Så var Vätternrundan över för denna gång. I väldigt korta drag kan den sammanfattas så här: Man cyklar som man tränat.

Vi var 20-talet cyklister från Håkans och Peters sub9-grupper i Ride of Hope. Starttiden var 03:42. Min uppgift, förutom att cykla med, var att ha koll på att vi skulle nå målet, 08:45. Prognosen hade talat om medvind ner till Jönköping och motvind utmed hela västsidan, men inte så starka vindar.

Ner mot Jönköping gick det fort, som väntat. Medvinden skjutsade på oss och vi kom låg bättre och bättre till i tidsschemat, vi skulle behöva det på västsidan. En stund efter start trodde en i gänget att han punkterat. Vi skulle inte stanna för punktering men två i gänget valde själva att stanna och hjälpa honom tillbaka. Det visade sig att det inte var en punktering och alla tre var snart tillbaka. Allt flöt på bra ner till Jönköping, med en kort kisspaus vid Gränna. I Jönköping fick vi känna på den nordliga vinden, och den var inte dålig. Stora, vita gäss på Vättern. Direkt ut ur Jönköping hamnade vi ändå lite i lä, istället var det mycket cyklister på vägarna och uppförsbackar. Vi fick formera oss på ett led för att komma upp och förbi. Jag ledde ledet här. Kanske dumt att ta en sån lång förning men det kändes ok i benen. I Fagerhult stannade vi planenligt för att fylla på med energi. Stoppet var sagt att vara fem minuter, det blev sex. Tyvärr missade en tiden och kom inte med i gänget. Efter Fagerhult tappade vi en person på grund av punktering och ytterligare än person som inte orkade hålla rulle när vi på ett led åkte om en stor klunga.

Vinden gick hårt åt oss här. Jag vet inte om det var vind framifrån, från höger eller vänster. Det kändes som att den kom från alla håll, det enda jag vet var att den inte kom bakifrån. Vi slet oss vidare genom Hjo och Karlsborg. Jag började här känna av min rygg en del. Jag har egentligen aldrig haft pass längre än 15 mil, och passen var inte så många till antalet heller. Fler personer gick ner och vilade bakom grindvakten. Vid Boviken blev det tungt för mig. Ryggen smärtade mer och mer. Benen var inte jättepigga men ryggen var värre.

Vid Aspa stod jag inte ut längre. Jag hade en förhoppning att kunna hänga med till vändpunkten/medvinden vid Askersund men var tvungen att släppa iväg klungan. Jag ställde mig vid vägkanten och försökte stretcha ryggen lite. Innan jag fortsatte. Jag hade trott att någon bra klunga skulle komma ifatt men det gjorde det aldrig. Istället åkte jag om cyklist efter cyklist och ingen höll min rygg längre än 30 sekunder. Inte mycket draghjälp alltså.

Till slut nådde jag vändpunkten vid Askersund. Nu kom det lite med-/sidvind som gjorde att farten steg. Jag insåg ändå att det skulle bli tufft att nå en sub9 själv så jag bestämde mig för att få lite valuta för pengarna och stanna i Hammarsundet för en kaffe, bulle och banan. Sedan tuffade jag vidare. Tyvärr kom det inga snabba cyklister nu heller utan jag var den snabbaste på det partiet. Det var förvisso en skön känsla i sig att jag trots att jag är trött kunde hålla bra fart. Någon mil innan Medevi blåste tre personer om och jag hann inte reagera och hänga med. I skogarna efter Medevi kom ytterligare fyra i en liten grupp och körde om, dessa hann jag hänga på och vi turades om att dra. På väg in mot Motala kom vi ikapp de tre som åkt om mig tidigare och vi sju höll sedan ett bra tempo in hela vägen. Tiden blev 9:07. Ingen tid jag är speciellt nöjd med.

Jag hade trott att det skulle gå mycket bättre. Förra veckans besked på Halvvättern fick mig att tro att det skulle vara lätt att klara sub9. Man kan skylla på mycket. Kanske slarvade jag för mycket med energin och om jag inte gjort det kanske benen hade varit lite piggare och jag hade orkat ha en bra hållning som inte saboterade ryggen. Vindarna på västsidan spelade nog in en hel del också. Men faktum kvarstår att jag inte hade tillräcklig mängdträning. På sätt och vis är jag ändå nöjd med tanke på hur året har varit med foten och brist på träning. Men det är ändå alltid surt att släppa klungan och inte få rulla i mål tillsammans med dem.

Återsåg gänget efter vid maten. Skönt att sitta ner och prata med dem. De hade lyckats komma in på 8:48 endast tre minuter efter plan och med god marginal till 9 timmar. Bra farthållning och kul att de klarade det!

Lessons Learned:
– Det här var första gången något annat än benen satte stopp för mig. Annorlunda upplevelse. Men tittar jag tillbaka på min träning senaste tiden så är det väldigt få långpass och väldigt få styrkepass för mage/rygg. Till nästa år behöver jag träna mer bålstyrka/uthållighet.
– Även om energin inte var det som fällde avgörandet hade det nog en del med i ekvationen. Att verkligen köra med ett matschema slaviskt från början är ett måste. Att äta när man känner att det behövs är ofta för sent.

Nu ser jag fram emot lite vila och en period med mer varierad träning. Just nu är jag inte jättesugen på cykel igen men det kommer ändra sig om några dagar.

Halvvättern 2014

Sub8-klungan jag åkte med förra året skulle göra ett försök att gå under 3:42. Ett tufft mål. Jag är inte alls tränad för det men hade lovat att vara med och dra så länge jag bara kunde. Min målsättning var att finnas med i 5 mil och allt över det skulel bara vara bonus. Eftersom det var kant-/motvind ner så var min inre förhoppning att hänga med till vändpunkten för att få medvind hem.

Tror vi var 14-15 st till start. Det blev ryckigt i början. Små vägar och eftersom vi inte startade först så blev det till att åka om en del cyklister. I en rondell precis efter vi åkt över väg 50 fick vi stanna för en ambulans och när vi satte igång igen tappade vi direkt Dag, som inte hade märkt att vi satte fart. Efter någon kilometer ytterligare var Henrik tvungen att släppa. Det fick jag höra efter loppet, jag märkte inte förrän efter 2-3 mil att han inte var med.

Tempot var tufft för mig från start. Låg mellan 85-90% konstant tror jag. Fick kämpa så att jag t.o.m. hade tufft att pilla i mig energi när jag behövde. Men så helt plötsligt var vi vid Omberg. Nu kunde jag andas ut. Backar är min styrka så nu kunde jag ligga i gruppen och återhämta mig. Kunde t.o.m. putta på en kille som fick fel växel. I med energi och nu kändes det bra igen. Kunde konstatera att det är rätt vackert på Omberg, har inte varit där sen en klassresa när jag var 8-9 år. Såg familjen Spetz stå och heja på där, det gav också en energiboost. Här tappade Kasper sitt visir. Han vände, hämtade det och kom sedan tillbaka till gruppen. Starkt.

Ner på platten igen och tufft i kant-/motvinden. Vi låg 5-6 km bakom ”idealcyklisten” (40,5 km/h) och det skulle bli tufft att hämta igen det.

Vi tuffade på och milen försvann. Jag blev gladare och gladare över hur bra mina ben var. Vid 95-100 km blev det väldigt böljande väg och det var ryckig körning. Några starka drog och det blev utdraget i ett led, kändes som att alla fick täppa luckor där. Vi fick igång lite belgisk till slut men jag var tvungen att lägga mig bakom några förningar och vila. Jag rullade med några gånger tills vi kom ut på platten igen. Nu hade vi svängt om och hade sid-/medvind. Jag kunde inte längre hjälpa till utan fick fullt upp att försöka hänga med.

Till slut, vid 115 km gick snöret för mig. Samtidigt gick snöret även för Alexander. Han behövde uträtta behov, efter det fortsatte vi tillsammans. Efter depån i Skänninge märkte jag att han tappade mer och mer. Väntade in honom några gånger, sedan sa han att jag fick gå iväg om jag ville. Efter en uppförsbacke var han långt bakom, så jag bestämde mig för att gå ikapp en cyklist som hade släppt ett kort tag efter oss. Det var jobbigt, för nu var det ren sidvind. Till slut kom jag ikapp, det var en kille från Onsala (tror jag) som legat bakom oss från start. Vi kunde hjälpas åt lite i sidvinden och snacka i medvinden.

När jag släppte klungan tänkte jag att det vore gött med sub4 åtminstone. Vid sjökumla insåg jag att det var möjligt. Jag jagade på min medcyklist, som var rätt slut nu. Jag drog den mesta biten, men ibland fick jag välbehövlig hjälp av honom. In på verkstadsvägen var det motvind, fartgupp och kullersten. Jobbigt! Benen brände rejält, de var riktigt slut, men nu var vi nära. Vi kom i mål. Jag fattade inte var tidtagningen slutade så jag jagade på ända in, det hade jag inte behövt. Min klocka stannade på 3:59:33 men marginalen till sub4 var större än så, 3:58 blev den officiella tiden. Tydligen var det 38:e bästa tid. Det kan jag bara vara nöjd med.

Klungan hade splittrats lite några mil efter jag släppt. Inga klarade målet, de bästa körde in på 3:46. Bra jobbat ändå.

Jag är väldigt nöjd över att jag kunde trycka på så pass mycket, trots att benen skrek av plåga. Väldigt överraskad att jag kunde hjälpa till och ta mitt ansvar i 10 mil. Jag borde inte ha så bra ben, med tanke på hur lite jag tränat. Framför allt har jag inte tränat så mycket fart. Det som dock gladde mig mest är att jag under loppet bara hade en ynka känning i foten. Då hjälpte det att knyta foten (typ som att knyta näven) några sekunder, sedan släppte det. Efter loppet har jag inte haft ont eller domningar i foten alls! Väldigt skönt resultat!

Ett kul och vackert lopp som jag säkert kommer åka fler gånger.

Ett led i att, när jag väl blir helt frisk, faktiskt få hålla mig frisk är att löpa mer. Eller ja, helt enkelt träna mer allsidigt och då har löpningen blivit ytterligare en ingrediens i träningsbuffén.

Min löpträning inför loppet var väl inte så mycket att hänga i julgranen. Några 5 km-rundor på luncherna innan jag började cykelpendla och två 9 km-rundor de senaste helgerna var mitt facit. På en av de längre rundorna lyckades jag hålla 4:31-tempo själv så förhoppningen fanns att kunna klara sub45 på blodomloppet.

Jag var nykittad inför loppet med en NocOut-tröja, köpte en t-shirt av en annan medlem som köpt fel storlek. Ställde mig i första startled då jag trodde mig ha sub45-kapacitet och knappade in 4:29 som tempo i Virtual Partner på min garmin. Gott om NocOut-folk i klungan.

Starten gick och vi började springa på. Första km-markeringen kom och jag noterade att jag sprungit på 4:10. Alldeles för fort. Jag saktade ner lite, trodde jag. Andra km-markeringen kom och tempot var 4:10 även på denna km. Nu drog jag ner ytterligare på tempot, men inte så mycket som jag trodde. 4:18 var tempot på km 3. Nu började jag bli trött och känna att benen stumnade lite. Vidare genom Hejdegården och mot Ramshäll. Backen upp i Ramshäll blev riktigt jobbig. Varmt var det också. Tack vare den hårda öppningen låg jag före min plan men nu knappade Virtual Partner snabbt in på mig.

Vid mellantiden vid 6 km låg jag i princip i paritet med planen. Nu trodde jag det skulle bli mest flackt/nerför mot stan. Ack, så fel jag hade. Det var ändå rätt kuperat där och jobbigt att springa. Jag fortsatte att tappa.

Genom centrum var det folkfest och kul att springa även om det var tungt, att jag nästan var i mål bidrog säkert också till att det upplevdes kul. Kom in i mål på 46:29 och plats 336. Nytt personligt rekord, även om det inte blev så bra som jag hade hoppats.

Jag gjorde två observationer under loppet som jag tar med mig.
Observation 1: Vilken klubbkänsla det finns i NocOut! Alla med NocOut-kläder som sprang om mig hejade på och pushade, trots att de också säkert var trötta. Utmed banan stod också där NocOut-folk som applåderade och hejade när jag sprang förbi. Riktigt härlig stämning!
Observation 2: Jag verkar ha bättre hjärta än löparben. Kanske inte så konstigt då jag cyklar mycket och springer…inte lika mycket. Benen tog slut utan att jag kände mig helt utpumpad. Hjärtat fick jobba ändå, snittpulsen var 190 bpm under loppet, men det kändes ändå som att benen sa ifrån innan konditionen.

Allt som allt gav det blodad tand på löpning och jag måste lära mig lite mer om löpteknik/löpträning för att bli ännu bättre.

Idag var jag hos sjukgymnasten för ett återbesök med min inflammerade bursa och mortons neurom. Bursan var det inte mycket att säga om, den verkar har läkt nu. Jag störs hur som helst inte av den, varken vid löpning eller cykling. Toppen!

Neuromet är fortfarande inte helt bra, även om det är bättre än på länge. Sjukgymnasten kunde inte känna någonting, inte heller reagerade jag med smärta när han gjorde testerna. Bra så långt. Ändå domnar foten av något, framför allt när jag kör tunga intervaller på cykeln.

Jag blev också undersökt med ultraljud. Svårt att säga, men han tyckte sig kunna se en liten, liten förstoring av nerven. Så visst skulle det kunna vara ett neurom där.

Domen blev att operation inte alls är vägen att gå än, det ska vara träningshindrande först och det är det inte på långa vägar. Nya tesen är att det kanske läker ännu fortare om jag tränar upp muskelstyrkan i fötterna, något som kan bli sämre när foten fixeras med inlägg vid träning. Därför skaffade jag bollarna som syns på bilden nedan. Jag tror de har tagits fram av folket bakom SuperSole, och på deras hemsida fanns gott om övningar,med videoinstruktioner, som jag skulle plocka ihop till lite fotträning.

Så nu blir det åter till fot(p)rehab, med lite nya leksaker denna gång. Hoppas det är vad som behövs.

image

En katastrofalt dålig försäsong gjorde att jag kände mig tvungen att cykla CK Hymers 20-milatur den 26/4. Jag behövde verkligen få lite mil i kroppen till VR.

Jag gjorde en summering på funbeat. Sedan VR 2013 hade jag lyckats skrapa ihop 23 pass som var 16 km långa (jobbpendling) och 5 trainerpass på 45-60 min. Det var med viss förskräckelse jag ställde upp. Hur skulle kroppen klara det? Skulle foten palla? Det var ju på detta lopp förra året som jag skadade foten, hur skulle det gå nu?

Jag har skaffat ett par nya skor. Ett par Pearl Izumi, med kolfibersula och extra utrymme för tårna. Nu skulle det ultimata testet komma. Vi var ett stort gäng på nånstans mellan 20-25 cyklister som rullade iväg från linköping. Vi var sex st från RoH-klungan som ställde upp. Vi rullade lugnt till efter Sturefors nånstans, då Kalle sa att det var fri fart. Genast lägger Håkan in en tempoökning. Jag och Peter, som låg sist i klungan, ser hur fyra RoH-dräkter + två till sätter iväg. Vi bestämmer oss för att jaga ikapp och drar om fältet. När vi väl kommer ikapp ser jag att de andra två är Fredrik Carlén och Jakob Karlsson. Då insåg jag att det kommer gå fort det här.

Vi nådde första stämplingen i Ringarum utan problem (65 km). Mot Valdemarsvik (85 km) börjar jag känna mig sliten. Tacksamt nog blev det en lång fika då caféet inte var beredd på åtta cyklister. Efter en kaffe och en, väldigt torr, macka satte vi av igen mot Rimforsa. Detta var den längsta etappen. Redan i början kände jag att mina ben inte svarar längre. Jag la mig sist. Det gick rätt bra att rulla med på platten men i slakmotorna var det jobbigt. Riktigt jobbigt. Efter 13-14 mil var jag tvungen att släppa gruppen i en lång slakmota. De hade saktat in flera gånger för min skull, nu kändes det inte rätt att åka snålskjuts längre.

Någon kilometer senare ser jag hur Peter och Henrik har stannat för att vänta in mig. De var rätt trötta också. Sa de. Jag tror nog de hade orkar hänga med gruppen in i mål. Men jag var riktigt tacksam att de väntade. Mot Rimforsa (165 km) var det riktigt tungt. Henrik och Peter turades om att dra med mig på rullen. Sista fem km var otroligt jobbiga. Jag hade ont i ryggen och var vimmelkantigt. Det började susa i öronen.

Foten, som hade känts bra hittills, började domna bort lite. Jag gissar att jag var så slut att jag inte kunde göra ordentligt rundtramp, med konstant tryck på foten som följd.

Väl i Rimforsa var jag bara tvungen att ha mat. När vi går in till grillen så ser vi första gruppen sätta av mot Linköping. Efter en lång stund får vi vår mat, varsin kebabtallrik. Efter en ännu längre stund, hade jag återfått krafterna och vi satte av mot Linköping. Totalt var stoppet ca 75 min. Väldigt långt. Sista etappen kunde jag någon gång gå upp jämsides med de andra men allt som oftast låg jag bakom och tuggade styrlinda för att hänga med.

Jag var väldigt glad när vi kom fram till målet i Linköping (215 km). Kroppen hade, nätt och jämnt, klarat av det. Min fysiska form är långt ifrån vad den skulle behövt vara. Samtidigt var den nog i paritet, om inte bättre, med hur den borde vara med tanke på all den obefintliga träning jag gjort. De övriga fem RoH-killarna var alla starka, det bådar gott inför VR.

Jag själv tar med mig två positiva saker från denna dag:

1. Mitt pannben är tydligen starkare än jag trodde. Jag hade inga stora förhoppningar om dagen.

2. Foten verkar klara av den här belastningen. Skönt att kunna cykla igen!

Nu börjar träningen mot VR sub9 på allvar…

En söndagkväll då alla barnen sover. Vi har varit borta över helgen och jag har inte kunnat träna. Vasaloppet och annan rolig sport har gått på tv. Jag borde varit superpeppad. Eller? Nej, jag hade ingen lust alls att träna.

Jag tror att sömnen är en stor bov i det hela. En normal vardagsnatt snittar jag kanske 5.5-6h sömn. Jag försökte hitta lite forskning kring sömnens påverkan på motivation. Det finns säkert mycket i ämnet, det är nog bara jag som letat dåligt, men det mesta jag hittade handlade om sömn vs prestation/övervikt/aptit. Det ligger nog inte så långt ifrån sanningen att anta att sömnen även har stor påverkan på motivationen.

I min sökning hittade jag bl.a. detta blogginlägg. Ganska kul läsning. Vet inte om siffrorna stämmer men t.ex. Roger Federer sover 11-12h för att kunna återhämta sig ordentligt. Nu ligger ju inte jag på hans nivå vad gäller träning men det känns ändå rätt säkert att säga att 6h sömn per natt är för lite om jag vill fungera bra med träning och livet i övrigt. Nästan alla sökresultat jag hittade var dock eniga med att 7-8h sömn är lagom för en vuxen. Lägg därtill att sömnen jag får sällan är oavbruten. Något av våra barn vaknar alltid på natten.

Ska försöka att tilldela sömnen lite högre prioritet och se ifall det ger en piggare kropp med större träningsaptit. Skalmans mat- och sovklocka är nog inte en så tokig idé ändå.

Nu var det riktigt länge sedan jag skrev här. Motivationen har inte riktigt funnits. Skrivlustan hänger nog mycket ihop med träningslustan, och just träningslustan har fattats ett tag.

Det händer alltid mycket annat i slutet på året. Lägg därtill att jag fortfarande är skadad så försvinner den lilla träningsmotivation jag har.

Vad har egentligen hänt sedan sist då? Inte mycket. Jag lider fortfarande av mortons neurom. Fast på senare tid har symptomen ändrat karaktär lite. Domningarna finns ännu kvar men i mindre omfattning. Istället är det en del smärta under framfoten. Jag går i tofflor både på jobbet och hemma för att avlasta foten så mycket som möjligt.

Jag var faktiskt på ultraljud häromdagen för att undersöka både mortons och min (förmodade) inflammerade bursa i höger häl. Vad gäller bursan så var det mycket riktigt den som var inflammerad, men det var så lite att jag blev rådd att inte göra någonting åt det, troligtvis kommer det läka av sig självt även om det kan ta lång tid. Nerverna bland tårna var lite svårare att lokalisera men till slut trodde sjukgymnasten att han hittade den nerv jag misstänker. Bilden i sig kanske inte sa så mycket men när han jämförde samma nerv i höger resp. vänster fot så kuna man (han) se att nerven i min vänstra fot var större. Inte undra på då att den lättare kläms och tårna domnar.

Sjukgymnasten tyckte jag skulle undvika operation så länge det bara gick. Eftersom jag inte har lika ont som i somras och att symptomen har ändrat karaktär, tyckte han att det finns en god chans att det självläker. Om jag tar hand om foten. Det innebär inlägg med pelott och rymliga skor som inte klämmer. Sedan skulle vi höras av igen om tre-fyra månader. Skönt att slippa operation men lite synd att det inte finns någon quick fix.

Så nu har jag lämnat in mina cykelskor och försöka få dem utlästade. Svårt när det är plast. Går det inte får jag leta efter andra skor, kanske även passa på att skaffa skor med kolfibersulor då för att jämna ut trycket så  mycket som möjligt.

Förresten fick jag medaljen nedan på posten häromdagen. Det är medaljen från randonnéloppet den 18/5 då jag klämde foten. Jag har allså dragits med mortons neurom i över åtta månader nu. Hoppas det läker snart…

image

Idag var det ett riktigt annorlunda och roligt pass på simkursen. Förra veckan var bassängspecifik träning med volter, streamline och starter. Denna vecka låg fokus istället på open water/triathlonspecifik träning. Momenten vi gick igenom var siktning, trånga starter, bojrundning och att simma rakt.

Vi började med att försöka simma rakt. Vi skulle blunda och simma 12 armtag och sedan se hur snett vi hade hamnat. Det var stor spridning på utfallet. Vissa simmade över två banor men jag lyckades hålla mig mellan min och grannbanan. Intressant övning.

Fredrik gick igenom siktning och hur man tänker kring det i öppet vatten. Vanligast var att andas i tvåtakt, titta upp rakt fram och sedan falla ner i en vanlig andning åt sidan. Anledningen till just tvåtakt var att då kan man välja den lugnaste sidan att andas åt, ifall vågorna slår mycket på ena sidan, eller om en motståndare plaskar ordentligt bredvid.

Sedan började kriget. Vi skulle öva trånga starter. Alla deltagare trängde ihop sig på två banor. Först skulle vi simma 25 m med start från vattnet. Sedan 25 m med start uppifrån, fortfarande alla på två banor. Sedan fick vi springa oss trötta på stället (ca en minut) vid ena bassängkanten och sedan, på given signal, försöka simma så snabbt som möjligt till andra sidan. Slutligen simmade vi en och en längs bassängkanten medan alla andra stod uppe på kanten och försökte störa simningen med långa frigolitslangar (namn?). Det var väldigt lärorikt att simma och trängas.

Till sist blev det lite bojteknik. Vi hade flytbojar vid ändarna i bassängen. Sedan blev det en tävling med sex varv runt bojarna. Jag stod nästan först vid starten och lyckades hålla mig först hela tiden. Jag borde egentligen ha backat av lite för att känna på hur det är att ligga riktigt nära någons fötter. Men det var också en häftig erfarenhet att känna hur någon slår i ens fötter hela tiden.

Efter passet så pratade jag lite med Fredrik och fick kanske en nyckel till vad det är som inte riktigt stämmer med simningen. Jag roterar inte riktigt i höften. När jag sträcker ut mot färdriktningen åker höften åt sidan, så det ser ut som att jag ålar mig fram. Troligtvis behöver jag tänka ännu mer på att kroppen ska rotera runt en axel som går rakt igenom kroppen, från huvudet och neråt. Lite svårt att beskriva i text, men där och då förstod jag vad han menade. Hoppas jag fortfarande förstår det nästa gång jag hoppar ner i bassängen.

Nu var det en sån där vecka igen. En sådan som passerade alltför fort.

Träningsmässigt var inte heller denna vecka fantastisk. Jag hade satt som mål att komma ut och springa två gånger i veckan. Det blev bara en gång men lite kan jag skylla på mitt sjukgymnastikbesök i fredags. Det var dags för ännu en behandling med stötvågsmaskinen. Denna gången skruvade han upp styrkan lite mer. Det märktes, framför allt dagarna efter, då det gjorde rätt ont i hälen. Efter behandlingen ska man vila några dagar, varför löpning på helgen gick bort. Man kan dock tycka att jag borde ha kunnat planera bättre och få till de två löppassen. Men jag får tänka att det var bra som det blev. Bra att jag inte sprang ett till löppass, som kanske hade blivit för mycket för foten. Bäst att börja riktigt lugnt.

Jag kom i alla fall iväg till simhallen för ett kortpass i lördags. Veckans pass gick ut på att öva voltvändnignar. Vi var tre som körde passet tillsammans. Det var klart skillnad att köra voltvändningar när man är helt slut efter några längder jämfört med då vi övade enbart volter utan att ta ut oss på kurstillfället. Men det går ändå sakta framåt, och det är grymt kul!

Denna vecka bjuder på ett sjukgymnastikbesök på torsdagen. Min plan är att komma ut och springa under tisdagen och sedan försöka få igång trainern under helgen när foten hämtat sig efter stötvågsbehandlingen. Förutom simningen på Nocouts tider under måndag och lördag såklart.

Idag kom jag ut på lunchen för en löprunda. Skönt att jag hade bestämt mig för psyket testades verkligen. Jag satt i möte fram till kl. 12.15 (brukar äta lunch 11.30, så nu var jag riktigt hungrig) och när jag kliver ut så duggregnar det. Men ut och springa skulle jag, hungern och vätan till trots!

Eller, ja, springa. Kikade lite på Malin Ewerlöfs nybörjarprogram för löpning. Då min kondition är bra mycket bättre än vad mina leder är så är jag rädd att gå på för hårt från början, speciellt när fötterna är som de är. Det blev totalt 4 km, varannan km joggandes och varannan gåendes. Kändes sådär att gå. Ville springa hela tiden. Så härligt att få röra på sig!

Hoppas fötterna svarar bra på löpningen så att jag kan trappa upp lite mer snart. Lunchlöp kan bli en skön grej under vintern.