Det här inlägget har legat och malt ett tag, mest i mitt huvud.

Vätternrundan gav en extremt bitter eftersmak. Det positiva beskedet från Halvvättern höjde mina förhoppningar. Farten hade jag. Tyvärr hade jag inte uthålligheten i ryggen. Jag var besviken på mig själv.

Bitterheten byttes ganska snart mot en stor revanschlusta. Jag ville inte bara ha revansch på min tragiska rygg. Jag ville även ha revansch på förra årets 8:00:50-ish. Redan samma kväll som Vätternrundan var över så började tanken på en sub8 mala. Så tidigt har aldrig lusten att köra VR kommit tillbaka, det brukar dröja några veckor.

Jag började räkna på hur många träningstimmar som var rimligt att få ut av en vecka. Jag sneglade en del på Mattias Recks träningsprogram för en sub8 och hur det skulle kunna ändras för att passa mitt liv med jobbpendling och familjeliv. Samtidigt pratade jag ihop mig med några RoH-kollegor om att sätta ihop en grupp med starkt folk som vi känner till. Vi skulle känna varandra, veta att alla har ett gott hjärta till Ride of Hope samt att alla är duktiga cyklister. Vi ville även ha så många som möjligt från samma ställe, så vi kunde träna en del tillsammans. Allt för att få en så samkörd klunga som möjligt.

Nu verkar det som att jag får en riktigt bra chans på revansch! I Ride of Hopes färger är vi ca 30 cyklister som ska försöka nå målet. Huvuddelen av gruppen är klickar ur årets Sub9 RoH-gäng från Östergötland samt ur en sub8:30 från Skåne.

Under senaste tiden har jag varit mest fokuserad på löpning och lite allmän styrka. Då det blev endast cykling under våren vill jag blir mer allsidig igen. Funktionell träning för hela kroppen och löpning som stärker skelettet. Men snart, snart börjar planeringen för hur sub8 ska nås. Denna gång ska jag göra det rätt. En långsam upptrappning med lugn mängdträning. Jag ska låta kroppen hänga med och inte skada mig, igen.

Det kommer bli en kul träningsvinter/vår. För att inte glömma hösten.