade taggade. Vi gick igenom tidplanen jag och Hoffa hade satt upp. Vi hade bestämt att vi skulle köra mot en totaltid på 7:51 indelat i tre delar: den första delen lite hårdare, andra delen ”lagom” och tredje delen lite lättare, för att det är knixigt sista biten och många nog kommer vara trötta. Vinden skulle få viss påverkan men inte mycket, så den utelämnade vi i vårt schema. Efter en lång stund vid Zederslund rullade vi så ner mot start. Där började nervositeten att komma. Det blev uppenbart för mig att detta var mitt stora mål detta träningsår. All vinterns/vårens träning syftade till just den här dagen, och nu var det dags. Inte konstigt att nervositeten gjorde sig rejält påmind.

VR2015genomgang

Genomgång med gruppen inför start. Fotograf: Monika Larsson.

VR2015_prerace

”Ser jag lika cool ut som de andra nu eller syns det att jag är riktigt nervös?” Fotograf: Monika Larsson.

 

Så kom vi iväg. Vilken härlig känsla, nu är det dags! I vår grupp fanns ytterligare en sub8 från Ride of Hope. Vi ville göra vårt eget lopp och de accepterade det och sa att de skulle lägga sig på rulle efter oss. Vinden låg från SW med 3-4 m/s enligt prognosen vilket innebar motvind och lite sidvind på några ställen. Det kändes också att vi gick lite tyngre än vad snittet visade.

Första hållpunkten i tidsschemat var depån i Ödeshög. Vi skulle vara där efter 1:14 och vi höll schemat på pricken. Nu var det dags att öka lite, tanken var ju att gå lite hårdare första etappen för att ha marginal att gå lite lättare på slutet. Vidare mot Gränna och solen gassade. Det gick åt mycket dricka men det var helt ok. Jag följde också min matplan slaviskt: en halv snickers 20 över och 20 i varje timme, samt en gel varje hel timme. Vinden blev lite mer kännbar här, troligtvis för att vi låg närmare sjön nu. Hittills hade alla rullat med fint men här gick någon ner bakom grindvakten för att vila lite, tyvärr kom den aldrig tillbaka i klungan utan släppte senare. I backen upp genom Gränna tappade vi tyvärr ytterligare en pga kramp. Vinden tog hårt, trots vår hårda körning var vi vid (gamla) Grännadepån nästan fyra minuter efter tidplanen. Över E4 och från sjön gick det lite lättare ner mot Jönköping. Trots det tappade vi fortfarande mot planen och låg nästan sex minuter efter vid Jönköping. Jag var dock inte särskilt orolig utan räknade med att vindarna skulle hjälpa till på västsidan. Det började bli riktigt tradigt och svårt att äta snickers nu så jag var tvingad att hoppa över några matintag. Hoppades att det inte skulle göra så mycket.

Vår första langning var vid Bankeryd. En konstigt vald plats av VR för oss att langa på, jag tycker det finns bättre ställen i närheten men nu var det som det var. Hur som helst skönt att sträcka lite på sig. Vi höll tiden i depån ganska väl men låg nu nio minuter efter, mycket tack vare backarna till Bankeryd. Väl ut på väg 195 så trissades farten upp och jag kände att vi började knapra in minuter på schemat. Nu började magen krångla lite. Jag fick fortfarande inte i mig snickers och hade bara sportdryck/gels att tillgå men det var svårt att få i sig tillräckligt. Försökte att inte tänka på det och bara rulla med. Det gick fort, i Hjo hade vi tagit ikapp en del och låg bara fyra minuter efter plan. Milen tickade på men min svacka blev större och benen tyngre. Det gick bra att rulla med men jag saknade det där klippet i benen för att accelerera och det tog hårt att ligga längst fram. Jag bestämde mig för att åka ner och vila lite bakom grindvakten. Är inte riktigt säker på när men jag minns att det var ett tag efter skylten 130 km kvar, dvs knappt tre mil kvar till Karlsborg. Jag var inte den enda, innan jag gled ner noterade jag att vi var ca 15 cyklister som drog. Kort efter att jag åkte ner bakom grindvakten kom Henrik nere till svansen och hämtade upp några från den andra sub8-gruppen som kunde hjälpa till med dragjobbet.

VR2015_bankeryd

Langning i den första subgrupps-depån, Bankeryd. Fotograf: Monika Larsson.

 

Klungan fortsatte att knapra in tid. Vi skulle passera bron i Karlsborg strax efter kl 18, dvs stor risk för broöppning. Vi rullade in och var beredda på att stanna i reservdepån som Mario hade satt upp strax innan bron. Väl framme vid bron ser vi Mario stå och vinka förbi oss, sista broöppningen hade inte varit än och vi hann precis över. Stoppet blev i ordinarie depån, och det gladde mig. Jag var rejält trött på gels och sprang snabbt över till VR:s bord och plockade upp en banan. Hade bråttom så det blev bara en, skulle ha plockat på mig flera. Stoppet gav mig en liten kick och jag kunde rulla med i klungan igen. Nu låg vi bara tre minuter efter. Energin var fortfarande låg och jag försökte äta snickers men fick inte i mig dem. Någon mil senare var jag tillbaka bakom grindvakten för att vila upp mig. Magen kändes dock bättre så nu gick jag hårdare på mina gels.

Under den här tunga perioden på banan hade jag en låt trummandes i huvudet hela tiden. Låten har följt mig länge under våren, den officiella VM-låten från Falun, Love last forever med Mando Diao. Den har blivit någon slags pepplåt för mig och jag ville verkligen inte förknippa den med en misslyckad VR. Jag ville komma tillbaka till klungan och bidra igen!

Det gick fortfarande bra framme i klungan och förbi Boviken var vi bara en minut bakom vår plan. Vid något tillfälle här ropade Oltnäs neråt att det behövdes fler som rullade runt där framme. Greger och Pierre gick upp i rotation igen efter att ha legat bakom grindvakt ett tag. Jag blev mer och mer inspirerad och kände också att jag hade fått mer energi i benen. Mina gels hade nog börjat verka. Kanske var det
också pga att jag blev mer och mer säker på att vi skulle klara vårt mål. Schemat från Karlsborg och hem var ju satt med lite långsammare snitt än resten av rundan så nu gick det lättare att knapra in tid. Vid vändpunkten i Askersund låg vi en minut före och vid Hammarsundet bara en liten stund senare låg vi två minuter före. Vinden hade också vridit lite så nu hade vi svag medvind, vilket lättade upp åtminstone
mitt humör. Nu kände jag att benen var redo att göra lite jobb igen så jag gick in i klungan. Det sista klippet saknades fortfarande i benen och det gjorde ont i framför allt droppmusklerna vid varje igångdrag från långsamma till snabba ledet. Det värkte också rejält när jag låg framme, men jag antar att de flesta led minst lika mycket. I Medevi låg vi fortfarande två minuter före vår plan och det verkade gå upp för alla att vi kommer klara det om inget oförutsett händer. Fler kom upp från grindvakten och hjälpte till. På småvägarna från Medevi gick det undan, det sved nog i alla ben i den kuperade terrängen, jag tror alla drog på rejält av ren glädje/eufori.

VR2015_medevi

I trakterna kring Medevi på väg mot mål. Vår klunga + svansen.

 

Sista biten in på väg 50 och småvägarna i Motala kändes som en riktig eriksgata. När jag, Henrik, Henning och Jerker låg först så låste vi klungan och gled över mållinjen i snygga led, där Gary tog emot oss och delade ut medaljerna. Vilken otrolig lättnad och glädje! Tiden blev 7:46, fem minuter bättre än planen. Vi hade fixat det som ett lag! I mål blev det ordentligt kramkalas. Många från svansen kom och tackade för en fin resa. Det var verkligen en fin resa. Vi hade åkt fort, men riktigt säkert. Det var vårt mål hela tiden: att åka snabbt, säkert och ha trevligt. Vi lyckades på alla punkterna. Just säkerheten och tryggheten verkar ha varit extra bra i vår grupp. Jag hörde om andra klungor som haft vurpor, men ingen del på banan hade känts farlig för oss. Vi kände oss riktigt trygga med varandra. Vi var väldigt samkörda trots viss regional utspridning. Den goda uppslutningen på de tre ”obligatoriska” passen och den höga aktiviteten på facebook tror jag bidrog starkt till känslan av samhörighet och trygghet.

VR2015_finish

Precis passerat mållinjen. Trötta och lyckliga!

VR2015_group

Merparten av vår grupp vid återsamlingen. Fotograf: Monika Larsson

 

Data från Resultatjakt.se

Totaltid: 07:46:00
Pos: 333
Pos Medevi: 329
Pos Aspa: 284
Pos Hjo: 307
Pos Bankeryd: 281
Pos Gyllene Uttern: 432
Mål: 20:30:00
Medevi: 19:56:00
Aspa: 19:04:00
Hjo: 17:16:00
Bankeryd: 15:54:00
Gyllene Uttern: 14:45:00
Start: 12:44:00
Medelhastighet: 38.6 km/h
Kronologisk pos: 18668
Passerade: 162
Passerad av: 18306
Pos grupp 360: 1 / 59
Medeltid grupp 360: 07:53:54
Pos i Vreta Kloster: 1 / 7
Medeltid klubb Vreta Kloster: 09:35:40

Raden ”Passerad av” stämmer såklart inte. Kan inte minnas att någon passerade oss. Position 333 är ju kul. Tänkte innan att vi borde bli topp 500. Såhär i efterhand känns topp 100 görbart, sub7:30 och det är klart!

Diverse Analyser

  • Till nästa gång måste energifrågan lösas bättre. Det gick inte att förlita sig på snickers utan jag måste prova något annat. Bananer för att bryta av med? Kanske testa egna runekakor eller annan bar? Gels funkade dock bra. Varannan vatten var också bra, jag hade nog tröttnat om
    alla flaskor innehöll sportdryck.
  • Så här i efterhand är jag ändå lite besviken på mig själv. Jag borde ha pressat mig hårdare och gått med mer i rotationen. Jag tror jag blev lite rädd för att tvärdö, som har hänt tidigare (t.ex. Halvvättern) och fegade nog lite för mycket. Drömmen hade varit att inte skippa en enda förning. Jag var tvungen att vila men hade med största säkerhet kunnat pressa mig tillbaka i rotation tidigare. Jag var ju inte död vid målgång, alltså fanns mer att ge. Hade energiintaget funkat som tänkt hade jag kanske inte behövt vila alls. Känner mig lite som den som gjorde det vinnande lagets sämsta sträcka på en stafett, typ Anna Haag i OS i Sotji. Missförstå mig rätt, jag gillar Anna Haag skarpt. Hon har inspirerat min egen träning mycket, och gör det fortfarande, men fick jag valet mellan att göra hennes sträcka och Charlotte Kallas sträcka är valet givet alla dagar i veckan.
  • Trainerträningen var en bra bas att stå på, men hur varierade pass jag än körde på Trainerroad så motsvarade de inte riktig körning. Det märkte jag efter ungefär halva rundan då det trots allt blir lite mer igångdrag och ryckig körning i verkligheten än vad som kan simuleras på trainern, något som mina ben inte riktigt var vana vid. Familjesituationen just nu krävde att jag körde trainer, så det var det bästa och enda alternativet, men för en framtida satsning behövs mer av den riktiga varan.
  • Jag bytte sadel inför Halvvättern. Riktigt riskabelt men kände mig tvingad. Den gamla sviktade för mycket och fick mig att lägga för mycket vikt på armarna, med ont i musklerna mellan skuldrorna som följd. Nya sadeln gav såklart skavsår, jag hann inte vänja rumpan vid den, men jag satt som klistrad och upplevde inga ryggbekymmer alls. Bra där!
  • Jag trodde att jag skulle vara nöjd med snabbåkning på VR efter denna sub8. Med några dagars eftertanke känner jag ändå ett sug att göra en satsning igen. Om det går att få till en lika bra grupp, både fysiskt och socialt, är jag väldigt sugen. Inte till VR 2016, men kanske 2017…
  • Har lyssnat på ”Love last forever” flera gånger sedan VR. Får rysningar av välbehag varje gång. Gött att få de positiva minnena av den låten.
  • Smolk i bägaren: firade sub4 med att köpa ett par fotokromatiska Bliz-glasögon. Blev kär i dem. Hade dem på VR. Tappade bort dem i målfållan, de måste ha lossnat från hjälmen när den satt fastknäppt i styret. Klant.

Äntligen dags för delmål 1 av 2 för många i klungan (inkl mig själv) och slutmålet för vissa andra: Halvvättern sub4 med Ride of Hope. Vi var beredda på att det skulle bli en blåsig dag. Jag och Hoffa hade knarkat väderprognoser och forskat i gamla pass för att försöka utröna hur mycket vind påverkar klungan. Prognosen sa att det skulle bli SW vind, vilket är bra för då blev det ganska rak motvind ner och sid-/medvind hem. Det skulle dock blåsa mycket, 8-9 m/s enligt prognos. Vi gjorde vårt bästa för att hitta ett schema vi trodde på.

För ovanlighetens skull fick jag en bra uppladdning denna gång. Alla barn sov ganska bra och jag kände mig utvilad när jag vaknade. Satte av mot Motala för att hämta ut nummerlapp och möta upp med de övriga.

Vi var 32 st till start tror jag. Genomgången höll vi i stadsparken och vinden bet verkligen. Jag stod och huttrade och längtade tills vi skulle få börja trampa.

Starten gick och vi satte av. I samma startgrupp fanns ytterligare en sub4 från RoH men de hade sagt att de skulle låta oss komma iväg och lägga sig bakom, vilket de gjorde. De respekterade vår önskan att köra själva, det var tacksamt, även om jag funderar på hur kul de kan ha tyckt det var att ligga bakom i 15 mil (vilket de faktiskt gjorde).

Så fort vi kom ut på vägarna så kändes det att det blåste. Det kändes också att det inte var ren motvind. Efteråt konstaterade Axel att det hade blåst 10-11 m/s, aldrig under 9 m/s. Vinden hade också vridit sig mot WSW så det blev mer kantvind än vi räknat med. Så första milen tog ordentligt på samtliga. Många fick slita, även jag. Pulsen var skyhög första milen men det kändes ändå rätt ok. Klungkörningen kunde varit bättre. Det var ryckigt och lite oroligt. Vid två tillfällen bromsade den framför mig hårt så jag fick kasta mig ut i den lilla bit vägren som fanns kvar. Kom upp jämsides med den framför men som tur var skedde aldrig några olyckor.

Vid första kontrollen i Ödeshög låg vi redan 2-3 minuter efter planen. I Borghamn låg vi 5 minuter efter. Nu började klättringen upp på Omberg, skönt att få ta det lite lugnt igen. Vi körde snyggt och säkert över Omberg samt enligt plan. I Stocklycke var det fortfarande de 5 minutrarna efter. Här tappade vi någon för en punktering men övriga tror jag hängde med.

Ut på stora vägen igen och nu fungerade klungan bättre. Det var fortfarande hård kantvind och många gick på rött. Vi tappade ett par stycken men jag kände ändå att vi inte kunde slå av på tempot för då hade vi inte klarat schemat.

När vi kom till vändpunkten under E4 hade vi t.o.m. tagit nån minut och nu blev det medvind ett tag. Farten skruvades upp ordentligt men kändes ändå hanterlig för de flesta. Vi kapade tid utmed hela sträckan. Mot slutet upp mot Skänninge fick vi hålla igen ett par gånger då farten trissades upp hela tiden. Väl i Skänninge kunde jag och Hoffa konstatera att vi var bara max 30 sekunder efter planen, det kändes verkligen som det skulle gå vägen nu… Om vinden inte hade vridit mot väster. Det gjorde att vägen från Skänninge blev i rejäl kantvind istället för lite snett bakifrån som jag hade räknat med. Denna kantvind tog riktigt hårt på många av oss. Vi bet i och jag sneglade på klockan. Vi låg som mest 2.6 km bakom ”idealcyklisten”, dvs snittet på 37.9 km/h och totaltiden 3h55min. Vid några tillfällen vände vi upp och fick medvind och farten trissades upp direkt. De 4 km från Sjökumla in mot Motala blev igen en rejäl kantvind. Nu gick plötsligt snöret för min del. Jag låg i långsamma ledet och fixade inte att hålla hjul i vinden. Jag sjönk som ett sänke genom klungan och hamnade bakom grindvakterna bland den andra sub4-gruppen. Det var väldigt retligt eftersom jag hade tagit mina förningar hela vägen och ville inte sluta med 5-6 km kvar. Jag vet inte var den klubban kom ifrån, jag kände inte att den var på väg och trodde jag hade fyllt på med energi. Trodde. Väl inbakad i gruppen återhämtade jag mig bra och fick en bekväm resa sista km. Väl framme i mål låg jag sist i vår sub4-grupp och stängde av min klocka på 4:00:01. Först vid diplomhämtningen fick jag min officiella tid: 3:59:57! Alla som var kvar i klungan klarade målgränsen. Underbar känsla!

Efter lite gruppfotografering gick hela klungan och åt tillsammans. Jag kastade i mig maten snabbt. Emma och barnen hade tagit emot oss vid mål och nu var barnen hungriga, så vi gick för att hitta ett matställe de skulle gilla. Det fick bli Sibylla.

Efter att alla var mätta och belåtna drog vi ner till mässtältet. När jag hämtade ut nummerlappen såg jag att de reade ut förra modellen av Bliz-glasögon med fotokromatiska linser. Jag tänkte för mig själv då att om jag klarade sub4 så skulle jag unna mig det som belöning. Jag hade slagit bort den tanken eftersom min klocka hade stannat på 4:00:01 men när den officiella tiden trillade in var det bara att gå in och belöna sig!

Allt som allt var det en riktigt bra dag. Det enda som bekymrar mig är varför jag inte kände klubban komma. I efterhand kan jag konstatera att jag inte följde min matplan strikt. 1 av 4 gels var kvar och 1 och 2/3 av totalt 4 snickers var kvar. Jag hade dessutom bara druckit en flaska. Så energiintaget ska jag definitivt bättra på till VR. Sedan kan man inte förneka att det var en riktigt jobbig vind. Den tog nog det bästa ur de flesta och under VR ser prognosen som tur är inte ut att vara så kämpig. Men tack vare vädret fick vi mycket bra analysunderlag för hur klungan påverkas av olika vindar. Jag ska studera ordentligt för att få ett så realistiskt schema som möjligt till VR.

20150607_8979 DSC_6777
Ser min familj efter målgång – Glädje! Fotograf: Monica Larsson

20150607_8991 DSC_6789
Rätt så sliten och glad att det är över. Fotograf. Monica Larsson

20150607_9012 DSC_6810_small

Nästan hela gänget efter målgång. Fotograf: Monica Larsson

En dålig start på träningsprogrammet mot VR. Kände första dagen då Mattias Recks program skulle ha börjat (3:e mars) att jag hade en liten förkylning i kroppen och bestämde mig för att vänta en dag. Gjorde det och genomförde resten av veckans fyra pass men hade ändå en liten känsla av förkylning i kroppen. Det var kanske dumt. I tisdags skulle vecka två ha börjat men då hade förkylningen eskalerat. Två dagar med lugn jobbpendling blev det men annars inga träningspass alls. Riktigt sur och segdragen förkylning. Nu sitter jag på söndagkvällen och ska planera in vecka tre i kalendern men har fortfarande en tät näsa och lite slemhosta kvar. Ska smyga igång med jobbpendling imorgon och känna efter, jag hoppas verkligen att jag är redo för hårdare träning. På schemat står Vo2-max, tröskelintervaller, styrkeintervaller och distans. Tung vecka med andra ord så kroppen måste vara riktigt frisk för att klara det. Jag ska inte göra något dumt, men jag är riktigt sugen på hårdträning nu så det är svårt att vara klok och avstå om det skulle visa sig nödvändigt. Får se hur det går.

Länge sedan ett inlägg kom. Det har hunnit bli en del mil i trainern under vintern. Häromdagen kom jag upp i 150 mil. Träningen har dock varit något ostrukturerad sista tiden, det ska det bli ändring på nu. Jag har tänkt att inspireras av Mattias Recks träningsprogram för sub8, som är publicerat på cykla.se. Den planen börjar imorgon. Det är en ganska tuff plan, ca 10-12 timmar per vecka i början för att stegra ännu mer mot slutet. Det kommer jag inte klara. Jag tror att varken mitt schema eller min kropp är redo för det (mer om kroppen sen) men jag ska inspireras av programmet för att få något som funkar för mig. Jag tror det bästa är att planera träningen vecka för vecka, att varje söndag eller liknande göra upp en plan för kommande vecka. Faktorer jag behöver ta hänsyn till i veckoplanen är bl.a. dessa:

  • Jobbpendlingen kommer snart ske varje vardag. Många dagar blir återhämtningscykling men en del dagar får förlängas till att bli nyckelpass.
  • Torsdagsintervallerna med Hymer. Dessa ska med.
  • RoH-klungans övergripande plan med bla träningshelger, motionslopp och Cycle Camp Isaberg ska beaktas.
  • Löpning en helgdag i veckan. För kropp och familj.

Den sista punkten ska jag utveckla lite mer. Recks plan har som regel två distanspass varje helg. Det blir tråkigt för familjen (och mig) att vara borta 3-6 timmar varje lördag och söndag i 15 veckor. Dessutom behöver jag nog variera min träning lite. Denna vinter har det blivit nästan bara cykling och inte så mycket annat. Det har lett till att jag har fått ont i vänster knä. Det gör ont när jag går i trappor och gör liknande rörelser, men inte när jag tränar. För länge sedan hade jag något liknande, sjukgymnasten gav mig diagnosen Patellofemoralt smärtsyndrom (PFSS). Vad jag har läst verkar det vara lite av en slaskdiagnos när inget annat passar in. Hur som helst har jag liknande smärtor nu, och kör med lättare styrketräning för att rehabilitera/förebygga. Kopplingen till träningsprogrammet är att jag ska lägga in löpning en av helgdagarna. Dels för att löpning är lite mer tidseffektivt men också för att få variation i träningen och lite bättre träning för skelett/muskler. Givetvis kommer styrka också finnas med.

Just nu har jag en lättare snuva. Jag hoppas den går över med en god natts sömn så träningen kan börja på allvar imorgon. Jag är väldigt taggad nu! Oavsett vilken tid jag cyklar VR på så ska jag i juni vara i mitt livs bästa form!

Basträningen inför VR2015 inleddes för ett tag sedan. Nu är första fyraveckorsprogrammet avklarat och jag har kommit en vecka in på program nummer två.

Jag följde ett fyraveckors basträningsprogram från Trainerroad.com. En av de första sakerna jag fick göra var ju ett test för att fastställa min FTP. Hela fyraveckorsprogrammet är sedan anpassat för just min förmåga. En intressant aspekt för min del med wattbaserad träning var att jag inte hade koll på ansträngningsnivåerna. Hela programmet var basträning fyra pass i veckan, basträningen visade sig ha en högre intensitet än jag trodde. Hade jag kört på egen känsla hade jag definitivt kört för lugnt. Att bli coachad genom varje träningspass gjorde det mycket roligare dessutom.

Nu har en vecka av det nya programmet gått. Jag utgick från nästa program enligt Trainerroad men modifierade det något för att passa bättre. För det första kände jag att det blir för mycket med enbart cykling. Därför bytte jag ut ett av passen (lördagspassen) mot löpning. Löpningen stärker kroppen på ett annat sätt än vad cyklingen kan och jag tror att det är bättre för det allmänna välbefinnandet. Dessutom är det trevligt med lite ombyte. Sedan har jag kortat ner längden på en del pass. De längsta passen i första programmet var 120 min långa, denna gång sträcker de mot 165 min. Egentligen är det fullt görbart men jag försöker anpassa min träning så att den får så lite familjepåverkan som möjligt. Det innebär att jag oftast sätter mig på trainern när barnen somnat och frun är ute på andra aktiviteter. Att då cykla nästan tre timmar gör att det blir för sent på kvällen när jag är klar. Jag tror inte det får så värst negativ påverkan på formen att korta ner passen. Jämför jag med min hittills största satsning på VR, sub8 2012, så kommer jag ändå ha väldigt mycket mer träningstimmar registrerade jämfört med motsvarande period den gången.

Det är otroligt kul att planera sin träning så mycket som jag gör nu. Det har jag inte gjort förut och jag hoppas detta hjälper mig att hålla uppe motivationen genom hela vinterhalvåret så jag har en grym bas att stå på när det är dags att börja träna hårt i mars. Ska försöka att snart få på pränt en grovskiss för hela vägen fram till juni 2015.

Resan mot att vara i toppform juni 2015 börjar denna vecka. Äntligen!

Det var länge sedan jag hade någon kontinuitet i konditionsträningen. Nu brakar det loss på allvar. Jag har skaffat mig två nya träningskompisar inför inomhussäsongen: en ny trainer och en prenumeration hos trainerroad.com.

Trainern, en Kurt Kinetic Road Machine II, sägs vara en av de som mest efterliknar riktig cykelkänsla när det gäller hastighet vs. motstånd. Den är vätskebromsad och ska då också vara bland de tystare. Trainerpass blir en riktig nyckel för mig under vintern då jag inte kommer komma ut när det är dagsljus. Min träning kommer oftast ske efter att barnen lagt sig, ofta kommer jag vara ensam hemma med barnen så jag kan heller inte ta mig utanför huset för träning. Då blir trainern framför TV:n perfekt. Denna trainer har ingen wattmätare, då blir prislappen för dyr, men för just denna trainer går det bra att virtuellt skatta watt genom att mäta hastigheten på hjulet och omvandla det till effekt. I absoluta tal blir det kanske inte rätt men det ska vara konsekvent och repeterbart, därför ska det gå att följa sin utveckling bra.

Att sitta på en trainer helt planlöst kan blir rätt…tråkigt. Det är där trainerroad.com kommer in i bilden. En uppsjö av pass och träningsplaner finns att tillgå där för endast $10/månad. Abonnemanget går dessutom att frysa de månader jag hellre cyklar ute. Bland det första de låter dig göra är att cykla ett pass med ett FTP-test, för att ta fram din FTP (functional threshold power = tröskeleffekt). Baserat på din FTP anpassas alla pass du cyklar så att du ligger på rätt intensitetsnivå. Inte cyklar för hårt när det ska vara lätt, eller vice versa. Som jag nämnde har de också en uppsjö av träningsplaner. Denna vecka är tanken att jag börjar följa ett av dem. Eftersom jag inte suttit på cykeln på länge så blir det en lång period av basträning och imorgon (tisdag) börjar första fyraveckorsprogrammet för min del. Det blir en rejäl ökning av träningsdosen, fyra pass och totalt 6-8 timmar per vecka, även om de blir på låg intensitet. Programmen är periodiserade, dvs mängden ökar för varje vecka för att låta fjärde veckan bestå av lättare återhämtning.

Jag hoppas att kroppen är redo för detta. Både fysiskt och psykiskt. När de första fyra veckorna är klara får jag utvärdera om kroppen och livspusslet klarar av denna mängd. Förhoppningsvis kan jag fortsätta med nästa steg men går inte det får jag korrigera och följa ett lättare program.

Det här inlägget har legat och malt ett tag, mest i mitt huvud.

Vätternrundan gav en extremt bitter eftersmak. Det positiva beskedet från Halvvättern höjde mina förhoppningar. Farten hade jag. Tyvärr hade jag inte uthålligheten i ryggen. Jag var besviken på mig själv.

Bitterheten byttes ganska snart mot en stor revanschlusta. Jag ville inte bara ha revansch på min tragiska rygg. Jag ville även ha revansch på förra årets 8:00:50-ish. Redan samma kväll som Vätternrundan var över så började tanken på en sub8 mala. Så tidigt har aldrig lusten att köra VR kommit tillbaka, det brukar dröja några veckor.

Jag började räkna på hur många träningstimmar som var rimligt att få ut av en vecka. Jag sneglade en del på Mattias Recks träningsprogram för en sub8 och hur det skulle kunna ändras för att passa mitt liv med jobbpendling och familjeliv. Samtidigt pratade jag ihop mig med några RoH-kollegor om att sätta ihop en grupp med starkt folk som vi känner till. Vi skulle känna varandra, veta att alla har ett gott hjärta till Ride of Hope samt att alla är duktiga cyklister. Vi ville även ha så många som möjligt från samma ställe, så vi kunde träna en del tillsammans. Allt för att få en så samkörd klunga som möjligt.

Nu verkar det som att jag får en riktigt bra chans på revansch! I Ride of Hopes färger är vi ca 30 cyklister som ska försöka nå målet. Huvuddelen av gruppen är klickar ur årets Sub9 RoH-gäng från Östergötland samt ur en sub8:30 från Skåne.

Under senaste tiden har jag varit mest fokuserad på löpning och lite allmän styrka. Då det blev endast cykling under våren vill jag blir mer allsidig igen. Funktionell träning för hela kroppen och löpning som stärker skelettet. Men snart, snart börjar planeringen för hur sub8 ska nås. Denna gång ska jag göra det rätt. En långsam upptrappning med lugn mängdträning. Jag ska låta kroppen hänga med och inte skada mig, igen.

Det kommer bli en kul träningsvinter/vår. För att inte glömma hösten.